Full och dum

Varje gång man går ut påminns man om varför man inte borde ha gått ut och inser i samma stund man kommer just på det att man kom på det försent. Men nu då den tredje säsongen av The Wire just avslutas kan ju inte ens Svt ge mig anledning nog att stanna hemma.

Istället inleds kvällen med att man kastar i sig en provisorisk middag i brådrasket, hoppar i duschen och sen kletar ner ansiktet och riktigt täpper igen porerna. Bara där tror jag att vad som gör att det för alla tjejer utom mig tar så fasligt lång tid är att de inte verkar ha lärt sig den rätt ordningen på saker och ting. Att man lägger hudkrämen först för att sen borsta tänderna och rulla på deo, fortsätter med underlagscremen för att när den torkar blåsa håret och ha tid att improvisera med den övriga sminkningen. I rätt ordning behöver det inte ta mer än någon timme. Så till vida att du inte är en lyxduschare vilket jag inte förstått tjusningen med att vara, man blir ju bara skrynklig som ett russin. Men det där var bara en i sammahanget kanske inte helt nödvändig utsvävning kring hur kvinnor kan rationalisera sitt utekvällsförberedande.

Hur som. Väl färdig missar man givetvis att kolla upp när nästa t-banan går, så istället blir man sittandes utan något att fördriva tiden med, dömd att som en mentalpatient stirra rakt in i väggen följande kvart. Och när tåget väl uppenbarar sig så är det fullt av folk med samma mål i sikte som du men som kommer ännu längre från stadskärnan än du, och därför har varit tvungna att förlägga förfesten till just den vagn du sitter i. I värsta fall så sprider sig en oangenäm odör av spya precis när du satt dig till rätta.Du börjar sakta skruva på dig för att lokalisera den samma utan någon som helst framgång och du får tvångstankar om hur spyan kommer rinnande längs vagnsgolvet och smutsar ner dina prima fina ballerinaskor.

Man kliver av och hamnar utanför utestället valt för kvällen. Har man otur, vilket man osökt nog alltid verkar ha, och råkar komma samtidigt som alla andra och det dessutom är lönehelg kan man i värsta fall bli stående på nästan samma ställe i 60 minuter. Men bara efter tio av dessa är man som fastklistrad till asfalten. Bakom en växer kön i stadig takt och det är det enda som är av godo. För oavsett hur sakta kön framför en minskar i omfång så intalar man sig själv att de bakomvarande kommer få vänta minst lika länge som en själv och som en följd av detta står man kvar. Skulle man ge upp vore det att minska väntetiden för somliga och hur oklädsamt det än må vara så bor det en missunsam jävel i oss alla.

Vissa tar tillfället i akt och lär känna sin omgivning och vinner på så vis kanske lite tid. Andra utnyttjar det faktum att omgivningen inte är vid sina sinnens fulla bruk och tränger sig helt ogenerat framåt tills de står i höjd med garderoben och slipper kylan utanför.

Så man betalar mer än vad man lovat sig själv att någonsin lägga ut på inträde och upptäcker snart att summan för garderoben tillkommer. För den facila summan av tjugo kronor tar personal som sällan är särskilt trevlig men ofta försöker vara så snabba som möjligt hand om ens jacka som man för säkerhets skull och för att man i takt med att man blivit vuxen, om någon nu någonsin blir det, slutat lita på folk utan istället misstror varenda jävel man möter tömt på allt den rymmer av busskort, husnycklar och läppglans för att låta dem försvinna för att sedan inte dyka upp när man som bäst kan tänkas behöva dem och då i sin frånvaro utsätta en för onödig i-landsstress.

Budgeten som redan av inträdet blivit illa tilltygat får sig ännu en stöt då man beger sig till baren och köper ett glas vitt som även det är dyrare än vad man någonsin föreställt sig att man skulle vara beredd att betala för flytande föda. Och inte blir det bättre av att man med största sannolikhet även i baren får vänta på sin tur och även kan se hur folk som strömmar till vattenhålet efter en får sina behov tillgodosedda före en själv. Med glaset i hand följer sedan en sicksackbana bland fyllbultar och drinkhoror som redan borde inse sina egna begränsningar och kanske skulle må bäst av att närstudera infotainmentrullen "Festmedtoden" som frontar begåvningar som Erik Haag, Anders Timell, Sahara Hotnights med flera.

Likväl lyckas någon av dessa onyktra satar alltid stöta till om inte dig så någon bredvid dig och sekunden senare står du med tröjan nedfläckad av rött vin, möjligtvis lite öl på byxbenet eller klibbig på armarna av groggvirke. Om inte så är fallet kanske du har tur att ha lyckats flörta till dig ett bord men då är olyckan snart framme och någon som även denne borde lära sig att inte vifta med armarna onykter har omkull sitt välfyllda glas och innehållet täcker raskt bordsytan för att sedan droppa ner på dina skor och innan du inser att dina händer ögonblicket senare kommer lukta illa av öl börjar du ingå försök att mildra skadan. Ingen annan utom du bryr sig utan fortsätter istället med sitt som om inget hänt. Inte heller den kringströvande personalen verkar bry sig nämnvärt utan är bara på jakt efter tomma glas. Man får beundra deras målinriktning men skulle kanske vilja att de var lite mer flexibla och såg till sina gästers komfort mer än att bara blint följa sitt tunnelseende.

Att de inte ser till komforten utan riktar in sig på det som är mest kostandseffektivt blir så mycket mer uppenbart om man vågar sig ut på dansgolvet. Trängseln som gör att man får allehanda drycker spillda på sig är en faktor som kan få de flesta nedstämda så trängseln på dansgolvet kan man i komparation leva med men det faktum att ingen i personalen på den variation av ställen jag besökt hörsammat mina önskemål om att kanske lägga resurser på att rensa just golvytan från den ansamling av glassplitter som plågar oss som bevistar det gör mig ständigt lika upprörd. Oavsett hur bra låten som spelas är har jag svårt att njuta då jag kan känna hur skärva efter skärva skär in i mina skosulor. I kombination av trängseln förorsakad av just det för tillfället så utsökta musikstycket vilket renderar i armbågar som träffar dina revben och fötter som trampar på dina gör att du raskt söker dig bort från dansgolvet tillbaka till det fortfarande av öl täckta bordet med tillhörande gladlynta sällskap.

Det är vid det här laget som insikten om varför du inte brukar gå ut så ofta når dig och du inser att det inte längre hjälper att dricka för mer sprit skulle aldrig någonsin kan få dig på gott humör igen. Möjligheten finns att någon tänder på den ilska du utstrålar och finner den tilldragande och sexig och försöker utnyttja de sista 45 minuterna åt att övertyga dig så väl medvetet som omedvetet om att personen är din hane/hona för kvällen och förtjänar ett nytt hem. I bästa fall sitter du redan på nattbussen på väg hem och ägnar all din uppmärksamhet på kvällens tvåaktsdrama med ångerfull flickvän och ironiskt bitter pojkvän i de ledande rollerna, ett drama som fortsätter länge till även efter det att du hoppat av vid din hållplats.

Ömsom vin, ömsom vatten

För några timmar i måndags eftermiddag fick jag tillfälle att för första gången i mitt liv leka vinnörd a la Sideways. Trött av att ha vankat av och an i en av de anslutande mässhallarna, där Gastro Nord höll till, bland degbunkar och espressomaskiner med axlar ömma av allt bärande på det material som samtliga utställare tvingade på mig, gjorde bara anblicken av alla flaskor som tronade upp på Vin Nordic mig mycket piggare. Och har man hyrt ett glas för 50:- är det väl självaste fan om det inte ska komma till användning.

Det är nog tur att något så gott är så dyrt. Men just att en god flaska Chablis ofta kostar mer än vad någon som inte känner vin skulle vara beredd att betala gör också att man faktiskt njuter mer. På en mässa full av vin så har man ett unikt tillfälle att prova sig fram bland sina favoriter som sällan bjuds. Och bland Chablisvinerna jag provade hos Vinalliansen gick jag från klarhet till klarhet. Ett Chablis är lent men min guide lät mig prova i en skala som stegrades och resultatet blev att jag nu vet exakt var gränsen går. Det vin som fortfarande är lent men ändå klingar kvar i munnen av karaktär är en som en ljuv sommardröm !

Oavsett hur gott ett vin är så kan man inte bränna ut sig i första bästa monter och därför spottade såväl jag som min omgivning i glaset. Och när det gäller de röda vinerna så tog det verkligen på min stackars munhålas krafter att ständigt spotta då jag upplever att rött vin är strävare på tungan. Men rött har jag svårt för oavsett, vem vill ha blå läppar ? Urban Decay har ju inte varit hippt på åratal.

När det kom till de starkare varorna sved det desto mer i min ömma faders ögon när han såg hur jag hällde ut finspriten. Själv blev han ömsom entusiastisk över tranbärslikören från Laponia Liquer som förbryllad av vodkan gjord på norskt källvatten.

Medan vissa utställare med all önskvärd tydlighet visade hur de egentligen var ämnade åt något annat gick det inte att undgå den smittande entusiasmen hos andra. Till den senare hörde den kroat som med bilder på vinstockar och jordmån inte bara lärde mig om Kroatiens vinutbud men också om kulturen och de levnadsförhållanden landets befolkning lever under. Och just sättet han gjorde det på fick mig att inse exakt hur stor del mat och vin har av vårt kulturliv och umgänge. Kring maten samlas vi och kanske sjunger eller lyssnar på andra som sjunger. Och på samma sätt kan ett det berätta om ett lands historia och bakgrund i en kontext som känns så mycket mer lockande än något annat.

Tjyvlyssnat

McDonalds Sveavägen
Nörd 1 - Så vi kan alltså köpa var sin samtidigt med du kan inte bjuda mig på en ?
Nörd 2 - Det står gäller endast en per person och tillfälle men jag kan bjuda dig på en kupong.
Nörd 1- Kan man äta kuponger ? Är pengar livet ?

Semesterflörtar och strandraggare

När man läser artiklar av det här slaget vet man inte vad man ska förfäras mest av. Vad de stackarna till intervjuobjekt som fallit i fällan faktiskt påstår sig tycka och ger uttryck för, eller på den brist på nyans som artkeln har. Är det verkligen så svårt att ge en nyanserad bild av strandraggare och semesterflörtar? Tydligen om man ska döma av Aftonbladets artikel. Här låter man två turkiska killar vara representativa för alla strandraggare världen över, oavsett var på jorden de befinner sig.

Jag är medveten om att såväl kvinnor som män tar tillfället i akt att kanske leva lite mer lössläppt på semestern. Just för att folk tror att vad som händer på semestern egentligen inte har hänt överhuvudtaget är det desto viktigare att det skrivs om det. Men vem som helst kan bli reaktionär för mindre. Mellan raderna bekräftas alla upptänkliga fördomar som de flesta aldrig skulle våga erkänna att dom har. Myterna om den översexuella mörka mannen fortlever i och med det här lilla mästerstycket. Exotism a la år 2000. Bra jobbat Aftonbladet!

Det som tar priset är när den ena av dem på frågan om han skyddar sig svarar

– Ofta har tjejen med sig kondomer. Eftersom jag sällan är med någon mer än en eller två gånger så känns det inte så farligt. Då behöver man inte skydda sig så noga.

Kanske är inte sexualundervisningen så bra i Turkiet för exakt vad som gör att man bara har sex EN gång med EN partner säkert och som han säger "inte så farligt" fattar jag inte riktigt. Att han indirekt haft sex med sin sängkavlajers sängkavaljerer,och därmed också dragit på sig vad de nu kan tänkas lida av, verkar inte ha nått den här 23-åringen som inte verkar dra sig för att uppge att han haft sex med bara 200 kvinnor, i jämförelse med vännen som lägrat närmare tusendet.

Och vännen med de tusen erövringarna lyckades hitta ett ögonblick av tillfällig lycka då han faktiskt gifte sig med en fager svenska. En svenska som bedrog honom och som nu gjort att han lämnat sitt promiskuösa leverna bakom sig. Och inte utnyttjar han tjejerna, de är tjejerna som utnyttjar honom. Svenskan som han gifte sig med krossade hans hjärta och bedrog honom. Men med alla tjejer som faller för honom så kanske han kan leta sig igenom tusen andra och hitta en som det kanske kan hålla med i det långa loppet ?

Det framgår att de svenska tjejerna är bäst, i alla fall om 23-åringen som inte skyddar sig får bestämma. På vilket sätt framgår dock inte. De är vackra så klart. 23- åringen verkar föredra lammkött också då han för tillfället hittat en som med svenska mått är knappt byxmyndig. Något jag inte får att gå ihop med hur han börjar sin förförelse om att övertyga tjejens föräldrar om sin egen förträfflighet och inte ens se åt tjejen för att sedan när han fått föräldrarnas förtroende drar iväg med tjejen för att visa henne omgivningarna. Kanske uppger han inte sin riktiga ålder men hur föräldrar som skickar iväg sin 15-åring ensam med en främmande man i ett semesterparadiset fullt av frestelser får man aldrig veta.

I skogstv:s förlovade land

Att döma av min bekantskapskrets är jag den enda under 55 som regelbundet slår mig ner framför Go Kväll ! Vilket är tråkigt för då har jag sällan någon att bolla programmet med och bolla programmet vill man för efter att man sett ett inslag eller två så finns det så många obesvarade frågor.

Mitt eget missbruk av vad alla andra i min ålder verkar betrakta som pensionärstv började nog för cirka tre år sedan då jag bara hade skogstv. I skogstvland konkurerarde Go Kväll! mot Bollibompa och Nyheterna. Därför fastnade jag i mina fredagskvällsbestyr framför en panel bestående av IngaLill Mosander, Göran Everdahl och C-G Karlsson som valde sina för veckan nya populärkulturfavoriter. Lika besatt av populärkultur som dom tre så kunde jag förstås inte slita mig.

Sen fortsatte programmet med inslaget jag för alltid önskat att jag själv kommit på, det där en inbjuden gäst sitter vid ett middagsbord tillsammans med programledaren och får låtsas ha en middagsbjudning och bjuda in fyra personer, döda så väl som levande, fiktiva så väl som verkliga. Vem vill inte höra vem Amelia Adamo skulle bjuda på middag ?( Oprah, Margot W, Marianne Lindberg De Geer, Efva Attling ) Och givetvis börjar man genast fundera på vem man själv skulle vilja se på en dylik middag.

Men allt det här har nu kommit att hamna helt i skuggan av Maud Onnermark. Jag bara råkade zappa förbi Svt och där var hon. Med säkerhet i röst taskigt filmat med en kamera som inte verkar veta vad den ska koncentrera sig på har hon skänkt mig tips efter tips på lättlagade maträtter jag velat prova på så snart tillfälle funnits. Maud förtjänar bättre än dålig kameraföring och total tystnad till bakgrundsmusik. Hon är charmig och lagar mat som är smakrik på ett lagom konstigt sätt utan att det blir för komplicerat. Samtidigt är hon inte lika spyfärdigt käck som Jättegottkvinnan.

Idag provade jag faktiskt på Snabb köttgryta, ett recept jag tänkt våga mig på sedan jag såg Maud göra det i tisdags. Jag hade hoppats på att få göra detta i ensamhet i korridorköket till ljudet av P1:s Kulturfredag då jag fylls av irritation över mina grannars inkompetens vad gäller renhållningen av vårat kök. Jag har börjat tro att jag är den enda av oss tolv hyresgäster som lagar mat för jag är då sannerligen den enda som byter soppåse, torkar av spishällen eller slänger diskslasket efter mig. Eller så är de helt enkelt analfabeter som inte förstår de arga uppmaningarna om vems tur det är att gå med soporna eller att det inte är okej att lämna skitig disk framme i över fyra dagar. Sen irriterar jag mig på deras uppenbara oförmåga att överhuvudtaget laga mat de få gånger de försöker. De tror att en omelett gör sig själv trots att stekpannan inte ens är pissljummen och lämnar illaluktande fiskdekokt framme så att alla bakterier kan få sig ett riktigt skrovmål innan de letar sig vidare in i vårt kylskåp.

Men tillbaka till Mauds gryta. När jag såg Maud riva citronskal började jag bli lite bekymrad, jag har svårt för sockerkaksrecept med citronskal, men efter att nu ha provat det så kan jag rekomendera det starkt. Det smakar citron utan att smaka citron. När ni själva försökt kommer ni förstå vad jag menar. Använd dock ett stor gryta. Jag bytte också den hyfsat onyttiga kalvfonden( det är ofta socker i Bongs fonder) till köttbuljong och resultatet blev mustigt. Nu ska jag ge mig på att göra jättebiffen med gremolata och testa modifiera grytan med potatis och morötter (Tack för tipset Henke!). Och anmäla mig som prenumerant till Mauds recept, jag vill ju inte riskera att missa något.

Pappa vet bäst

Varje sommar mina första femton år åkte jag med min pappa och lillebror till Finland i tre veckor för att, vad som oftast är sommarens varmaste dagar, springa runt i skogen i jakt på naturupplevelser som idag impar på få människor men som ändå alltid kommer leva kvar i våra minnen. Så fort vi passerade gränsen mellan Haparanda och Torneå var vi tvungna att prata finska, kompromissandet har aldrig varit pappas grej, och eftersom vi inte fått modersmålsundervisning blev det snabbt ganska tyst och var det inte tyst lät det mest som finska för invandrare. Det var väl de enda gångerna då pappa överträffat både mig och min bror i språklig virtuositet. Minnen som dessa kommer till mig livs när jag ser papporna i dagens realityserier.

Där försöker papporna överträffa sig själva genom att ständigt leva upp till bilden som den perfekta pappan. Detta trots att den bilden är omöjlig att leva upp till för hart när alla fäder, så vida man inte är någon slags superpappa som exempelvis Eric Camden i långköraren Sjunde himlen. Inte bara tar han hand om de sju barn han själv varit med och fött till världen utan han ombesörjer även för hela resten av världen, oavsett om de bett om det eller inte.

En annan tv-pappa som gör sitt bästa för att leda sina barn på rätt väg i livets hårda skola är Joey Simmons i Runs House, även han pastor. ( Läs min artikel om serien i senaste Superlounge) Rik på rap försöker han undvika att hans barn blir ens tillnärmelsevis lika bortskämda som de skulle kunna bli om inte han stod dem bi. Min pappa behövde aldrig oroa sig då vi sällan hade mer än att det räckte till mat, hyra och bensin mellan vårt hem och alla hockeyträningar, fotbollsmatcher och orkesterövningar.

Hulk Hogan försöker han också, i Vh1 serien Hogan knows best men som tittare vet man inte om han är Hulk Hogan WWE-brottaren, eller Hulk Holgan, tonårspappan. Inte bara ska han vara bekymrad tonårsfar utan han ska spela på den ilska och ursinnighet som gjorde honom så känd för lite över tio år sen.Hogan har idag möjligheter att passa på sin tonårsdotter på sätt som verkligen fattades min far för tio år sedan. Min far uppgav en gång när jag var över halvtimman sen att han ringt polisen. Så här i efterhand förstår jag det bara var något han sa men då trodde jag honom och när jag frågade vad han sagt till dem så dristade han sig till att medge att dom inte svarat. Hogan däremot, han tvingar dotterns date att ta dotterns bil så att han kan spåra dem via gps:n. Något min pappa inte varit sen att utnyttja om han fått chansen. Men tack och lov är jag född på det tidiga åttiotalet och när jag nådde tonåren var gps:m fortfarande i händerna på militären och underrättelsetjänsten.

Papporna vi kan beskåda i realityserierna överträffar på alla sätt dem som förekommer i vilken dramaserie som helst, om man bortser från att pappor som Hulk och Run gör sitt yttersta till att leva upp till bilden av den vanliga tv-pappan. Hulk skickar dotterna på dejt med en kille som är mer än fem år äldre än hon själv och vi ska naturligtvis tro att teamet bakom inspelningen inte alls försökt påverka honom kring hur oroad han egentligen borde vara.Men ändå är det dokumentära som gör serier som Runs House och Hogan knows best så sevärda. Framförallt så framstår papporna som mer mänskliga än någonsin, även om Rev Run emellanåt är mer än lovligt överlägsen i sitt faderskap. Men å andra sidan. Pappa vet bäst!

P.s Grattis på 49-årsdagen pappa.