A song that you listen to when you are angry
Egentligen borde man ju lyssna på musik som får en på gott humör när man är arg för att bli på bättre humör men om man vill vila lite i ilskan och vill kanalisera den ytterligare så brukar jag lyssna på rock och punk. Eller en guntune med Vybz.
torsdag, mars 31, 2011
30 Day song challenge #19
A song from your favourite album
Att välja en låt från denna skiva är närmast att häda men jag valde denna eftersom både Lauryn och D'angelo är med.
Att välja en låt från denna skiva är närmast att häda men jag valde denna eftersom både Lauryn och D'angelo är med.
tisdag, mars 29, 2011
30 Day song challenge #18
A song that you wish you heard on the radio
Egentligen hade jag velat välja någon finsk låt men den jag ville välja, Rakkaus ei koule milloinkain, fanns inte på Youtube. Så därför har jag valt denna. Jag önskar att det kunde spelas mer andligt vägledande musik radio idag, känns som det skulle behövas.
Egentligen hade jag velat välja någon finsk låt men den jag ville välja, Rakkaus ei koule milloinkain, fanns inte på Youtube. Så därför har jag valt denna. Jag önskar att det kunde spelas mer andligt vägledande musik radio idag, känns som det skulle behövas.
En potatiskällare i ett hus någonstans vid finskryska gränsen
Jag lever efter devisen att man aldrig kan ha för mycket potatis hemma. Jag tror det bottnar i en djup avundsjuka emot min farmor och farfar som i sitt hus hemma i Finland hade inte bara en matkällare utan i denna matkällare en potatiskällare.
Och jag fick aldrig komma ens i närheten av dessa potatisar. Så här brukade det nämligen gå till. Matkällaren hade en liten farstu med ett par trappsteg ner, och sen följde ett stort gapande svart hål dit man endast kunde komma genom att klättra ner på en stege. I farstutrappan ställde farmor oftast rester som inte fick plats i kylskåpet och som inte skulle fram med jämna mellanrum, det vill säga inte mjölk, ost eller sådant utan snarare middagsmat. Det var snarare att betrakta mer som en sval än ett kylskåp. Och jag fick på min höjd stå på ingången till matkällaren, aldrig närmare. Jag fick stå där och se farmor kliva ner steg för steg på den där stegen samtidigt som hon kastade ett öga åt mig och min lillebror för att kolla så vi inte kom för nära. Hon var förmodligen livrädd för att vi skulle ramla ner.
Senare gick jag ner, och med ålderns rätt insåg jag att allt det där mörka som jag varit lite rädd för men också enormt nyfiken på inte var annat än ett mycket mörkt hörn av matkällaren. Varken mer eller mindre. Innan det hade min kusin, tre år äldre redan gått ner säkert flera gånger och jag hade varit så avundsjuk. Han gjorde detta trots att han inte fick, och sedan för att han fick i uppdrag att göra det. Men jag, jag fick fortfarande stå vid sidan av och kolla på. Jag kunde bli så sur på farmor som inte lät mig pröva mig fram, för i den åldern har man inte lärt sig känna igen överbeskyddande. För det var väl det hon var. Det hon alltid var.
Och jag fick aldrig komma ens i närheten av dessa potatisar. Så här brukade det nämligen gå till. Matkällaren hade en liten farstu med ett par trappsteg ner, och sen följde ett stort gapande svart hål dit man endast kunde komma genom att klättra ner på en stege. I farstutrappan ställde farmor oftast rester som inte fick plats i kylskåpet och som inte skulle fram med jämna mellanrum, det vill säga inte mjölk, ost eller sådant utan snarare middagsmat. Det var snarare att betrakta mer som en sval än ett kylskåp. Och jag fick på min höjd stå på ingången till matkällaren, aldrig närmare. Jag fick stå där och se farmor kliva ner steg för steg på den där stegen samtidigt som hon kastade ett öga åt mig och min lillebror för att kolla så vi inte kom för nära. Hon var förmodligen livrädd för att vi skulle ramla ner.
Senare gick jag ner, och med ålderns rätt insåg jag att allt det där mörka som jag varit lite rädd för men också enormt nyfiken på inte var annat än ett mycket mörkt hörn av matkällaren. Varken mer eller mindre. Innan det hade min kusin, tre år äldre redan gått ner säkert flera gånger och jag hade varit så avundsjuk. Han gjorde detta trots att han inte fick, och sedan för att han fick i uppdrag att göra det. Men jag, jag fick fortfarande stå vid sidan av och kolla på. Jag kunde bli så sur på farmor som inte lät mig pröva mig fram, för i den åldern har man inte lärt sig känna igen överbeskyddande. För det var väl det hon var. Det hon alltid var.
söndag, mars 27, 2011
30 Day song challenge #17
A song that you hear often on the radio
Denna spelas så gott som överallt, inte bara på radio utan även i butiker jag besöker. Känner mig förföljd av en låt.
Denna spelas så gott som överallt, inte bara på radio utan även i butiker jag besöker. Känner mig förföljd av en låt.
lördag, mars 26, 2011
30 Day song challenge #15
A song that describes you
Förmodligen är det tänkt att man ska se mer till musik än till text men jag har alltid tolkat saker och ting väldigt bokstavligt och har inga planer på att sluta med det. Kunde inte bara välja en låt, men jag älskar känslan i dessa bägge låtar. Hoppet och styrkan i den första och vemodet i den andra.
Or I may simply be a single drop of rain
But I will remain
Förmodligen är det tänkt att man ska se mer till musik än till text men jag har alltid tolkat saker och ting väldigt bokstavligt och har inga planer på att sluta med det. Kunde inte bara välja en låt, men jag älskar känslan i dessa bägge låtar. Hoppet och styrkan i den första och vemodet i den andra.
Or I may simply be a single drop of rain
But I will remain
30 Day song challenge #14
A song that nobody would expect you to love
Jag vet inte varför jag gillar denna låt. Jag har ju en tendens att gilla låtar på språk jag varken behärskar eller förstår men denna är för dålig för att vara en av dem. Ändå gillar jag den. Främst refrängen.
Jag vet inte varför jag gillar denna låt. Jag har ju en tendens att gilla låtar på språk jag varken behärskar eller förstår men denna är för dålig för att vara en av dem. Ändå gillar jag den. Främst refrängen.
Nattens Top Shot deltagare
I natt blir det ingen mindre än denna jeppe. Han heter Peter och jag har bara valt honom på grund av hans obeskrivligt påfrestande "frisyr". Tror han att han är en seriefigur? Ja det kan vara mycket möjligt, i första avsnittet ses han sporta den i särklass fulaste Hawaiiskjortan i mannaminne.
Han är krypskytt armén så hans bodycount ligger väl förmodligen på runt tio tjugo stycken om jag skulle gissa. Men till skillnad från en av militärerna från säsong två finns det inte minsta air av attityd hos denna kille. Han är inte hård och han försöker inte heller spela hård. Han är bara sjukt bra på att skjuta ihjäl människor på flera mils avstånd.
Han är krypskytt armén så hans bodycount ligger väl förmodligen på runt tio tjugo stycken om jag skulle gissa. Men till skillnad från en av militärerna från säsong två finns det inte minsta air av attityd hos denna kille. Han är inte hård och han försöker inte heller spela hård. Han är bara sjukt bra på att skjuta ihjäl människor på flera mils avstånd.
torsdag, mars 24, 2011
30 Day song challenge #13
A song that is a guilty pleasure
Hela detta bandet är ju i dessa dagar inget annat än ett vandrande guilt pleasure. Inget man säger högt att man gillar. Inte i min umgängeskrets i alla fall.
Hela detta bandet är ju i dessa dagar inget annat än ett vandrande guilt pleasure. Inget man säger högt att man gillar. Inte i min umgängeskrets i alla fall.
Let me smell your dick
Låt oss prata lite om prostitution. Jag har ju skrivit om detta ämne kanske redan tio gånger men det verkar vara ett ämne som ständigt är på tapeten om man säger så.
Jag såg gårdagens Uppdrag Granskning, men är för att vara helt ärlig, inte särskilt upprörd. Programmet spelade väl hårt på just vanligheten och vardagligheten hos både torskar och sexarbetare, och efter 45 minuter kändes det mest effektsökande. Vad vilar programmet på om man tror att detta kommer chocka oss tittare? Att det är "vanliga" män med fru, barn, hund, bra jobb och fin bil som köper sex? Jo på föreställningen att vi, publiken, tror att torsken inte är just det. Att torsken är sexmissbrukande, socialt handikappad man över 50. Som helt enkelt inte kan få sex på något annat sätt.
Denna föreställning bygger i sin tur på föreställningen att det är ett fåtal män som köper mycket sex, inte ett flertal som gör det lite grann då och då. Varför är det så här? Jo för att det är så vi vill att det ska vara. Vi vill inte gå till sängs på natten intill en man som kanske köpt sex bara timmar tidigare. Inte heller vill vi att killen vi skämtar med i fikarummet på jobbet ska vara någon som betalar 1500 för en avsugning när han stämplat ut. Det passar inte in i vår lilla fluffvärld. Eller UG:s fluffvärld kanske jag ska säga.
För faktum är att de flesta jag känner är ganska medvetna om att sexköp är mycket vanligare än vi tror. Och att det för somliga av oss inte är konstigare än att köpa mat, busskort, eller ett paket cigg. Just den insikten kanske är skrämmande men det betyder inte att vi har rätt att vika undan för den och istället slå på stora
trumman när det visar sig vara så.
Det som retar mig i denna debatt är när det börjar generaliseras. Jag läste en kommentar som på allvar började med "Vi kvinnor skulle aldrig". Jo vi skulle visst. Varje år åker hundratals kvinnor till Västafrika för att i ett par veckor inte göra annat än just köpa sex. Ja men dom köper ju lite sällskap säger någon då. Det må vara hänt, men det gör dem inte desto mindre till sexköpare, och till lika goda kålsupare. Detta är en aspekt jag saknar i debatten, och varför den så sällan tas upp kan man givetvis spekulera i.
Vidare så försvarar man dem som köper sex med att de inte kan få sex någon annanstans. Det är en sanning med modifikation. Dessa människor kan få sex, men bra sex? Eller sex på sina egna villkor? Kanske inte. Så mycket smidigare att köpa någon för att hålla käften än att på vinst och förlust ta hem någon från krogen.
Eller så är det människor som har ett sexlöst förhållande. Och detta verkligen rör mig. Att människor är i förhållande där de inte blir tillfredsställda. Hur mycket handlar det om att man inte kan tillfredsställa sin partner, eller att ens partner helt enkelt inte gillar sex? Eller inte lärt sig gilla sex?
Jag blir väldigt ledsen när jag tänker på alla de kvinnor som går livet genom utan att någonsin ha utforskat sin sexualitet. Och jag har funderat länge kring vad detta beror på utan att ha blivit särskilt mycket klokare.
För jag tror inte det handlar om att män har en starkare sexlust än kvinnor, jag tror den är högst individuell. Att argumentera för en ändrad sexlagsstiftning med att män är kåtare och behöver få komma till är ihåligt och i mina ögon ganska skrattretande. Det finns massor av andra män och kvinnor som inte heller får sex men som för den skull inte köper det. Och detta illustrerar ju just hur individuell lusten rimligtvis måste vara.
Som jag ser det köper man sex av två anledningar. För njutningens skull, för att få sex. Och för att just köpet i sig är det man går igång på. Maktobalansen, eller i alla fall föreställningen om att det existerar en sådan. För en del hävdar med bestämdhet att det är den prostituerade som har all makt. Den största anledningen är nog för att man kan.
Jag såg gårdagens Uppdrag Granskning, men är för att vara helt ärlig, inte särskilt upprörd. Programmet spelade väl hårt på just vanligheten och vardagligheten hos både torskar och sexarbetare, och efter 45 minuter kändes det mest effektsökande. Vad vilar programmet på om man tror att detta kommer chocka oss tittare? Att det är "vanliga" män med fru, barn, hund, bra jobb och fin bil som köper sex? Jo på föreställningen att vi, publiken, tror att torsken inte är just det. Att torsken är sexmissbrukande, socialt handikappad man över 50. Som helt enkelt inte kan få sex på något annat sätt.
Denna föreställning bygger i sin tur på föreställningen att det är ett fåtal män som köper mycket sex, inte ett flertal som gör det lite grann då och då. Varför är det så här? Jo för att det är så vi vill att det ska vara. Vi vill inte gå till sängs på natten intill en man som kanske köpt sex bara timmar tidigare. Inte heller vill vi att killen vi skämtar med i fikarummet på jobbet ska vara någon som betalar 1500 för en avsugning när han stämplat ut. Det passar inte in i vår lilla fluffvärld. Eller UG:s fluffvärld kanske jag ska säga.
För faktum är att de flesta jag känner är ganska medvetna om att sexköp är mycket vanligare än vi tror. Och att det för somliga av oss inte är konstigare än att köpa mat, busskort, eller ett paket cigg. Just den insikten kanske är skrämmande men det betyder inte att vi har rätt att vika undan för den och istället slå på stora
trumman när det visar sig vara så.
Det som retar mig i denna debatt är när det börjar generaliseras. Jag läste en kommentar som på allvar började med "Vi kvinnor skulle aldrig". Jo vi skulle visst. Varje år åker hundratals kvinnor till Västafrika för att i ett par veckor inte göra annat än just köpa sex. Ja men dom köper ju lite sällskap säger någon då. Det må vara hänt, men det gör dem inte desto mindre till sexköpare, och till lika goda kålsupare. Detta är en aspekt jag saknar i debatten, och varför den så sällan tas upp kan man givetvis spekulera i.
Vidare så försvarar man dem som köper sex med att de inte kan få sex någon annanstans. Det är en sanning med modifikation. Dessa människor kan få sex, men bra sex? Eller sex på sina egna villkor? Kanske inte. Så mycket smidigare att köpa någon för att hålla käften än att på vinst och förlust ta hem någon från krogen.
Eller så är det människor som har ett sexlöst förhållande. Och detta verkligen rör mig. Att människor är i förhållande där de inte blir tillfredsställda. Hur mycket handlar det om att man inte kan tillfredsställa sin partner, eller att ens partner helt enkelt inte gillar sex? Eller inte lärt sig gilla sex?
Jag blir väldigt ledsen när jag tänker på alla de kvinnor som går livet genom utan att någonsin ha utforskat sin sexualitet. Och jag har funderat länge kring vad detta beror på utan att ha blivit särskilt mycket klokare.
För jag tror inte det handlar om att män har en starkare sexlust än kvinnor, jag tror den är högst individuell. Att argumentera för en ändrad sexlagsstiftning med att män är kåtare och behöver få komma till är ihåligt och i mina ögon ganska skrattretande. Det finns massor av andra män och kvinnor som inte heller får sex men som för den skull inte köper det. Och detta illustrerar ju just hur individuell lusten rimligtvis måste vara.
Som jag ser det köper man sex av två anledningar. För njutningens skull, för att få sex. Och för att just köpet i sig är det man går igång på. Maktobalansen, eller i alla fall föreställningen om att det existerar en sådan. För en del hävdar med bestämdhet att det är den prostituerade som har all makt. Den största anledningen är nog för att man kan.
onsdag, mars 23, 2011
30 Day song challenge #12
A song from a band you hate
Önskar att jag kunde passa på denna för jag är inte typen som sitter och lägger energi på att hata en grupp. Kanske när jag var tolv när någon varit elak mot mitt band.
Men denna grupp, som väl egentligen är en duo, har tamefan inte bidragit med någonting. Dom är så äckliga. Känner inget annat än förakt och stark motbjudan mot allt de gör och har gjort och någonsin kommer göra.
Önskar att jag kunde passa på denna för jag är inte typen som sitter och lägger energi på att hata en grupp. Kanske när jag var tolv när någon varit elak mot mitt band.
Men denna grupp, som väl egentligen är en duo, har tamefan inte bidragit med någonting. Dom är så äckliga. Känner inget annat än förakt och stark motbjudan mot allt de gör och har gjort och någonsin kommer göra.
tisdag, mars 22, 2011
30 Day song challenge #11
A song from your favourite band
Tiden då jag lyssnade på grupper är sedan länge sedan förbi. Kanske kommer jag bli en bandmänniska någon gång i framtiden igen, men när jag kollar igenom min Spotify kan jag konstatera att jag mest lyssnar på soloartister.
Just för att jag inte längre lyssnar på så många olika grupper blir det lite skumt att ändå välja någon, dvs den enda grupp jag faktiskt lyssnar på. Det finns grupper jag lyssnat mer på, och som betytt mer för mig, än just denna grupp. Men som jag växt ifrån. Manic Street Preachers, The Smiths, Sahara Hotnights, The Ark för att nämna några. Det bor en poppare i oss alla antar jag.
Jag kan ändå säga att jag verkligen gillar Magic System. Det finns väldigt lite de har gjort som jag inte gillar, och jag antar väl att det om något är skäl nog att välja dem.
Tiden då jag lyssnade på grupper är sedan länge sedan förbi. Kanske kommer jag bli en bandmänniska någon gång i framtiden igen, men när jag kollar igenom min Spotify kan jag konstatera att jag mest lyssnar på soloartister.
Just för att jag inte längre lyssnar på så många olika grupper blir det lite skumt att ändå välja någon, dvs den enda grupp jag faktiskt lyssnar på. Det finns grupper jag lyssnat mer på, och som betytt mer för mig, än just denna grupp. Men som jag växt ifrån. Manic Street Preachers, The Smiths, Sahara Hotnights, The Ark för att nämna några. Det bor en poppare i oss alla antar jag.
Jag kan ändå säga att jag verkligen gillar Magic System. Det finns väldigt lite de har gjort som jag inte gillar, och jag antar väl att det om något är skäl nog att välja dem.
30 Day song challenge #10
A song that makes you fall a sleep
Tre somrar i rad har jag haft skivan denna låt är med på som godnattvisa till min eftermiddagslur. Oftast har jag legat och solat eller varit och badat, kommit hem, duschat och sen slocknat innan Cesaria ens hunnit till refrängen. Vaknat när tempot ändrats, bara för att sen somna om igen. Denna skiva är ideal att sova till, Im just saying!
Tre somrar i rad har jag haft skivan denna låt är med på som godnattvisa till min eftermiddagslur. Oftast har jag legat och solat eller varit och badat, kommit hem, duschat och sen slocknat innan Cesaria ens hunnit till refrängen. Vaknat när tempot ändrats, bara för att sen somna om igen. Denna skiva är ideal att sova till, Im just saying!
söndag, mars 20, 2011
Dagens Dumheter ( 110320)
- Aftonbladet vill påminna alla som missade SUPERMÅNEN om att det kan ta 18 ÅR innan en lika stor SUPERMÅNE någonsin vågar visa sig igen. Som om inte bakisångest vore nog för somliga, nu ska man ha dåligt samvete över att man bor i en landsänden där det igår var mulet hela kvällen och natten och man på grund av detta missade denna SUPERHÄNDELSE.
Sånt här retar mig så ofattbart jäkla mycket för det är så ofattbart onödigt att lasta människor, och påminna dem om ytterligare en sak de borde hunnit med, ytterligare en grej de borde tagit sig tid att göra, prioriterat. Nu överdriver jag givetvis, vad gör man inte för sina läsare, men att skuldbelägga folk för att de inte brydde sig om en jäkla måne, vad är det för jävla stil? Snacka om att inte ha bättre saker ( kraschande kärnkraftverk, Libyen) att skriva om.
- Sen har vi nästa lallare. Låt mig citera
"Här håller en hel värld på att förstöras så finns det individer som själva betalar pengar för att förstöra sin kropp."
Julia Rosqvist tycker Persbrandt ska hålla sig borta från kola för att jorden håller på att gå under. Om det ändå var så enkelt kära lilla Julia! Nivån på dumheten i denna kommentar är så hög att jag knappt kan förklara det. Inte nog med att hon tvingar Persbrandt stå till svars och vara någon slags skenhelig förebild, hon har noll och ingen insikt om bruk, missbruk eller varför folk tar det ena eller det andra. Det är extremt självgott, och för att vara helt ärlig, ganska motbjudande. Nog för att man ska ta avstånd, men det finns säkert hundra andra, bättre sätt att göra det på, tycker du inte Julia?
- Vad är sorgligast? Att Lasse Kronér, primetimekille, känner ett behov av att påpeka att det inte finns några bra kvinnliga programledare, eller att alla i artikeln tillfrågade kvinnliga programledare kallar sig själva och sina kollegor för primetimetjejer? Make your pick.
Det var allt Dagens Dumheter hade att bjuda på idag men vi kommer säkert återkomma till fler dumheter snart.
Sånt här retar mig så ofattbart jäkla mycket för det är så ofattbart onödigt att lasta människor, och påminna dem om ytterligare en sak de borde hunnit med, ytterligare en grej de borde tagit sig tid att göra, prioriterat. Nu överdriver jag givetvis, vad gör man inte för sina läsare, men att skuldbelägga folk för att de inte brydde sig om en jäkla måne, vad är det för jävla stil? Snacka om att inte ha bättre saker ( kraschande kärnkraftverk, Libyen) att skriva om.
- Sen har vi nästa lallare. Låt mig citera
"Här håller en hel värld på att förstöras så finns det individer som själva betalar pengar för att förstöra sin kropp."
Julia Rosqvist tycker Persbrandt ska hålla sig borta från kola för att jorden håller på att gå under. Om det ändå var så enkelt kära lilla Julia! Nivån på dumheten i denna kommentar är så hög att jag knappt kan förklara det. Inte nog med att hon tvingar Persbrandt stå till svars och vara någon slags skenhelig förebild, hon har noll och ingen insikt om bruk, missbruk eller varför folk tar det ena eller det andra. Det är extremt självgott, och för att vara helt ärlig, ganska motbjudande. Nog för att man ska ta avstånd, men det finns säkert hundra andra, bättre sätt att göra det på, tycker du inte Julia?
- Vad är sorgligast? Att Lasse Kronér, primetimekille, känner ett behov av att påpeka att det inte finns några bra kvinnliga programledare, eller att alla i artikeln tillfrågade kvinnliga programledare kallar sig själva och sina kollegor för primetimetjejer? Make your pick.
Det var allt Dagens Dumheter hade att bjuda på idag men vi kommer säkert återkomma till fler dumheter snart.
30 Day song challenge #9
A song that you can dance to
Jag tyckte och tycker att meningen ovan är konstig för att den bygger på föreställningen att alla inte kan dansa, och att man inte kan dansa till allt. Vem är det som bestämmer om någon kan dansa till en låt eller inte? Själv dansar jag till det mesta, som om jag kan anses kunna dansa till det är en helt annan fråga.
Och låten jag valt är väl egentligen inte en låt. Det är en rytm och den finns säkert i hundratals olika varianter, faktum är att den jag valt bara är snarlik den jag faktiskt kan dansa till. Men jag gillar den verkligen, när man drar upp tempot börjar Mickey med Carola gå på repeat i mitt huvud, förmodligen för att rytmen i Mickey är samma.
Jag tyckte och tycker att meningen ovan är konstig för att den bygger på föreställningen att alla inte kan dansa, och att man inte kan dansa till allt. Vem är det som bestämmer om någon kan dansa till en låt eller inte? Själv dansar jag till det mesta, som om jag kan anses kunna dansa till det är en helt annan fråga.
Och låten jag valt är väl egentligen inte en låt. Det är en rytm och den finns säkert i hundratals olika varianter, faktum är att den jag valt bara är snarlik den jag faktiskt kan dansa till. Men jag gillar den verkligen, när man drar upp tempot börjar Mickey med Carola gå på repeat i mitt huvud, förmodligen för att rytmen i Mickey är samma.
lördag, mars 19, 2011
30 Day song challenge #8
A song you know all the words to
Jag är inte mer originell än så här tyvärr, är jag rädd. Jag hade precis börjat gymnasiet och flyttat till min mamma och bytt sångpedagog till en som var minst tusen gånger bättre än den föregående och detta var en av de första låtarna jag sjöng med henne. Jag övade och övade och övade. Detta är den sång jag sjungit i särklass allra flest gånger i duschen i hela mitt liv. Inte längre men då jag övade på den sjöng jag den konstant.
v
Jag är inte mer originell än så här tyvärr, är jag rädd. Jag hade precis börjat gymnasiet och flyttat till min mamma och bytt sångpedagog till en som var minst tusen gånger bättre än den föregående och detta var en av de första låtarna jag sjöng med henne. Jag övade och övade och övade. Detta är den sång jag sjungit i särklass allra flest gånger i duschen i hela mitt liv. Inte längre men då jag övade på den sjöng jag den konstant.
v
fredag, mars 18, 2011
Om Victoria Milan
Tydligen rasar det svenska folket mot otrohetssidan Victoria Milan. Själv har jag inte sett mycket av detta rasande, och att annonsen blivit anmäld ett par gånger betraktar jag inte som något riktigt rasande.
Jag är inte ett dugg förvånad över att det kommer en sådan här sajt, och blir inte direkt upprörd över det heller. Vad folk gör och varför bryr jag mig egentligen väldigt lite om. Sen kan jag givetvis ha en åsikt om det, och det mest för skojs skull.
I Metros artikel säger en av männen som annonserar följande
Och detta tycker jag är ganska sorgligt av så många olika anledningar. Killen är 32 och vill fortsätta knulla runt bäst han vill, men vill också ha ett fast förhållande. Han tycks inte vara öppen för möjligheten att ha ett öppet förhållande och det är just detta som jag reagerar på. Hur fega folk tycks vara för att utforska alla dimensioner av sin personlighet. Nu är det nog ingen vild chansning att denna kille förmodligen är slav under vårt samhälles uppfattningar kring vad som är normalt och vanligt, och bara har köpt det rakt av. Aldrig utmanat sig själv att tänka vidare och utvecklas utan bara köpt det rakt av. Lösningen blir istället att söka sig till en kontaktsajt och bedra sin flickvän. Löpa risken att bli ertappad, riskera sitt förhållande, och såra en herrans massa människor i den processen.
Sen kan man fråga sig varför sidan har så få kvinnliga användare. Kvinnor är inte mindre otrogna än män men jag tror att de har större öppningar att vara otrogna i samhället generellt. Det bygger jag inte på uppfattningen att kvinnor får ligga när de vill om de vill, men särskilt svårt att få ligg är det inte såvida man inte ser ut som ett träsktroll.
Jag är inte ett dugg förvånad över att det kommer en sådan här sajt, och blir inte direkt upprörd över det heller. Vad folk gör och varför bryr jag mig egentligen väldigt lite om. Sen kan jag givetvis ha en åsikt om det, och det mest för skojs skull.
I Metros artikel säger en av männen som annonserar följande
– Jag vill inte bli gammal och upptäcka att jag suttit och väntat på godbitarna i livet utan att ha tagit för mig av det.
Och detta tycker jag är ganska sorgligt av så många olika anledningar. Killen är 32 och vill fortsätta knulla runt bäst han vill, men vill också ha ett fast förhållande. Han tycks inte vara öppen för möjligheten att ha ett öppet förhållande och det är just detta som jag reagerar på. Hur fega folk tycks vara för att utforska alla dimensioner av sin personlighet. Nu är det nog ingen vild chansning att denna kille förmodligen är slav under vårt samhälles uppfattningar kring vad som är normalt och vanligt, och bara har köpt det rakt av. Aldrig utmanat sig själv att tänka vidare och utvecklas utan bara köpt det rakt av. Lösningen blir istället att söka sig till en kontaktsajt och bedra sin flickvän. Löpa risken att bli ertappad, riskera sitt förhållande, och såra en herrans massa människor i den processen.
Sen kan man fråga sig varför sidan har så få kvinnliga användare. Kvinnor är inte mindre otrogna än män men jag tror att de har större öppningar att vara otrogna i samhället generellt. Det bygger jag inte på uppfattningen att kvinnor får ligga när de vill om de vill, men särskilt svårt att få ligg är det inte såvida man inte ser ut som ett träsktroll.
30 Day song challenge #7
A song that reminds you of a certain event
Det är sommaren 1995. Jag och mina kompisar har suttit på ett nattåg en evighet för att ta oss till Sveriges framsida. I Göteborg ska vi spela fotboll en vecka, gå på Liseberg, disco och bara ha så kul som möjligt långt bort från våra föräldrar.
Överallt hörs denna låt. En av mina kompisar kan inte sluta prata om Peter Andres mage, eller hur snygg Ricky Martin är. I karaoketältet på Heden sjunger lag efter lag Killing me Softly. Än idag kan jag inte höra någon av den sommarens hits utan att tas tillbaka till Gothia cup om så bara för en kort stund.
Det är sommaren 1995. Jag och mina kompisar har suttit på ett nattåg en evighet för att ta oss till Sveriges framsida. I Göteborg ska vi spela fotboll en vecka, gå på Liseberg, disco och bara ha så kul som möjligt långt bort från våra föräldrar.
Överallt hörs denna låt. En av mina kompisar kan inte sluta prata om Peter Andres mage, eller hur snygg Ricky Martin är. I karaoketältet på Heden sjunger lag efter lag Killing me Softly. Än idag kan jag inte höra någon av den sommarens hits utan att tas tillbaka till Gothia cup om så bara för en kort stund.
torsdag, mars 17, 2011
30 Day song challenge #6
A song that reminds you of somewhere
Den här låten påminner mig om sportlov, påsklov, sommarlov. Om snö så vit att den fullkomligt förblindar mig. Om farmors fågelbord. Om blommiga vaxdukar. Om ett grönt köksbord. Om ett otapetserat vardagsrum. Om otaliga bäddsoffor. Om signaturmelodin till 21nyheterna, lottodragningen, ekonominyheterna. Om en knarrig toastol. Om min farmors snälla men förmanande blick. Om skoterturer. Om pimpelfiske. Om bärplockning. Om blåbärskaka. Om blåbärspaj. Om ett bakbord. Om tystnad. Om samhörighet.
Den här låten påminner mig om sportlov, påsklov, sommarlov. Om snö så vit att den fullkomligt förblindar mig. Om farmors fågelbord. Om blommiga vaxdukar. Om ett grönt köksbord. Om ett otapetserat vardagsrum. Om otaliga bäddsoffor. Om signaturmelodin till 21nyheterna, lottodragningen, ekonominyheterna. Om en knarrig toastol. Om min farmors snälla men förmanande blick. Om skoterturer. Om pimpelfiske. Om bärplockning. Om blåbärskaka. Om blåbärspaj. Om ett bakbord. Om tystnad. Om samhörighet.
onsdag, mars 16, 2011
30 Day song challenge #5
En sång som påminner dig om någon
Ibland är det närmast läskigt hur en låt så enkelt kan sammanfatta alla känslor man har för stunden. Visserligen ser man kanske bara det man vill se, men med just den här låten så stämmer den så fruktansvärt väl in på mig och min relation till den person den påminner mig om, än idag.
Just frustrationen över att inte själv kunna ringa honom är så påtaglig, och gör mig så enormt maktlös. Men jag är så enormt rädd för att han ska avvisa mig igen. Bollen har varit på hans planhalva sen vi skiljdes åt, och matchen är mer eller mindre över sen länge. Det hindrar ju dock inte mig från att fortfarande tänka på honom och gå omkring och hoppas på att han ska ringa mig.
Ibland är det närmast läskigt hur en låt så enkelt kan sammanfatta alla känslor man har för stunden. Visserligen ser man kanske bara det man vill se, men med just den här låten så stämmer den så fruktansvärt väl in på mig och min relation till den person den påminner mig om, än idag.
Just frustrationen över att inte själv kunna ringa honom är så påtaglig, och gör mig så enormt maktlös. Men jag är så enormt rädd för att han ska avvisa mig igen. Bollen har varit på hans planhalva sen vi skiljdes åt, och matchen är mer eller mindre över sen länge. Det hindrar ju dock inte mig från att fortfarande tänka på honom och gå omkring och hoppas på att han ska ringa mig.
tisdag, mars 15, 2011
30 Day song challenge #4
En sång som gör dig ledsen
När jag var tio blev den då 19-åriga Jessica Torstenssons mördad utanför sitt hem i bostadsområdet Anderstopr i Skellefteå. Man har fortfarande inte dömt någon för mordet, och när det skedde blev hela stan väldigt chockad över att det fanns någon i Skellefteå kapabel att göra något så fruktansvärt. Skellefteå är en liten stad där alla känner alla och att något sånt här skulle hända var rätt otänkbart.
Vad gäller låten spelades den på Jessicas begravning.
När jag var tio blev den då 19-åriga Jessica Torstenssons mördad utanför sitt hem i bostadsområdet Anderstopr i Skellefteå. Man har fortfarande inte dömt någon för mordet, och när det skedde blev hela stan väldigt chockad över att det fanns någon i Skellefteå kapabel att göra något så fruktansvärt. Skellefteå är en liten stad där alla känner alla och att något sånt här skulle hända var rätt otänkbart.
Vad gäller låten spelades den på Jessicas begravning.
måndag, mars 14, 2011
30 Day song challenge #3
En sång som gör dig glad
Det är Stevie. Det är blås. Hur kan man inte bli glad? Det är något med mig och blås. Är det blås i en låt ska det mycket till för att jag inte ska gilla den.
Det är Stevie. Det är blås. Hur kan man inte bli glad? Det är något med mig och blås. Är det blås i en låt ska det mycket till för att jag inte ska gilla den.
söndag, mars 13, 2011
30 Day song challenge #2
Your least favourite song
Jag verkligen avskyr den här låten. Tycker exakt allt, text, framförande, video och artist, är helt vidrigt och den får mig att vilja kräkas.
Jag verkligen avskyr den här låten. Tycker exakt allt, text, framförande, video och artist, är helt vidrigt och den får mig att vilja kräkas.
lördag, mars 12, 2011
30 Day song challenge #1
En sång du älskar
Det här var rätt svårt. Jag vill helst inte välja en alldeles för ny låt, för jag hatar att ändra mig. Men det är väl en risk jag får ta. Att jag ändå väljer denna beror inte bara på att jag tycker den är fantastiskt bra. Den lyckas också väldigt enkelt sammanfatta min livsfilosofi. Vissa kanske tycker den är kletig men för mig är varje ord så självklart, det är precis så här det är för mig, och så här det borde vara.
Courntey John - Love is
Det här var rätt svårt. Jag vill helst inte välja en alldeles för ny låt, för jag hatar att ändra mig. Men det är väl en risk jag får ta. Att jag ändå väljer denna beror inte bara på att jag tycker den är fantastiskt bra. Den lyckas också väldigt enkelt sammanfatta min livsfilosofi. Vissa kanske tycker den är kletig men för mig är varje ord så självklart, det är precis så här det är för mig, och så här det borde vara.
Courntey John - Love is
fredag, mars 11, 2011
Hög på bekräftelse
Nu kommer jag möjligtvis uppfattas som lite småblåst, men jag kan emellanåt vara väldigt tacksam över att jag bara är lite småsnygg och överviktig. Finns säker dom där ute som tycker jag är en klockren tia i fejan, och med lite ansträngning kanske min kropp skulle passera för en åtta, men det är inte direkt ett objektivt omdöme. Vad jag syftar på är de där människorna som alla, oavsett tycke och smak, med uppriktighet kan säga att de ser är snygga, eller varför de uppfattas som just snygga.
För om jag hade varit en tia hade jag inte känt något som helst behov av att utveckla mitt intellekt. Kanske hade jag gjort det ändå, men lättja hade nog gjort att jag i största möjliga mån lutat mig tillbaka och bara levt på mitt utseende. Och jag kan förstå dem som gör det. Dom gör ju det för att dom kan.
Problemet är ju bara att inget varar för evigt. Och det är det som gör det så förrädiskt. Så fort man vant sig vid att bli bekräftad genom sitt utseende, och genom att bara bli bekräftad genom sitt utseende är man i mina ögon förlorad. Hur lätt det än är, lika dumt är det. Genom att hela tiden förlita sig på sitt yttre vaggar man in sig själv i en falsk trygghet om att världen kommer se precis likadan ut i all evighet, och att man har ett psyke av hårdaste stål och kan stå emot alla möjliga psykiska påfrestningar livet har att erbjuda.
Men vad händer sen? Man kan inte operera sig i all evighet? Hur man än försöker kan man inte bevara sina drag i all oändlighet. Och när rynkorna börjar bli alltför påtagliga, man knappt känner igen sig själv i spegeln, vad har man då? Vad finns kvar då?
Att gå igång på att andra tillfredställs av hur man ser ut är en sån lätt drog att falla dit på. I synnerhet eftersom linjen mellan vanlig enkel fåfänga och bekfräftelsekåtma är hårfin. Man kan rättfärdiga det senare med att det inte är något annat än det förra, just för att man så väl vet att man torskat.
Nu gäller i och för sig denna undersökning unga högskolestudenter, och det tror jag kan ha påverkat resultatet en del, men jag tycker det finns en poäng. Han säger själv att det är sorgligt, och jag kan inte annat än hålla med. Men jag är inte ett dugg förvånad. Kvinnor söker bekräftelse för att vi har lärt oss göra det. Vissa av oss blir i omgivningen inget annat än just hur vi ser ut.
För om jag hade varit en tia hade jag inte känt något som helst behov av att utveckla mitt intellekt. Kanske hade jag gjort det ändå, men lättja hade nog gjort att jag i största möjliga mån lutat mig tillbaka och bara levt på mitt utseende. Och jag kan förstå dem som gör det. Dom gör ju det för att dom kan.
Problemet är ju bara att inget varar för evigt. Och det är det som gör det så förrädiskt. Så fort man vant sig vid att bli bekräftad genom sitt utseende, och genom att bara bli bekräftad genom sitt utseende är man i mina ögon förlorad. Hur lätt det än är, lika dumt är det. Genom att hela tiden förlita sig på sitt yttre vaggar man in sig själv i en falsk trygghet om att världen kommer se precis likadan ut i all evighet, och att man har ett psyke av hårdaste stål och kan stå emot alla möjliga psykiska påfrestningar livet har att erbjuda.
Men vad händer sen? Man kan inte operera sig i all evighet? Hur man än försöker kan man inte bevara sina drag i all oändlighet. Och när rynkorna börjar bli alltför påtagliga, man knappt känner igen sig själv i spegeln, vad har man då? Vad finns kvar då?
Att gå igång på att andra tillfredställs av hur man ser ut är en sån lätt drog att falla dit på. I synnerhet eftersom linjen mellan vanlig enkel fåfänga och bekfräftelsekåtma är hårfin. Man kan rättfärdiga det senare med att det inte är något annat än det förra, just för att man så väl vet att man torskat.
Nu gäller i och för sig denna undersökning unga högskolestudenter, och det tror jag kan ha påverkat resultatet en del, men jag tycker det finns en poäng. Han säger själv att det är sorgligt, och jag kan inte annat än hålla med. Men jag är inte ett dugg förvånad. Kvinnor söker bekräftelse för att vi har lärt oss göra det. Vissa av oss blir i omgivningen inget annat än just hur vi ser ut.
onsdag, mars 09, 2011
Kroppsnojor
Det här med utseendefixering, kroppsnojor och komplex är långt ifrån okomplicerat. Och det är det som gör frågan så grötig och infekterad. Det tycks vara omöjligt att diskutera på en saklig nivå, just för att den är så personlig, och rör sig över så många olika nivåer och perspektiv.
Även om jag välkomnar Julia Skotts initiativ Kroppsbilder, kan jag till viss del förstå kritiken hon möter. Men den bottnar i en okunskap kring frågan och vad Julia, och andra aktivister är ute efter att åstadkomma.
Det behövs verkligen en diskussion om kroppsideal och utseendefixeringen i media, och det spelar ingen roll hur tjatig diskussionen för somliga tycks bli, den bör vara ständigt aktuell. I det här sammanhanget kanske det är bra att vara lite tjatig, det öppnar upp för en diskussion och en möjlighet att fördjupa den.
Det största problemet som jag ser det är att det är svårt att dra en helt tydlig gräns mellan det privata och det offentliga. Vems fel är det att jag inte känner att jag duger som jag är? Är det min uppväxt? Att jag varit omgiven av vuxna som sedan jag var sex år gammal pratat om att jag borde vara försiktig med hur mycket jag äter? Att jag omgett mig med kvinnor som alltid pratat om dieter, kurer, viktväktarna, points och mätt sig? Eller är det medias? Att jag växt upp i en värld där det faktum att kvinnors kroppar ständigt objektifieras blivit en självklarhet? Och att det i sin tur gjort att jag utan att egentligen reflekterar över det också objektifierar alla kvinnor jag möter? Mäter dem med blicken, granskar, kritiserar och bedömer? För att jag inbillar mig att de gör detsamma med mig?
Kan man någonsin vara helt säker på att viljan att förändra sin kropp, oavsett om det är genom träning, kosthållning eller plastikoperationer, inte grundar sig i en dålig självkänsla och inte i en realistisk, förnuftig uppfattning om att man vill gå ner i vikt för att det kommer öka ens välbefinnande? Hur gärna jag än vill så finns det självklart inga som helst garantier, och det är just detta som gör frågan så problematisk. Det är så lätt att det hela går till överdrift.
Personligen tycker jag att det viktigaste är att man mår bra. För mig betyder det att vara vältränad. Tränar gör jag inte för att bli smal. Om jag blir smal av att träna är det rätt stort plus i kanten, men jag har förlikat mig med min kroppsform och min kroppssammansättning. Någonstans längs vägen har min kropp bestämt sig för att den just nu mår bäst av att väga lite över 90 kilo. Jag skulle kunna kämpa mig ner till 65, vilket de flesta läkare kanske skulle rekommendera mig, men med min erfarenhet av viktminskning vet jag att det skulle väldigt stor ansträngning från min sida. Och när jag når dit skulle jag vara tvungen att anstränga mig ännu hårdare för att lyckas hålla den vikten, och det priset är jag inte beredd att betala.
Faktum är att det är farligare för hjärtat att pendla fem till tio kilo i vikt även om man som lägst håller sig på en ideal BMI, än att väga 15 kilo för mycket. Också något som få vet, och få läkare ens vågar nämna.
Bara för att man är fet, vilken typ av värdering man nu lägger i det begreppet, betyder det inte att man inte är vältränad och vid god hälsa. Jag tränar i stort sett varje dag och är starkare än på länge, men okunskap gör det svårt för somliga att inse att man kan vara både överviktig och vältränad. Denna typ av trångsynthet är ett enormt problem, och debatten kring ideal kanske kan hjälpa till att jaga iväg den.
Även om jag välkomnar Julia Skotts initiativ Kroppsbilder, kan jag till viss del förstå kritiken hon möter. Men den bottnar i en okunskap kring frågan och vad Julia, och andra aktivister är ute efter att åstadkomma.
Det behövs verkligen en diskussion om kroppsideal och utseendefixeringen i media, och det spelar ingen roll hur tjatig diskussionen för somliga tycks bli, den bör vara ständigt aktuell. I det här sammanhanget kanske det är bra att vara lite tjatig, det öppnar upp för en diskussion och en möjlighet att fördjupa den.
Det största problemet som jag ser det är att det är svårt att dra en helt tydlig gräns mellan det privata och det offentliga. Vems fel är det att jag inte känner att jag duger som jag är? Är det min uppväxt? Att jag varit omgiven av vuxna som sedan jag var sex år gammal pratat om att jag borde vara försiktig med hur mycket jag äter? Att jag omgett mig med kvinnor som alltid pratat om dieter, kurer, viktväktarna, points och mätt sig? Eller är det medias? Att jag växt upp i en värld där det faktum att kvinnors kroppar ständigt objektifieras blivit en självklarhet? Och att det i sin tur gjort att jag utan att egentligen reflekterar över det också objektifierar alla kvinnor jag möter? Mäter dem med blicken, granskar, kritiserar och bedömer? För att jag inbillar mig att de gör detsamma med mig?
Kan man någonsin vara helt säker på att viljan att förändra sin kropp, oavsett om det är genom träning, kosthållning eller plastikoperationer, inte grundar sig i en dålig självkänsla och inte i en realistisk, förnuftig uppfattning om att man vill gå ner i vikt för att det kommer öka ens välbefinnande? Hur gärna jag än vill så finns det självklart inga som helst garantier, och det är just detta som gör frågan så problematisk. Det är så lätt att det hela går till överdrift.
Personligen tycker jag att det viktigaste är att man mår bra. För mig betyder det att vara vältränad. Tränar gör jag inte för att bli smal. Om jag blir smal av att träna är det rätt stort plus i kanten, men jag har förlikat mig med min kroppsform och min kroppssammansättning. Någonstans längs vägen har min kropp bestämt sig för att den just nu mår bäst av att väga lite över 90 kilo. Jag skulle kunna kämpa mig ner till 65, vilket de flesta läkare kanske skulle rekommendera mig, men med min erfarenhet av viktminskning vet jag att det skulle väldigt stor ansträngning från min sida. Och när jag når dit skulle jag vara tvungen att anstränga mig ännu hårdare för att lyckas hålla den vikten, och det priset är jag inte beredd att betala.
Faktum är att det är farligare för hjärtat att pendla fem till tio kilo i vikt även om man som lägst håller sig på en ideal BMI, än att väga 15 kilo för mycket. Också något som få vet, och få läkare ens vågar nämna.
Bara för att man är fet, vilken typ av värdering man nu lägger i det begreppet, betyder det inte att man inte är vältränad och vid god hälsa. Jag tränar i stort sett varje dag och är starkare än på länge, men okunskap gör det svårt för somliga att inse att man kan vara både överviktig och vältränad. Denna typ av trångsynthet är ett enormt problem, och debatten kring ideal kanske kan hjälpa till att jaga iväg den.
110309
En före detta jobbarkompis till mig har en extremt självömkande och självutlämnande blogg som handlar om hennes depression. Jag läser den till och från, fast jag vet att jag inte borde, och det där självutlämnandet verkligen skvaver.
I synnerhet eftersom det hon skriver dryper av självförakt och självhat, och hon i var och varannan mening skriver om hur hon tror att folk betraktar henne och hur äcklig hon måste framstå i andras ögon. Den där självupptagenheten kan jag inte betrakta som något annat än en självmotsägelse. Å ena sida skriver hon om hur tråkig och obetydlig hon är, i nästa är hon bekymrad över att folk äcklas av henne för att hon är så tjock. Hon skriver också om hur jobbigt det är att alla tycker så synd om henne, om hur hon egentligen inte vill att folk ska veta, men länkar till bloggen på sin Facebook.
Nu kan man ju betrakta det som hennes enda nödutgång. Hon är kanske fullt medveten om hur motsägelsefull hon framstår men det här är det enda sättet hon kan ge en bild av hur hon mår, hennes enda sätt att kanalisera sina känslor på. Jag förstår det bara inte. Eller. Jag förstår inte hur hon kan reflektera över sitt eget beteende med sådan självinsikt, men inte se det mest självklara, det allra mest uppenbara.
I synnerhet eftersom det hon skriver dryper av självförakt och självhat, och hon i var och varannan mening skriver om hur hon tror att folk betraktar henne och hur äcklig hon måste framstå i andras ögon. Den där självupptagenheten kan jag inte betrakta som något annat än en självmotsägelse. Å ena sida skriver hon om hur tråkig och obetydlig hon är, i nästa är hon bekymrad över att folk äcklas av henne för att hon är så tjock. Hon skriver också om hur jobbigt det är att alla tycker så synd om henne, om hur hon egentligen inte vill att folk ska veta, men länkar till bloggen på sin Facebook.
Nu kan man ju betrakta det som hennes enda nödutgång. Hon är kanske fullt medveten om hur motsägelsefull hon framstår men det här är det enda sättet hon kan ge en bild av hur hon mår, hennes enda sätt att kanalisera sina känslor på. Jag förstår det bara inte. Eller. Jag förstår inte hur hon kan reflektera över sitt eget beteende med sådan självinsikt, men inte se det mest självklara, det allra mest uppenbara.
tisdag, mars 08, 2011
Feminism för mig
Just att feminismen är och kan vara så himla mycket olika saker för olika personer är både underbart, och emellanåt frustrerande. Det finns grupper, rörelser och vissa perspektiv som direkt motarbetar varandra, men jag är glad och tacksam över att det finns en öppning att tolka en ideologi på så många olika sätt, och att människor väljer så olika utgångspunkt, väljer så olika i vad som är viktigt och hur man bäst kan åstadkomma förändring.
För mig handlar feminism om självförverkligande. Jag vill inte bli dömd, skuld- eller skambelagd för vad jag gör. Jag vill inte bli recenserad, kritiserad eller objektifierad bara för att jag är kvinna. Jag vill ha friheten att vara sexuellt utlevande, och utelämnande utan att för den skull bli dömd.
Mycket i min personliga gärning som feminist är kanske för många extremt motsägelsefullt. Hur kan jag ena stunden utan problem sjunga med i kvinnoförnedrande dancehalltexter för att i nästa rabiat ondgöra mig mot poledancing och kvinnlig intimhygien? Well, jag låter inte vad någon annan tycker och tänker begränsa mig. För mig är ingenting varken mer rätt eller fel, det bara är. Det är mitt sätt att vara feminist på och det är för mig väldigt personligt. Jag behöver inte rättfärdiga det för någon annan än mig själv.
Därmed inte sagt att något av detta är helt oproblematiskt. Och det är väl kanske det som är hela poängen. Det handlar väldigt lite om renlevnad enligt vissa förutbestämda regler för vad som är att betrakta som en god feminist, utan snarare om vardagspragmatism, där jag tar mig tid att faktiskt fundera kring vad som känns rätt för mig. Utan att för den delen döma någon som tycker annorlunda. I denna problematisering bor det också en ständig duell mellan olika sidor, som handlar om att kunna försöka se hur och varför andra kanske tänker annorlunda, eller tillåter sig själva att leva annorlunda. Detta ger mig utrymme att ständigt ändra åsikt och utgångspunkt. Det kanske kan uppfattas som hycklande eller som falskt av vissa, men återigen. Varför ska jag stå till svars för någon annan ? I synnerhet mot någon som inte har något helst annat intresse än att försöka undergräva mitt förtroendekapital som feminist i ett försök att oskadliggöra mig?
Var kommer det här behovet av att utmåla mig, eller andra kvinnor och män, som dåliga feminister? Välvilja? En kompromisslös statisk värld, som andas trygghet och förutsägbarhet? En sådan värld gör säkert mycket väldigt mycket enklare, men begränsar handlingsutrymmet.
Som feminist uppfattas jag som motsägelsefull, och jag är mycket medveten om detta. Jag vägrar falla in i fällan att generalisera kring kön, och det bottnar i att generaliseringar föder fördomar och misstro, och jag har svårt att tro eller ens se hur vi faktiskt ska kunna förändra något om vi inte kan lyfta oss bortom sådant. Med utgångspunkt i misstron mot människor åstadkommer man ingenting, faktum är att man bara riskerar skrämma bort folk.
Problemet är många gånger att feminist så snabbt blir en identitet för många. Man blir feminist och det är det enda man tillåts vara eller uttala sig som. Och som ett led i detta blir allt man säger hundraprocentigt allvar och representativt för hela rörelsen. Inte heller det är särskilt konstruktivt eller givande. Där finns inte utrymme för någon som helst självdistans eller självkritik, om man ständigt ska gå omkring och oroa sig för hur vad man säger kommer tolkas eller uppfattas. Det finns alltid utrymme för att utveckla olika resonemang, men kritikerna är ofta oförmögna eller ointresserad av att fördjupa diskussionen vidare.
Jag betraktar mig själv som vardagsaktivist. Jag har ingen hjärtefråga, men feminismen i mig lever varje dag, i beslut jag tar, i saker jag gör, hur jag väljer att göra dem. Vissa kanske inte bryr sig ett dugg, andra kanske ser mig och tycker jag är provocerande. Egentligen har det mindre betydelse för mig, jag gör det bara för att jag önskar att det hade funnits någon där som jag hade kunnat se upp till när jag var femton och kände mig missförstådd och ensam och utanför, bara för att jag vill bli tagen på allvar och inte bli objektifierad eller hånad.
Bara att vara jag är en aktion i sig. För mig. Kanske inte får någon annan än mig, men det räcker. Jag behöver det för att stärka mig själv. Bara modet att vara jag ger mig ytterligare kraft att orka.
Det är just hur politiken smyger sig in i det privata och ytterst personliga som gör det så svårt att vara helt rätt jämt. För mig är det intressant för att jag ständigt tvingas fråga mig själv hur mycket jag är beredd att kompromissa och med vad. Vilka fajter är jag beredd att ta och till vilket pris?
Jag kan tycka att det finns en vits med ett tydligt personligt politiskt ställningstagande, även om det är en ständig upprepning av samma sak, just för att det för varje gång man säger det kanske finns ytterligare ett par öron som lyssnar, ytterligare ett par ögon som läser. Ytterligare en hjärna som tar till sig av det man säger, som inser värdet i att vara flera, som inser att hon inte är ensam om att tycka att världen i vissa avseenden är helt upp och nedvänd, och att det faktiskt finns fler där ute som vill förändra på detta. Oavsett om det handlar om sexuellt våld eller könshår.
Du får raka dig precis hur mycket du vill, men jag kan tycka att det finns en poäng med att först reflektera över och rättfärdiga varför man gör det för sig själv. Inte för någon annan. Då kanske vissa hävdar att jag kräver att folk ska göra det mot bättre vetande, och ja, det tycker jag. Att oreflekterat göra något är självdestruktivt. Det är först när man vet varför man gör det, och att man gör det trots att man egentligen inte vill, som man faktiskt kan göra det med gott samvete. Gör det du mår dåligt av, men vet varför du gör det och att det är dåligt.
Att bara göra saker av ohejdad vana kommer aldrig ta oss någonstans, det kommer aldrig föra utvecklingen framåt. Om vi inte ifrågasätter, även om det i slutändan blir så att vi rättfärdigar vårt beteende, kommer vi aldrig komma framåt. Just ifrågasättandet är viktigt för att det ger oss möjlighet att se mekanismerna bakom vårt beteende vilket har ett värde i sig.
För mig handlar feminism om självförverkligande. Jag vill inte bli dömd, skuld- eller skambelagd för vad jag gör. Jag vill inte bli recenserad, kritiserad eller objektifierad bara för att jag är kvinna. Jag vill ha friheten att vara sexuellt utlevande, och utelämnande utan att för den skull bli dömd.
Mycket i min personliga gärning som feminist är kanske för många extremt motsägelsefullt. Hur kan jag ena stunden utan problem sjunga med i kvinnoförnedrande dancehalltexter för att i nästa rabiat ondgöra mig mot poledancing och kvinnlig intimhygien? Well, jag låter inte vad någon annan tycker och tänker begränsa mig. För mig är ingenting varken mer rätt eller fel, det bara är. Det är mitt sätt att vara feminist på och det är för mig väldigt personligt. Jag behöver inte rättfärdiga det för någon annan än mig själv.
Därmed inte sagt att något av detta är helt oproblematiskt. Och det är väl kanske det som är hela poängen. Det handlar väldigt lite om renlevnad enligt vissa förutbestämda regler för vad som är att betrakta som en god feminist, utan snarare om vardagspragmatism, där jag tar mig tid att faktiskt fundera kring vad som känns rätt för mig. Utan att för den delen döma någon som tycker annorlunda. I denna problematisering bor det också en ständig duell mellan olika sidor, som handlar om att kunna försöka se hur och varför andra kanske tänker annorlunda, eller tillåter sig själva att leva annorlunda. Detta ger mig utrymme att ständigt ändra åsikt och utgångspunkt. Det kanske kan uppfattas som hycklande eller som falskt av vissa, men återigen. Varför ska jag stå till svars för någon annan ? I synnerhet mot någon som inte har något helst annat intresse än att försöka undergräva mitt förtroendekapital som feminist i ett försök att oskadliggöra mig?
Var kommer det här behovet av att utmåla mig, eller andra kvinnor och män, som dåliga feminister? Välvilja? En kompromisslös statisk värld, som andas trygghet och förutsägbarhet? En sådan värld gör säkert mycket väldigt mycket enklare, men begränsar handlingsutrymmet.
Som feminist uppfattas jag som motsägelsefull, och jag är mycket medveten om detta. Jag vägrar falla in i fällan att generalisera kring kön, och det bottnar i att generaliseringar föder fördomar och misstro, och jag har svårt att tro eller ens se hur vi faktiskt ska kunna förändra något om vi inte kan lyfta oss bortom sådant. Med utgångspunkt i misstron mot människor åstadkommer man ingenting, faktum är att man bara riskerar skrämma bort folk.
Problemet är många gånger att feminist så snabbt blir en identitet för många. Man blir feminist och det är det enda man tillåts vara eller uttala sig som. Och som ett led i detta blir allt man säger hundraprocentigt allvar och representativt för hela rörelsen. Inte heller det är särskilt konstruktivt eller givande. Där finns inte utrymme för någon som helst självdistans eller självkritik, om man ständigt ska gå omkring och oroa sig för hur vad man säger kommer tolkas eller uppfattas. Det finns alltid utrymme för att utveckla olika resonemang, men kritikerna är ofta oförmögna eller ointresserad av att fördjupa diskussionen vidare.
Jag betraktar mig själv som vardagsaktivist. Jag har ingen hjärtefråga, men feminismen i mig lever varje dag, i beslut jag tar, i saker jag gör, hur jag väljer att göra dem. Vissa kanske inte bryr sig ett dugg, andra kanske ser mig och tycker jag är provocerande. Egentligen har det mindre betydelse för mig, jag gör det bara för att jag önskar att det hade funnits någon där som jag hade kunnat se upp till när jag var femton och kände mig missförstådd och ensam och utanför, bara för att jag vill bli tagen på allvar och inte bli objektifierad eller hånad.
Bara att vara jag är en aktion i sig. För mig. Kanske inte får någon annan än mig, men det räcker. Jag behöver det för att stärka mig själv. Bara modet att vara jag ger mig ytterligare kraft att orka.
Det är just hur politiken smyger sig in i det privata och ytterst personliga som gör det så svårt att vara helt rätt jämt. För mig är det intressant för att jag ständigt tvingas fråga mig själv hur mycket jag är beredd att kompromissa och med vad. Vilka fajter är jag beredd att ta och till vilket pris?
Jag kan tycka att det finns en vits med ett tydligt personligt politiskt ställningstagande, även om det är en ständig upprepning av samma sak, just för att det för varje gång man säger det kanske finns ytterligare ett par öron som lyssnar, ytterligare ett par ögon som läser. Ytterligare en hjärna som tar till sig av det man säger, som inser värdet i att vara flera, som inser att hon inte är ensam om att tycka att världen i vissa avseenden är helt upp och nedvänd, och att det faktiskt finns fler där ute som vill förändra på detta. Oavsett om det handlar om sexuellt våld eller könshår.
Du får raka dig precis hur mycket du vill, men jag kan tycka att det finns en poäng med att först reflektera över och rättfärdiga varför man gör det för sig själv. Inte för någon annan. Då kanske vissa hävdar att jag kräver att folk ska göra det mot bättre vetande, och ja, det tycker jag. Att oreflekterat göra något är självdestruktivt. Det är först när man vet varför man gör det, och att man gör det trots att man egentligen inte vill, som man faktiskt kan göra det med gott samvete. Gör det du mår dåligt av, men vet varför du gör det och att det är dåligt.
Att bara göra saker av ohejdad vana kommer aldrig ta oss någonstans, det kommer aldrig föra utvecklingen framåt. Om vi inte ifrågasätter, även om det i slutändan blir så att vi rättfärdigar vårt beteende, kommer vi aldrig komma framåt. Just ifrågasättandet är viktigt för att det ger oss möjlighet att se mekanismerna bakom vårt beteende vilket har ett värde i sig.
måndag, mars 07, 2011
I got it from my mama
Träningen har gjort mig lite småbesatt av min och andras rumpor. Mest för att träningen bester i förvånande mycket lår och rumpa, men också för att Jillian tjatar hål i öronen på en med sitt snack om hamstrings och gluts. Jag tycker det är kul, det funkar på mig, och jag ser resultat. Och jag har någonstans längs med vägen omfamnat min platta men breda rumpa, och det känns rätt befriande.
Ett tag satt jag som klistrad vid muscle.se och stirrade ut fitnessröv efter fitnessröv men insåg att det inte var någon vits för att jag inte har samma förutsättningar som brudarna där. Min röv är platt, och det är något jag får acceptera. Det betyder inte att den inte kan vara stor och fin ändå, faktum är att det är just det jag som bäst jobbar på.
Och jag har faktiskt hittat en,enligt mig, full realistisk förebild. Kanske är jag vrickad men jag föreställer mig att denna tjej, om än tecknad, och jag har samma grundförutsättningar. Hennes är saftig i själva skinkan, inte upp mot ländgryggen som är fallet med fitnessrövarna, och det är min rumpa också. Jag vill bara bli av med sidfläsket, popryggen, ryggbrösten, så kommer min rumpa få leva ut i sin fulla potential. Mel Ramos är för övrigt rätt bra på att göra platta rumpor, även om denna är hans i mitt tycke bästa, så vill man ha lite (th)inspo ska man googla honom.
lördag, mars 05, 2011
Monster
Det börjar så sakta gå upp för mig att det aldrig är en slump att två människor, två vänner, glider ifrån varandra. Från något endera håll är det fullkomligt medvetet. Ett val man gör. Man kanske vill intala sig själv att det är en slump, men det är inget annat än en skön omskrivning.
Jag är i den processen nu där jag känner att delar av mitt umgänge och jag inte har fullt så mycket gemensamt. Faktum är att umgänget för min del bara är förenat med en massa negativ energi. Varje tanke på att umgås med denna person gör mig nedstämd och ger mig ångest.
Samtidigt kämpar jag med ångesten över hur personen kommer reagera om jag faktiskt säger att jag inte ser något värde i vår relation längre. Rädd för att personen inte kommer kunna omfamna detta, utan stället gå ut något personangrepp, oförmögen att ta till sig vad jag säger.
Visst, det är kanske lika mycket mitt fel, vad vet jag. Jag har försökt rannsaka mig själv och även om jag kanske är väl snäll mot mig själv, och överdriver min egen förträfflighet går det inte att komma ifrån att det med denna person kommer ett helt åskmoln av dysterhet.
Jag har också försökt hitta en lösning, grävt efter hur vi skulle kunna vända detta till något positivt. Men sen insåg jag att det där mörka som alltid lagt sordi på vårt umgänge alltid funnits där, redan när vi började umgås. Och att det inte kommer spela någon som helst roll hur mycket jag än försöker för problemet är inte jag, och det är därför inte heller jag som kan lösa det.
Visst känner jag mig hemsk, jag borde finnas där för och stötta denna person istället, men jag vet inte hur jag ska kunna göra det och samtidigt se till mina egna behov. För det är där det slutar. Jag kan vara okej med detta men bara till en viss gräns. Det kan inte alltid handla om det andra personen, om att finnas där, ha överseende med denna så att man nästan utlånar sig själv i samma veva. Om det sen gör mig till en dålig vän, ja då får så vara fallet, huvudsaken är att jag vet att det inte är så.
I denna process har den där självcentrerade, självupptagna sidan hos mig verkligen visat upp sitt allra äckligaste tryne. Jag har kommit på mig själv med att undra varför hon inte kämpar emot mer. Att hennes likgiltighet är ett hån mot vår relation. Den delen av mig törstar efter uppmärksamhet och vill att människan nästan gråtande ska böna och be mig om att återuppta vår relation. Det kan jag erkänna är helt upp åt väggarna. Närmast sociopatiskt. Men självinsikt. Det är ju alltid något.
Och det faktum att människan inte gör det är ju om något ett bevis på att det inte kanske fanns så mycket att hämta i vår relation till att börja med.
Jag är i den processen nu där jag känner att delar av mitt umgänge och jag inte har fullt så mycket gemensamt. Faktum är att umgänget för min del bara är förenat med en massa negativ energi. Varje tanke på att umgås med denna person gör mig nedstämd och ger mig ångest.
Samtidigt kämpar jag med ångesten över hur personen kommer reagera om jag faktiskt säger att jag inte ser något värde i vår relation längre. Rädd för att personen inte kommer kunna omfamna detta, utan stället gå ut något personangrepp, oförmögen att ta till sig vad jag säger.
Visst, det är kanske lika mycket mitt fel, vad vet jag. Jag har försökt rannsaka mig själv och även om jag kanske är väl snäll mot mig själv, och överdriver min egen förträfflighet går det inte att komma ifrån att det med denna person kommer ett helt åskmoln av dysterhet.
Jag har också försökt hitta en lösning, grävt efter hur vi skulle kunna vända detta till något positivt. Men sen insåg jag att det där mörka som alltid lagt sordi på vårt umgänge alltid funnits där, redan när vi började umgås. Och att det inte kommer spela någon som helst roll hur mycket jag än försöker för problemet är inte jag, och det är därför inte heller jag som kan lösa det.
Visst känner jag mig hemsk, jag borde finnas där för och stötta denna person istället, men jag vet inte hur jag ska kunna göra det och samtidigt se till mina egna behov. För det är där det slutar. Jag kan vara okej med detta men bara till en viss gräns. Det kan inte alltid handla om det andra personen, om att finnas där, ha överseende med denna så att man nästan utlånar sig själv i samma veva. Om det sen gör mig till en dålig vän, ja då får så vara fallet, huvudsaken är att jag vet att det inte är så.
I denna process har den där självcentrerade, självupptagna sidan hos mig verkligen visat upp sitt allra äckligaste tryne. Jag har kommit på mig själv med att undra varför hon inte kämpar emot mer. Att hennes likgiltighet är ett hån mot vår relation. Den delen av mig törstar efter uppmärksamhet och vill att människan nästan gråtande ska böna och be mig om att återuppta vår relation. Det kan jag erkänna är helt upp åt väggarna. Närmast sociopatiskt. Men självinsikt. Det är ju alltid något.
Och det faktum att människan inte gör det är ju om något ett bevis på att det inte kanske fanns så mycket att hämta i vår relation till att börja med.
Strö lite socker på mig
I’m ashamed to say that I’m to blame for how you act
cause I keep coming, I keep coming back
Jag är där nu. Där det krävs enorm självbehärskning, självrespekt och självaktning, för att inte bara sträcka sig efter mobilen, skriva något lättsamt, kanske småsnuskigt, närmast självutplånande. Något som mellan raderna minner om ånger och skamkänslor över vad man tidigare gjort sig skyldig till. Hårda ord om besvikelse och frustration.
Men så påminner jag mig själv om att jag inte ångrar någonting. Att det är han som borde visa lite ånger, visa lite skuld och skamkänslor. Och att det är just för att han inte gör det som jag lät honom löpa.
För det går inte att göra en ansats och ändå ha hedern i behåll. Inte i min värld, inte i Sun Tzus värld. Det går inte att göra det och samtidigt förvänta sig eller begära att någonting skulle vara det minsta lilla annorlunda, att någonting faktsikt skulle ha förändrats, för det faktum att man återvänder är bevis nog att allting är precis som det alltid har varit.Det skulle inte vittna om något annat än svaghet. Vi talar inte sårbarhet nu utan ren och skär svaghet. Jag skulle falla till föga då, jag skulle ge honom rätten att fortsätta behandla mig som skit. Respektlöst, utan omdöme. Precis som Jazmine sjunger i sin låt.
Det talas mycket om att människor borde fatta. Men om du tillåter dem att behandla dig som skit, om du ständigt återvänder till dem, kommer de bara fortsätta att behandla dig som skit. Din självdestruktivitet är inte deras problem. De blir en del av det, de kanske är själva problemet, men att lägga över ansvaret för den på dem är alldeles för mycket begärt.
För nårga år sen, kanske till och med så sent som för sex månader sedan hade jag blivit bitter av något sånt här. Av att gå på ytterligare en nit. Men det är som om alla nitar, alla törnar sammantaget istället gjort mig, kanske inte visare eller klockare, men gett mig möjlighet att djupdyka i min person. Jag har tagit varje möjlighet som funnits till personlighetsutveckling. Till att ytterligare utforska mina olika sidor, och allt vad det innebär av bekräftelsebehov och självdestruktivitet. Men det har inte bara stannat där, jag har inte nöjt med att bottna i en insikt om att det beror på detta, utan jag har försökt hitta en förklaring, och försökt hitta en lösning.
Och det är därför jag är så tacksam. Tacksam att han kom, behandlade mig som han gjorde, och för att jag lät honom, för jag lärde mig något. Jag blev en ovärderlig livserfarenhet rikare.
cause I keep coming, I keep coming back
Jag är där nu. Där det krävs enorm självbehärskning, självrespekt och självaktning, för att inte bara sträcka sig efter mobilen, skriva något lättsamt, kanske småsnuskigt, närmast självutplånande. Något som mellan raderna minner om ånger och skamkänslor över vad man tidigare gjort sig skyldig till. Hårda ord om besvikelse och frustration.
Men så påminner jag mig själv om att jag inte ångrar någonting. Att det är han som borde visa lite ånger, visa lite skuld och skamkänslor. Och att det är just för att han inte gör det som jag lät honom löpa.
För det går inte att göra en ansats och ändå ha hedern i behåll. Inte i min värld, inte i Sun Tzus värld. Det går inte att göra det och samtidigt förvänta sig eller begära att någonting skulle vara det minsta lilla annorlunda, att någonting faktsikt skulle ha förändrats, för det faktum att man återvänder är bevis nog att allting är precis som det alltid har varit.Det skulle inte vittna om något annat än svaghet. Vi talar inte sårbarhet nu utan ren och skär svaghet. Jag skulle falla till föga då, jag skulle ge honom rätten att fortsätta behandla mig som skit. Respektlöst, utan omdöme. Precis som Jazmine sjunger i sin låt.
Det talas mycket om att människor borde fatta. Men om du tillåter dem att behandla dig som skit, om du ständigt återvänder till dem, kommer de bara fortsätta att behandla dig som skit. Din självdestruktivitet är inte deras problem. De blir en del av det, de kanske är själva problemet, men att lägga över ansvaret för den på dem är alldeles för mycket begärt.
För nårga år sen, kanske till och med så sent som för sex månader sedan hade jag blivit bitter av något sånt här. Av att gå på ytterligare en nit. Men det är som om alla nitar, alla törnar sammantaget istället gjort mig, kanske inte visare eller klockare, men gett mig möjlighet att djupdyka i min person. Jag har tagit varje möjlighet som funnits till personlighetsutveckling. Till att ytterligare utforska mina olika sidor, och allt vad det innebär av bekräftelsebehov och självdestruktivitet. Men det har inte bara stannat där, jag har inte nöjt med att bottna i en insikt om att det beror på detta, utan jag har försökt hitta en förklaring, och försökt hitta en lösning.
Och det är därför jag är så tacksam. Tacksam att han kom, behandlade mig som han gjorde, och för att jag lät honom, för jag lärde mig något. Jag blev en ovärderlig livserfarenhet rikare.
. -
Denna gamla dänga. Vad som sen hände med Riskay har jag inte brytt mig om att hålla reda på.
Förra helgen var jag i Finland för att närvara vid min farmors begravning. Sakta men säkert börjar det sjunka in att hon verkligen är borta för all evig framtid. Hon som var den mest anspråkslösa människan i hela världen, är borta. Släkten har enats om att jag är den som mest liknar hennes del av släkten, internt kända som Lampelalaiset.
Finns mycket jag vill skriva om, men i och med farmors död känns det mesta väldigt banalt och obetydligt. Visst att jag skulle kunna ursäkta mig med att jag behöver kanalisera grejer, men varför måste det vara just jag som gör det? Det finns mängder av bloggar, tidningar, sajter, människor som jag går omkring och retar mig på. Människor jag inte förstår hur de tänker, eller om det överhuvudtaget gör det. Men för att kunna leva upp till mitt motto att vara förändringen jag vill se i världen, måste jag försöka låta bli. Varför vädra allt offentligt? Om det grundar sig i en djup, grundad kritik mot något, och inte bara bottnar i någon typ av personangrepp, självklart. Men det mesta är så ytligt. Så omoget. Lev och låt leva. Vägrar vara en av dem som i min blogg mest vältrar mig i hur dåligt jag mår, hur elaka alla är, och hur jävla synd det är om mig, för det är inte jag, det är inte vem jag är. Finns ju andra saker jag skulle vilja skriva om, och det gör jag. Men dessa grejer kommer dyka upp i ett annat forum vad de lider.
Så. Till alla bra grejer i mitt liv då!
- Idag slutförde jag Dag 2 Level 3 av Jillian Michaels 30 Day shred. Min granne fick tuppjuck och skrev ett anonymt brev efter första veckan men jag har fortsatt och även om jag inte gått ner några hiskeliga mängder, så har jag fortsatt. Efter detta blir det ett nytt program som alternerar alla hennes tre tidigare dvd:er och förhoppningsvis får jag vad det lider tag på hennes senaste, Ripped in 30. Just nu är målet att gå fem kilo till 30/3, då spelar Assassin på Göta Källare och jag vill se AWESOME ut.
- Kollar på Lights Out, Jersey Shore, Face Off,Modern Family, The Office, TBBT och Spartacus även om jag helt tappat lusten att följa den sistnämnda, av någon oförklarlig anledning. Överhuvudtaget börjar Jersey Shore bli lite småtråkigt. Just exploateringen av människor, och effektsökeriet och publikfrieriet som jag tycker börjar bli rätt påtagligt i såväl Jersey Shore, som Big Brother, börjar stå mig upp i halsen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)