Monstret och jag

Jag och mitt monster till PMS var på konsert igår. I början höll den sig i schack, jag fällde väl kanske någon tår under Duane Stephenson, bara för att bli kvitt skiten, och inte börja storböla under Mr Riley himself.

Men sen dök en crush, som varit bortrest länge länge länge, upp snyggare och smalare än på mycket länge. I det var först igår jag insåg att jag nog haft en crush på honom.
Ett tag trodde jag intresset var ömsesidigt, men så blev jag varse om hur aggressiv han blir när han faktiskt vill uppvakta någon, att han nog skulle gjort ett försök för länge sedan om det fanns något där.

Och sen fick jag reda på att han haft ihop det med en kvinna mer gud än människa, i alla fall sett till det fysiska, och gjorde mig själv otjänsten att jämföra mig med henne. Kunde han få henne, varför skulle han då vilja ha mig? Och så gjorde jag ett halvhjärtat försök att trösta mig själv med att det skulle kunna vara för att jag är så fantastisk.

När vi föll i samspråk var jag så irriterad över att ha stått och tänkt på allt detta i minst två låtar att jag bara hälsade lite kort, på ett sätt som av stora delar av mänskligheten kan uppfattas som otrevligt. När jag sprang förbi honom nästa gång gjorde han ett nytt försök att påkalla min uppmärksamhet genom att påminna mig om vad han hette, vem han var, varför jag nu skulle ha glömt? För att han gått ner säkert tio kilo? Då är man väl allt bra självgod, om man tror att minus tio kilo kommer göra en oigenkännlig? Eller så tror han att jag röker på lika mycket som han och glömt våra tidigare möten. Jag snäste igen att jag faktiskt kände igen honom och då stötte han ur sig något om att jag alltid är så stressad, vilket jag bestämt tog avstånd från, och gick.

En kille som är en av de mest oberäkneliga människor jag stött på kallar mig alltså stressad. Nu tror inte jag på att stå och kasta förolämpningar mellan sig. Jag föredrar att prata om hur jag känner. Det här kan inte alla hantera. Förolämpningar är ju så mycket enklare för då slipper man ta kontakt med sitt känsloliv.

Men alltså. Det där andra försöket att göra sig igenkänd, och sen besvikelsen i hans ögon när han insåg att det inte var för att jag inte kände igen honom som jag varit så kort första gången, vittnade om att han är ytterligare en av de där pojkarna som förväntar sig att kvinnor, tjejer, flickor, ska bekräfta dem. Gång efter annan. Jag förstår inte varför vi gör det? Varför? Vad skulle hända om vi sket i?

Det här är ett åsidosatt problem för att vi skrivit under på att det är så här det ska vara. Kvinnor som söker bekräftelse uppfattas som desperata och destruktiva, men vi frågar oss aldrig vad män som gör det är, för vi är alla så införstådda med att ge dem den där bekräftelsen.