Keisha the copycat

Efter Black Eyed Peas senaste skiva, och de två närmast outhärdliga hitlåtarna från den, trodde jag popmusiken nått ett nytt lågvattenmärke. Hur människor kan tycka att den där "Idag kommer bli en bra dag" låten är fantastisk är för mig en större gåta än hur Jesus faktiskt lyckades gå på vatten. Det är för mig fullkomligt obegripligt att människor inte bara frivilligt vill lyssna på sån här dynga, men dessutom kan haspla ur sig saker som att de gillar det, och tycker det är bra, och faktiskt kan lyssna på det igen, och igen, och igen.

Men till min stora förvåning har popmusiken inte sjunkit ner till den allra djupaste botten av marinanergraven ännu. Hade den gjort det hade Keisha aldrig skådat dagens ljus. Hon, med sin förställt gnälliga röst, tokiga stil som gör mig schizofren bara vid ett snabbt ögonkast, är ännu mer påfrestande än vad Black Eyed Peas är, och någonsin kommer att vara.

Keisha skulle kunna vara lite gullig, och då är jag tamefan snäll, om hon i alla fall försökte vara lite originell. Just nu känns hon bara tillgjord och sönderproducerad. Allt från hennes röst, manér, till hennes utstuderat tossiga stil är uttänkt in i minsta detalj. Det är motbjudande. Hon har tagit allt vad originalitet heter när det kommer från såna som Lady Gaga, Lady Sovereign och M.I.A, blandat det i något gigantiskt styrelserum på något stort skivbolag, och sen inbillat sig att hon skulle kunna vinna poäng på det. Nu vet jag att Lady Gaga i sin stil inspirerats mycket av någon brittisk popsångerska som jag nu inte kommer ihåg namnet på, men där är väl skillnaden att Lady Gaga har musikalisk talang, något Keisha saknar fullkomligt. Det Keisha gör är fortfarande jobbigt och nästintill outhärdligt och om jag vore musikredaktör med ens det minsta gnutta makt skulle jag göra allt jag kunde för att se till att Keisha fick så lite tid i etern eller rutan som bara möjligt.