...

Ja, jag vet. Han ser lite dimögd ut. Men ändå. Hade jag inte pms, vore jag inte förkyld, vore det inte för att jag var ute förra veckan, så skulle jag lyssna på den här låten på repeat medan jag gjorde mig i ordning och sen gå ut och stråla precis så där mycket att nackar välter.

Jag skäms inte så lite över att jag vill vara en sån där tjej som är så fin att killar förväntar sig att jag är out of reach, men det är i någon skadad del av mig det finaste man kan vara. Någon parodoxal slags självständighet om man så vill.

Samtidigt är jag ju aldrig någon annans ljus än mitt eget, och jag är aldrig det där strålande ljuset för någon annans skull än för mig egen. Skulle aldrig sjunka så lågt.