Kalla fötter

När jag såg kön till Sthlm Reggae Klubb, och konstaterad att klockan inte ens var tolv, tänkte jag ge mig själv till halv ett på mig.

Men problemet är bara att i takt med att man likt som jag sniglar sig fram i den där kön, vägrar lämna den, oavsett hur länge man stått där. Man ser ju hur man sakta närmar sig sitt mål, om än inte på långt när så fort som man skulle önska, och föreställer sig att det skulle vara så pinsamt att vara en av de där arma stackarna som köat bara för att ge upp.

Men jag kommer aldrig, under några som helst omständigheter, någonsin igen köa så länge som jag gjorde i lördags natt. Inte ens om det så är 2pac som återuppstått tänker jag stå i snöslask upp till anklarna och lyssna på resten av kön prata om det mer triviala samtalsämnet efter det andra. I synnerhet inte om jag genom väggen kan höra honom köra alla låtar jag skulle kunna döda för att få höra live, och veta att det som skiljer mig och resten av publiken åt, är ytterligare 50 minuters väntan.

Självklart präglades mitt intryck av resten av kvällen av just den evighet jag stod där ute och väntade. När jag väl kom in var det sista jag ville, supa mig redlös, just för att det inte fanns någon som helst poäng med det. Jag är bara besviken över hur osynk jag var med resten av publiken, för hade jag kommit in tidigare vet jag att jag säkert också haft en helt fantastisk kväll. Jag är inte den som låter mig nedslås av en sån sak som kön, och jag kan finna dem som gör det rätt skrattretande. I min värld är det uppriktigt synd om dessa människor, de tycks sakna förmåga att gå vidare, och ställer orimliga krav på sina utekvällar.

Så jag försökte göra det bästa av situationen, hur svårt det än var. Jag kan vara rätt krävande, och just för att jag hört vilka låtar jag missat, var det svårt att verkligen ta till sig det man ändå fick höra. Det blev rester. Jag säger inte att spelningen var ojämn, och det vore väldigt trist om den hade varit så förutsägbar som jag trodde den skulle vara, men jag är samtidigt inte särskilt imponerad. De två timmar jag ändå fick beskåda hann människan med minst fem om inte fler Alborosie låtar. Jag har inget emot Alborosie, men jag tycker ändå det är anmärkningsvärt.

Denna kväll gav mig en chans att förundras ytterligare över så väl andra människor som mig själv. Varför har man exempelvis på sig hörlurarna på en konsert? Fullkomligt obegripligt. Varför låter jag mig provoceras av dem som trängs? Varför är jag så fin i kanten själv att jag inte gör exakt det samma? Är det enfaldigt av mig att tro att de har som serious karma att räkna med? Livets svåra frågor som vanligt.