Ärtan pärtan

Varje gång jag ser den här förbannade jävla bilden blir så jag så jävla irriterad. Okej att hon har fin rumpa men hennes bröst är ju fan non existing. Som två jäkla ärtor, och då pratar vi om två jäkligt små, och inte ens särskilt rara ärtor. Kan inte modeindustrin en gång för fucking jävla alla inse att vi kvinnor inte ser ut så här. Det är hon och några av hennes överbetalda modellkompisar, som lever på frysta vindruvor året om, som gör det. Men inte vi andra.

Folk gnäller över SL. Well, kan de inte i alla fall försöka se det från den ljusa sida? Finns nog många länder där de bara skulle börja skratta om du började snacka om resegaranti och ersättning.

whine n lock it in ya bra

Jag gillar hur låten egentligen aldrig börjar. Den är så suggestiv med hans kostanta viskande och väsande. Och så det där att man går vilse i hans talkörer. Man kan tycka vad som helst om att han rör sig bort från dancehallen, men jag tror bara han följer sitt flow, och så länge han gör bra grejer, istället för som Vybz bara bajsa ur sig den sämre låten efter den andra, så bryr jag mig inte.

Fantan Mojah i mitt hjärta

Detta är göttigt. Jag har varit svältfödd på culturerytmer på senaste. Feelings var bra men jag vill ha någon som är astung, där alla cuts är super. Sen kan jag väl så här i förbifarten tipsa om Eternity också, där både Morgan Heritage och Beres är med men ingen direkt imponerar. Sen är jag helt nere i Robyns nya. Hoppas resten av låtarna flörtar lika mycket med dub som No hassle, då kommer det bli grymt.

Vägglöss är såååå 2010

Vet ej om jag vågar skriva detta då jag är rädd att det kanske kommer påverka mitt sociala umgänge. Men here goes. Det har kommit till min attention att mitt hus har vägglöss. Grannar har fått utslag. Jag uppmanas kolla min sängmöbel efter bajs, i form av små svarta korn. Min säng är bara full av grus, men tack käre hyresvärd för att du ger mig ytterligare en sak att nojja över när jag ligger där klockan två och inte kan somna och måste upp tio för att hinna smälta maten innan träningen.

Jag tror dock att jag är skonad. Jag har inte hittat ett enda bett och skulle jag göra det så här i efterhand känns det ju som om det är hypokondrikern i mig som vill ha lite uppmärksamhet.

Men alltså. Med den här vargavintern då jag sprungit runt på Sthlms gator i en rävmössa, och nu alltså också bor i ett hus angripet av vägglöss, känner jag mig nödgad att fråga. Vilket årtusende lever jag i?

Squat

Kommer vi någonsin få se en video med Alicia Tangent där hon inte står och squattar över en flygel? Börjar inte det kännas väldigt gjort? Nu kommer ju snart hennes och Beyans nya så vi får väl se.

....

Jag har inte gått i livets hårda skola. Jag inbillar mig att jag är streetsmart, och för någon från landet, är jag nog ändå det. Jag vet inte hur det kommer sig, det är mest ren och skär överlevnadsinstinkt tror jag. Hur det kommer sig att jag, som aldrig rökt en joint i hela mitt liv ändå vet hur det luktar, och dessutom alltid är den första att känna igen doften av gräs när man står ute på någon stockholmsk uteservering i mitten på juli, är för mig en fullkomlig jävla gåta.

Men hur som. Efter att ha läst såväl Dirt som Jenna Jamesons biografi vet jag nu ännu en sak. Jag ska aldrig ta syra. Aldrig. Aldrig. Aldrig. Alla som tar syra i de här två böckerna blir allvarligt paranoid och ägnar hela sin psykos åt att bygga papperskultpurer av allt de äger. Vilket renderar i att de inte kan hitta numret till den där killen som erbjöd dem ett välbetalt modelljobb, för att just den papperslappen är inlimmad någonstans i de där gigantiska konstverket. Som enligt Tommy Lee, eller om det nu var Nikki Sixx, mest föreställer något vilken sexåring som helst skulle kunna tåta ihop på en halvtimme.

Men sen är ju jag lite lagom paranoid redan i nuläget, så syra skulle ju liksom få min nojja att skjuta i höjden fullkomligt. Ah well, guess we´ll never know? Jag håller mig till sprit, enligt pappas inrådan högst en gång i månaden ( i berusande mängd alltså) samt livet. Det där jag säger att jag är hög på när folk säger att de vill ha samma.

Trade of the day

Har ju berättat om ni böjelse att snöa in på grejer. De senaste veckorna har det varit kettlebells. Jag har googlat och googlat och åter googlat detta påfund. Såhär i efterhand kommer jag inte ens på hur det började. Jag så de där kanonkulorna i gymmet och tänkte inte så mycket mer på det förrän en kille stod och gjorde en yttepyttig övning med två tolvkilosklumpar. Och nu har jag börjat pröva mig fram. Tydligen måste man vara rätt försiktig i början och få in vanan, annars kan man lätt skada sig. Det blir ju inte bättre av att den lättaste som finns på mitt gym väger åtta kilo. Det är ganska mycket. Men sen ser man så ofattbart jävla ful ut. Det går liksom inte att beskriva. Det enda man kan trösta sig med är att man, peppar peppar, med tiden blir tajtare än de där förbannade tajtrövarna jag såg på Seranikonserten.

Dagens

Det är jääääligt frustrerande när spinninginstruktören spelar de bästa låtarna innan passet ens hunnit börjat. Jäääligt frustrerande.

Som om tiden stått stila

Kollar man på tv-tablån idag skulle det lika gärna kunna vara 1993, som 2010. Vi har Lyckohjulet, som väl för övrigt är det enda nyproducerade programmet som fått behålla sitt gamla namn, men sen Mästarnas mästare som förut visats som Superstars, och snart kommer Biggest loser, som ju egentligen inte är något annat än Tjockholmen. Nu sitter ju dock Ulrika Jonsson som tv-ankare i Tv 4 istället för att vända på skyltar i tv3. Minns ni hur söt hon var? Nu är hon mest bara sur. Varför tar ingen tag i saken och producerar ytterligare en säsong av Fångarna på fortet? Femhundra säsonger senare av Paradise Hotel, Robinson och Farmen finns det säkert ett gäng bereddvilliga kändisar som vill åka till Frankrike och springa runt i ring på en borggård.

Skämt åsido så gör den här bristande kreativiteten bland Sveriges alla samlade tv-producenter mig lite ledsen. Inte bara för att jag, till och med en dålig dag skulle kunna komma på minst fem satsningar som är fan så mycket mer underhållande än någon av de där programmen, utan för att jag tycker att det svenska folket förtjänar bättre tv-underhållning än så. Det mest nyskapande jag sett det senaste halvåret är Edward Bloms gästabud. Säger väl allt?

Skillnaden mellan Big och Ryssen

När Big reser till Paris och det sista han gör berättar att han kanske måste flytta dit, om så bara för ett halvår, handlar att han inte berättat om det för Carrie inte om att han inte vill att hon ska följa med. Han är rädd för att hon ska säga nej, även fast han innerst inne vet att hon skulle göra det.

Ryssen å andra sidan, han inte bara berättar det så snart han kan, han förväntar sig, nästan tvingar henne att följa med. Medan Big tror att ett distansförhållande faktiskt skulle funka, men aldrig ens vågar tänka tanken, förmodligen för att det är då är otänkbart för Carrie, är distansförhållanden otänkbara för Ryssen, som inte ser någon framtid om hon inte följer med.

Låt dem prata

Om det ändå vore vår. Sommar. Närmare 20 plus än tio minus. Jag vore femton kilo lättare och brun som en pepparkaka.

Love him fi u

Är det vetskapen om att det står hundratals, kanske tusentals desperata singelkvinnor och väntar runt varje hörn som gör att somliga tjejer förvandlas till kontrollerande, svartsjuka psychobitches? Otacksamma subbor som inte gör annat än gnäller? Som med det inte lyckas med så mycket annat än jaga bort mannen de har, till just en av de där kärlekstörstande kvinnorna?

Klart är i alla fall att det fanns massor av av människor, så väl kvinnor som män, som inte tycks veta vad de har, och inte heller har vett att värdesätta det. Kunde jag, skulle jag också skriva en låt om det.

...

Ja, jag vet. Han ser lite dimögd ut. Men ändå. Hade jag inte pms, vore jag inte förkyld, vore det inte för att jag var ute förra veckan, så skulle jag lyssna på den här låten på repeat medan jag gjorde mig i ordning och sen gå ut och stråla precis så där mycket att nackar välter.

Jag skäms inte så lite över att jag vill vara en sån där tjej som är så fin att killar förväntar sig att jag är out of reach, men det är i någon skadad del av mig det finaste man kan vara. Någon parodoxal slags självständighet om man så vill.

Samtidigt är jag ju aldrig någon annans ljus än mitt eget, och jag är aldrig det där strålande ljuset för någon annans skull än för mig egen. Skulle aldrig sjunka så lågt.

Jo och så en sak till

Igår på konserten var det en tjej som hade en svart och en vit sko. Visserligen av samma märke. Men ändå? Tilläggas bör att hon var närmare 25 än 20. Och då vet jag inte om jag tycker det är okej. Eller, hon får ju göra vad fasen hon vill, men är hon medveten om att hon ser ut som en clown? Clowner, barn och manodrepressiva människor är väl för övrigt de enda som kan komma undan med det, med hedern i behåll? För hon var inte den där typen av galna brud som försöker se ut som en clown med tusen olika armband, örhängen så stora att hon inte kan röra huvudet, och vidriga spralliga leggings från jag vet inte var.

Tonfisk

Har jag myntat uttrycket snålfinne helt och hållet på egen hand? Jag vill tro det.

Snålfinnen har hursomhelst börjat gymma på Friskis, och börjat äta tonfisk. Det var två för femton på Daglivs. Och snålfinnen kunde givetvis inte låta bli att gå in på såväl ÖB, Prisextra och Lidl för att kolla vad tonfisken kostade där. Men den är och förblir billigast på Daglivs. Snålfinnen kan sniffa sig till låga priser på första försöket. Så är det bara.

Tarrus Riley @ Kägelbanan

Sedan slutet av förra veckan har jag laddat inför konserten genom att spela mina favoritlåtar på repeat, om och om igen, och bävat inför tanken att jag inte kommer få höra alla. Samtidigt har jag intalat mig själv att han omöjligt kan lyckas pricka in alla mina favoriter, i ett urval av femtiotalet låtar, som för att hindra mina förväntningar på konserten från att bli alldeles för stora.

Men när jag sen står där, och får beskåda hur han tar sig an hit efter hit, inser jag att även om han inte spelar Superman, eller Start a new, och förargligt nog slarvar bort Getty Getty på bara några enstaka takter, så är det just att få se honom som gör konserten så fulländad. Även om han inte spelar Don´t Judge, spelar han en annan låt minst lika bra, om inte bättre, och med sådan närvaro, att jag inte riktigt hinner bry mig.

Konserten hade aldrig kunnat vara för lång, för listan av låtar är tycks varit perfekt komponerad och ger tid över att faktiskt hämta andan mer än en gång. Bandet bakom Riley är urtajt utan att vara urtråkade av rutin. Även om Riley är den publiken kommit för att se, märks det tydligt att Dean Fraser, mannen med den nötta saxen, och en av de tre gråskäggiga herrarna i bandet, styr och ställer, för att få allt att låta fulländat.

När så konserten lider mot sitt slut bjuder såväl Riley som Fraser ordentligt på sig själva när de genomför en duell. Rileys spelade svartsjuka över den uppskattning delar av publiken visar Fraser är smickrande, och vittnar om exakt hur ödmjuk han verkligen är. Och kanske är det just den där ödmjukheten som gör att han kan erkänna för både sig själv och publiken, att Fraser är den som går vinnande ur striden.

Jag föreställer mig att känslan av att mötas av en flerahundrahövdad publik av reggaeentusiaster som en kall vinternatt förväntar sig få höra det allra bästa man har att erbjuda måste vara minst sagt surrealistisk. Hur väljer man låtar under såna omständigheter? Och kan man ens rättvist sätta sig in i vilka låtar publiken verkligen vill ha? Jag saknade verkligen Superman, för det är en av förra årets allra bästa låtar, och kommer förmodligen bli en klassiker vad tiden lider, men jag har full förståelse för att Riley kanske inte vet det. Då är det desto lättare att falla till föga och spela låtarna man tror sig veta är hits. Omtyckta och kanske i vissa fall sönderspelade stycken som publiken hört till leda, och som man själv kanske tröttnat lite på att framföra.

Ändå lyckas Riley blanda, och blanda väl. Han tycks lita, om inte så mycket på publiken, som på sig själv, och på sin förmåga att lyfta lite mindre kända låtar till oanade höjder. Man kan välja att lojt bara betrakta honom eller koncentrera sig på vad han har att säga, och i och med det berika sin egen upplevelse.

Monstret och jag

Jag och mitt monster till PMS var på konsert igår. I början höll den sig i schack, jag fällde väl kanske någon tår under Duane Stephenson, bara för att bli kvitt skiten, och inte börja storböla under Mr Riley himself.

Men sen dök en crush, som varit bortrest länge länge länge, upp snyggare och smalare än på mycket länge. I det var först igår jag insåg att jag nog haft en crush på honom.
Ett tag trodde jag intresset var ömsesidigt, men så blev jag varse om hur aggressiv han blir när han faktiskt vill uppvakta någon, att han nog skulle gjort ett försök för länge sedan om det fanns något där.

Och sen fick jag reda på att han haft ihop det med en kvinna mer gud än människa, i alla fall sett till det fysiska, och gjorde mig själv otjänsten att jämföra mig med henne. Kunde han få henne, varför skulle han då vilja ha mig? Och så gjorde jag ett halvhjärtat försök att trösta mig själv med att det skulle kunna vara för att jag är så fantastisk.

När vi föll i samspråk var jag så irriterad över att ha stått och tänkt på allt detta i minst två låtar att jag bara hälsade lite kort, på ett sätt som av stora delar av mänskligheten kan uppfattas som otrevligt. När jag sprang förbi honom nästa gång gjorde han ett nytt försök att påkalla min uppmärksamhet genom att påminna mig om vad han hette, vem han var, varför jag nu skulle ha glömt? För att han gått ner säkert tio kilo? Då är man väl allt bra självgod, om man tror att minus tio kilo kommer göra en oigenkännlig? Eller så tror han att jag röker på lika mycket som han och glömt våra tidigare möten. Jag snäste igen att jag faktiskt kände igen honom och då stötte han ur sig något om att jag alltid är så stressad, vilket jag bestämt tog avstånd från, och gick.

En kille som är en av de mest oberäkneliga människor jag stött på kallar mig alltså stressad. Nu tror inte jag på att stå och kasta förolämpningar mellan sig. Jag föredrar att prata om hur jag känner. Det här kan inte alla hantera. Förolämpningar är ju så mycket enklare för då slipper man ta kontakt med sitt känsloliv.

Men alltså. Det där andra försöket att göra sig igenkänd, och sen besvikelsen i hans ögon när han insåg att det inte var för att jag inte kände igen honom som jag varit så kort första gången, vittnade om att han är ytterligare en av de där pojkarna som förväntar sig att kvinnor, tjejer, flickor, ska bekräfta dem. Gång efter annan. Jag förstår inte varför vi gör det? Varför? Vad skulle hända om vi sket i?

Det här är ett åsidosatt problem för att vi skrivit under på att det är så här det ska vara. Kvinnor som söker bekräftelse uppfattas som desperata och destruktiva, men vi frågar oss aldrig vad män som gör det är, för vi är alla så införstådda med att ge dem den där bekräftelsen.

Glamourama

Inte för att jag haft några som helst förväntningar på Glamourama, men så dåligt som det verkligen var, hade jag inte kunnat föreställa mig att det skulle vara.

Jag trodde att castingen borgade för kanske inte kvalité, så i alla fall lite drama. Men icke. Anna Hibbs som tycks kunna formulera sig kvickt och klartänkt i intervjuer, som när hon fick massa skit för att hon inte kunde taktmixa, och sket i, satt bara där med sin överdimensionerade överläpp och pratade om hur förädiskt det är att äta fett dagen efter, och slängde sig med det engelska uttrycket efter det andra.

Jag vet inte om det är så mycket castingen, som att man inte tycks veta vad det är man vill åstadkomma, som är problemet. Programmet saknar verklig riktning, och det blir mest pinsamt. I synnerhet när produktplaceringen är så övertydlig. Skämskudden ligger på säkert avstånd hela tiden, och man kan få anvädning för den när man allra minst anar.

Till och med jag fattar att The City stjärnorna förmodligen gör sig till även de, men det köper jag. Jag hatar Olivia just för att hon är så genomfalsk och äcklig. Men det är en del av den hon är. De här tjejerna är självmedvetna för att de tror att de måste leva upp till rollen av någon de i själva verket inte är, och jag riktigt känner hur obekväma de känner sig med hela situationen, och det är det som gör serien så kass. Kanske är det för att kamerorna är för nära inpå. I The City får publiken beskåda allt på avstånd.

Men sen är programmet för kort. Oavsett hur ingående Forni än beskriver de deltagande, får jag inget tydligt grepp om någon av dem. Det fladdrar för mycket, det stannar aldrig till tillräckligt länge.

The City är en såpa, det är inte en dokumentär om Whitneys liv. Ändå har man i Glamourama valt att intervjua Forni där hon står och sorterar sin tvätt. Det känns bara så fel. Det skickar fel slags budskap om vad serien vill och är för något.

All I wish is to dream again My loving heart Lost in the dark

Jag tar en paus från Tarrus Riley med den här dängan.

.....

Ursäkta, men vem fasen( pappa gillar inte att jag svär så mycket i bloggen) skulle ens komma på tanken att äta chips i badet? Möjligtvis ett barn, för som barn är man beredd att äta när som helst. I badet, när man bajsar, när man sitter framför tv:n, när man leker. Men att två vuxna människor käkar chips i sin jacuzzi en fredagkväll, finner jag föga sannolikt. Jag är praktiker och vet att det skulle smula, och vattnet skulle bli flottigt och äckligt och hela upplevelsen av fredagsmys skulle försvinna fullkomligt. Man äter heller inte i bastun. Det är varmt och man svettas, det går emot alla principer att kroppen då skulle vara suget på något annat än kall vätska.

Lägesrapport

Tönten har gått och kärat ner sig i någon annan. Jag har mina misstankar, men tydligen är kvinnan som sovit över hos honom , bara en "vän". Att hon dock inte likt jag, blev lämnad vind för våg för att jobbet kallade, känns väl så där.

Häromsistens när min kompis spelade skivor, råkade hon, vännen alltså, som av en händelse vara på samma ställe. En mer självupptagen kvinna har jag nog aldrig stött på. Då var hon ju i och för sig där med någon annan jeppe, och såg till att verkligen hålla hov för alla män i hennes närhet som ville lyssna, men jag litar inte ett jävla dugg på varken henne eller honom.

Jag kan beredvilligt erkänna att jag fällt en tår över denna man. Inte för att jag egentligen gillar honom, utan för att jag var så jävla dum att jag gick på all jävla dynga han kastade min väg. Att jag tålmodigt suttit och väntat när han gång på gång efter påstått sig ha mycket med jobbet. Jag har väl förhoppningsvis lärt mig min läxa!

Weel, så då kan jag ju koncentrera mig på något nytt. Bara det att det inte finns något vettigt där ute. Det som finns är kontrollerande galningar som efter att man pratat med dem i fem minuter, blir sura när man kollar åt ett annat håll. Män som levt tjugo år i Sverige och har lika många barn som min pappa, men som ändå envisas med att prata engelska. Tack gode gud för att min pappa föregått med gott exempel, det gör det så mycket enklare för mig att peka ut den ena losern efter den andra. Män som när man råkar yppa att man ska gå ut, försöker inbilla mig att de inte alls kommer dyka upp där själva, utan påstår sig vara på väg någon helt annanstans. Jag känner mig inte alls kvävd när du gör så...Män som å ena sidan skriker efter min uppmärksamhet men som när de får den endera förolämpar mig ( han kallade mig big mama) eller avvisar mig. Och sen när jag konsekvent ignorerar dem gör allt för att göra mig svartsjuk, och till slut går till handbegripligheter. Alla dessa män har förmodligen en sak gemensamt. De blev inte sedda tillräckligt som barn, och skulle behöva lägga ut i runda slängar mellan 5 till femton tusen på terapi.

Så ligger landet. Och kommer väl fortsätta ligga antar jag. Vilket i och för sig är bra. Att jag ser hur det ligger och inte låter mig själv bli indragen alltså.Det ger mig en massa tid åt att jobba med mig själv, och på hur jag ska bli en bättre människa.

...

Å ena sidan tycker jag den är genial. Verkligen! Men soundet påminner mig för mycket om vissa hiphoplåtar som kom för sex, sju år sen. Tänk I konw you see it med Yung Joc. Och det är väl inget med det, men det känns bara ovant och konstigt.

Let me be see your bestest whine

Jag har ju hört den tusen gånger förr, och inte gillat den. Men så igår med något glas innanför västen, så gick jag igång som fan. Okej för att den där syntslingan eller vad fan man ska kalla det är enerverande som fan, men jag älskar det. Jag hungrar efter mer baile funk grejer som har det där ljudet. Tyvärr var jag den enda på golvet som verkligen gick igång på detta, underbart är kort!

Död medelst kvävning

Varje gång jag ska gå ut och står och nästintill dränker mig själv i parfym ( J'adore Dior eller Versaces Chrystal Noir) så kommer jag att tänka på den här låten, och raden där han sjunger "and your perfume isn´t loud" och så funderar jag på om jag inte ska ta det lite lugnt, bara för att strunta fullkomligt i vad han babblar om, och duttar på ytterligare lite grann, så att jag verkligen lever upp till bilden av en finsk fyllekärring som stinker hårspray, sprit och parfym. Jag älskar mina parfymer alldeles för mycket för att inte vilja kväva min omgivning med dem.

"Im a Superman thanks to Lois Lane "

En av mina andliga ledare ( de är en handfull ungefär) kommer till Stockholm nästa vecka. Om han inte råkar fastna någonstans det vill säga. Jag vill inte ens tänka tanken, men jag känner att det är lite inställningsvarning över denna konsert. Blir den mot förmodan av, kommer den nog, oavsett vad han gör, bli årets i särklass bästa. Jag köpte min biljett idag, och räknar nu ner varje sekund, minut och timme tills dess.

Marsvin schmarsvin

Nu blir jag lite irriterad. Artikeln jag skulle länka till har mycket lämpligt "försvunnit" från Aftonbladets hemsida.

Det gäller det här marsvinet som Erik Haag ska ha tillagat och ätit upp. Det här är vad jag har att säga om saken. Till att börja med gjorde han nog det bara för att locka tittare. För det andra föll Aftonbladet i fällan, hela grejen är en PR-kupp så det sjunger långväga om det. För det tredje tror jag, som är lite lätt konspiratoriskt lagd, att det faktiskt handlar om två olika marsvin. Jag tror att vad som har hänt är att de köpt ett marsvin hos den här ovetande lilla familjen, försökt få det att verka som att det också är det marsvin som tillagas i programmet, men i själva verket köpt ett annat marsvin som varit det som tillagades på riktigt. För det fjärde vägrar jag tro att Erik Haag har tillräckligt mycket ballar att själv slakta ett marsvin, alltså lät man någon annan göra det, och att det då skulle falla under djurskyddslagen är bara befängt. Och för det femte finns det folk som äter ekorrar, så jag förstår egentligen inte vad som är så hemskt med att äta marsvin. Var det för att det råkade vara några barns väldigt omtyckta marsvin? Ja men varför gav dom då bort det? Då kan dom väl inte ha gillat det så mycket? Är det för att marsvin inte anses vara så gott som det väcker sånt uppseende? Någon med svar på alla dessa frågor är mer än välkommen att kontakta mig.

Den svenska godtrogenheten

Svenskar är ett så gulligt och naivt folk kan jag känna emellanåt. Som det här att somliga polisanmäler fejkade Facebookgrupper. Ledsen, men vad exakt är det ni tror att polisen kommer kunna åstadkomma? Vad? Och tycker ni inte, om ni tänker efter lite grann, att polisens resurser borde gå till att lösa rån, misshandelsfall, våldtäkter och inbrott istället? Inser ni inte hur lyckligt jävla lottade ni är när ni kan gå till polisen och högt prata om hur kränkta ni känner er av att helt plötsligt vara medlemmar i gruppen "Vi som vill ha sex med våra barn"?

Någonstans har någonting gått väldigt snett, när folk på djupaste jävla allvar tror att polisen kan göra något åt det här.

Själv tycker jag att det hela är ganska underhållande. Jag föreställer mig att tankebanorna i dessa arma människors huvuden går något så här. "Oh, dom skänker pengar om jag går med i gruppen, ja men då går jag med i gruppen istället för att själv skänka pengar för jag är en snål jävel. Meh, nu bytte dom namn på gruppen, så nu kommer de där två kronorna som jag trodde skulle skänkas bort för att jag gick med i gruppen inte komma fram. Det är så jobbigt att jag måste gå till polisen."

Det här är roligt för att de som råkar bli medlemmar i fejkgrupper helt tycks sakna sinne för humor. De som skapar dessa fejkgrupper är i mina ögon ute efter att uppmärksamma något ganska viktigt, nämligen att få verkligen ifrågasätter någonting överhuvudtaget. Och det går inte att vinna mot dessa människor. Så fort du går med i gruppen är du en loser. När du polisanmäler gruppen är du en loser. Hur du då står där och är helt förfärad, det blir bara ytterligare vatten på deras kvarn, och de njuter verkligen av det. Att folk inte fattar det, är helt beyond me.