April har fått den meterhöga snön att smälta, och vi är på utflykt med fritids i Stora lekparken, på Nordanå. Jag skulle gissa på att vi besökt museet, och gjort en avstickare för mellis.
Vi gungar och solen värmer oss. En av mina kompisar, jag kommer inte ihåg vem, är modig nog att ta av sig både skor och sockar. Hon stannar gungan och borrar ner sina bara tår i sanden.
Gunhild, den väldigt stränga, men innerst inne väldigt snälla fritidsledare kommer genast med en förmaning. Tjälen har inte gått ur. Det är farligt. Man kan bli förkyld. Min kompis utmanar henne och bryr sig inte. Hennes fötter är kvar under sanden, där de förmodligen hittat fram till just den där tjälen Gunhild varnade för. Gunhild fortsätter förmana och förebrå, men det tar många minuter innan min kompis svarar med att trä på sig strumporna och knyta skorna om sina kalla fötter.
fredag, april 22, 2011
tisdag, april 19, 2011
110419
I gårdagens avsnitt av min nya favvodoku En unge i minuten var det en av föderskorna som fått sitt namn felstavat när hon kom till Sverige som typ femåring, och sen inte ändrat det utan levt med denna felstavning resten av sitt liv.
Alltså. Sånt här tycker jag är rörande, gripande, lite sorgligt och rätt tragiskt. Nu vill jag understryka att varken jag eller någon annan som såg programmet vet mer än det hon faktiskt sa. Och det är just därför det är så öppet att spekulera, på gott och ont.
För jag kan känna så här. Att varken hon, eller hennes föräldrar eller familj gjorde något visar och illustrerar enligt mig vilken utsatthet nyanlända invandrare/flyktingar befinner sig i. Det kan ha berott på ett enkelt missförstånd, på grund av kommunikationssvårigheter, eller så är hon och hennes föräldrar den typen av anspråkslösa, nästan självutplånande människor som inte vill vara till besvär. Man kan ju fråga sig varför, för när detta drag dras till sin spets blir det närmast destruktivt. Vilket enligt mig bottnar i dålig självbild och dålig självkänsla, och bristande egenvärde, men det är bara min hobbypsykologiska tolkning.
Eller. Så är det jag som är extremt egocentrisk och självupptagen som fäster sådan vikt vid ett namn och att få det rätt stavat, att jag vägrar inse eller förstå att det finns andra som inte tycker sånt är viktigt, men inte heller tycker att det är värt besväret att ändra tillbaka namnet. Men då är vi tillbaka på ruta ett igen. Om det nu handlar om att man inte vill vara till besvär, inte vågar ta plats. Eller så är man bara lat. Vad vet jag.
Alltså. Sånt här tycker jag är rörande, gripande, lite sorgligt och rätt tragiskt. Nu vill jag understryka att varken jag eller någon annan som såg programmet vet mer än det hon faktiskt sa. Och det är just därför det är så öppet att spekulera, på gott och ont.
För jag kan känna så här. Att varken hon, eller hennes föräldrar eller familj gjorde något visar och illustrerar enligt mig vilken utsatthet nyanlända invandrare/flyktingar befinner sig i. Det kan ha berott på ett enkelt missförstånd, på grund av kommunikationssvårigheter, eller så är hon och hennes föräldrar den typen av anspråkslösa, nästan självutplånande människor som inte vill vara till besvär. Man kan ju fråga sig varför, för när detta drag dras till sin spets blir det närmast destruktivt. Vilket enligt mig bottnar i dålig självbild och dålig självkänsla, och bristande egenvärde, men det är bara min hobbypsykologiska tolkning.
Eller. Så är det jag som är extremt egocentrisk och självupptagen som fäster sådan vikt vid ett namn och att få det rätt stavat, att jag vägrar inse eller förstå att det finns andra som inte tycker sånt är viktigt, men inte heller tycker att det är värt besväret att ändra tillbaka namnet. Men då är vi tillbaka på ruta ett igen. Om det nu handlar om att man inte vill vara till besvär, inte vågar ta plats. Eller så är man bara lat. Vad vet jag.
söndag, april 17, 2011
Kartel Come breed me
Jag har gått omkring och funderat på när det är smartast att föda barn. Det är inget jag planerar göra närmaste tiden, hade saker sett annorlunda ut ( hade jag vägt 25 kilo mindre) hade jag kanske sett till att poppa i april nästa år men det blir inte alltid som man tänkt sig.
Hursom. Jag tänker på detta för att jag inte finns någon bättre tid än någon annan. Min stötesten är detta med alkohol. Vet att det får mig att framstå som en alkis, men alla finnar super, så varför inte. Det tycks mig som om man har att välja mellan att vara nykter över sommaren eller över julen. Alltså endera midsommar eller nyår. Sen finns det ju dom som inte tänker överhuvudtaget, som tvingas vara nyktra både över midsommar och nyår och dom är väl antagligen nykterister.
Men. Man vill supa sommaren igenom, det innebär att man måste gå gravid februari och mars. Hur kul är det på en skala? Och alternativet då, att supa jul och nyår, sen få en unge i september oktober och vara en koloss sommaren igenom? Livets svåra gåtor i tell you, handlar inte om existensiella grejer.
Hursom. Jag tänker på detta för att jag inte finns någon bättre tid än någon annan. Min stötesten är detta med alkohol. Vet att det får mig att framstå som en alkis, men alla finnar super, så varför inte. Det tycks mig som om man har att välja mellan att vara nykter över sommaren eller över julen. Alltså endera midsommar eller nyår. Sen finns det ju dom som inte tänker överhuvudtaget, som tvingas vara nyktra både över midsommar och nyår och dom är väl antagligen nykterister.
Men. Man vill supa sommaren igenom, det innebär att man måste gå gravid februari och mars. Hur kul är det på en skala? Och alternativet då, att supa jul och nyår, sen få en unge i september oktober och vara en koloss sommaren igenom? Livets svåra gåtor i tell you, handlar inte om existensiella grejer.
110417
Att vara den där människan som alltid är den där återvändsgränden människor behöver, hur tröttsamt blir inte det i längden? Vara den som får höra "Nej jag är inte ute efter ett förhållande just nu" för att veckor senare se honom precis ha inlett ett, eller vara den som han inte har tid för, eller tar sig tid för, för att sen få veta att det, när man sagt ifrån och påtalat just det absurda i situationen, och hur det bara låter som en dålig ursäkt, helt plötsligt finns hur mycket tid som helst för nästa tjej, bara för att han vis av erfarenhet vet vad han kanske går miste om.
Ja, jag vet, he is not that into me men ändå.Och jag vet att det inte är så här heller men det är så här det känns. Men ja, människor säger vad som helst för att slippa säga det dom faktiskt borde få ur sig.Man kan ju sannerligen fråga sig varför. Det är en väldigt klen tröst att veta att man är den som fick somliga att skärpa sig och pull sitt shit together, en mycket klen tröst. Den där vidriga insikten om att det aldrig var han, utan att det hela tiden var jag, det var mig det var fel på, etsar sig fast lite väl hårt.
Ja, jag vet, he is not that into me men ändå.Och jag vet att det inte är så här heller men det är så här det känns. Men ja, människor säger vad som helst för att slippa säga det dom faktiskt borde få ur sig.Man kan ju sannerligen fråga sig varför. Det är en väldigt klen tröst att veta att man är den som fick somliga att skärpa sig och pull sitt shit together, en mycket klen tröst. Den där vidriga insikten om att det aldrig var han, utan att det hela tiden var jag, det var mig det var fel på, etsar sig fast lite väl hårt.
lördag, april 16, 2011
Lägesrapport
Läser jag:Filter och DN. Har en hög som bara bli större och större och tanken är att påsk ska bli min ta igen allt vecka, dvs januari till och med nus ackumlerade samling av tidningar som bara blivit liggande.
Lyssnar jag på: Wiz Khalifas nya, osunt mycket på Nicki Minaj, Mohammed Ali, Tarrus Riley, Richie Spice och enstaka dancehallåtar, som Hear my cry, Cut dem out, Draw the line.
Tittar jag på: The office, Modern Family, TBBT, Top Shot reloaded, United States of Tara, The Borgias, The event, Criminal Minds, Survivor Redemption Island.
Flavor of the month: Det är en strid på den smala kniven mellan George Reinas och Boston Rob men George har finare kropp. Såna som han hittar man ingenstans i Sverige så just nu överväger jag att fly till New Jersey.
Känner jag: Rastlös som fan.
Önskar jag: Att folk skulle lägga sin passiva aggressivitet på hyllan.
Längtar jag efter: Ett sammanhang.
Vill jag att alla ska veta: TOK kommer hit nästa lördag, Demarco kommer hit 29/4, Raphael Saadiq 3/5, Yellowman 5/5 och så Magic System 3/6. Bra start på våren!
Lyssnar jag på: Wiz Khalifas nya, osunt mycket på Nicki Minaj, Mohammed Ali, Tarrus Riley, Richie Spice och enstaka dancehallåtar, som Hear my cry, Cut dem out, Draw the line.
Tittar jag på: The office, Modern Family, TBBT, Top Shot reloaded, United States of Tara, The Borgias, The event, Criminal Minds, Survivor Redemption Island.
Flavor of the month: Det är en strid på den smala kniven mellan George Reinas och Boston Rob men George har finare kropp. Såna som han hittar man ingenstans i Sverige så just nu överväger jag att fly till New Jersey.
Känner jag: Rastlös som fan.
Önskar jag: Att folk skulle lägga sin passiva aggressivitet på hyllan.
Längtar jag efter: Ett sammanhang.
Vill jag att alla ska veta: TOK kommer hit nästa lördag, Demarco kommer hit 29/4, Raphael Saadiq 3/5, Yellowman 5/5 och så Magic System 3/6. Bra start på våren!
Jag och min livliga fantasi
Kanske har jag kollat för mycket på CSI och Criminal Minds men jag är alltid beredd på att hitta en död, ofta knivmördad människa i min port när jag kommer hem från jobbet. Om han inte, för det är ofta en han, ligger i porten med blod all over ligger han i hissen som sakta närmar sig från åttonde våningen. Eller så ligger han utanför hissen på mitt våningsplan. Eller så är det jag som är offret och mördaren har stått och gömt sig i någon vrå medan jag betalar taxin och som bäst försöker låsa upp porten. Han smyger upp bakom min rygg och slajsar sönder halsen på mig. Eller så står han i hissen och väntar på mig med kniven, en stor bauta kökskniv, i högsta hugg. Eller så har han, fråga mig inte hur, på något sätt tagit sig in i min lägenhet, och väntar på mig inne på toaletten. Där sätter jag mig för att kissa och i samma stund som jag tänder, för jag brukar tända först efter att jag satt mig, fråga mig inte varför, så ser jag hur han står precis intill mig och så börjar han hugga loss.
Det här att någon är inne på toaletten när jag är där är en skräck jag arbetat upp under många år, och det fröet såddes efter att jag sett Clerks, där en tjej går in på en toa där lampan gått, och där en gubbe suttit och runkat och sen dött. Hon tror det är hennes kille och börjar knulla honom och upptäcker först efteråt att han ju inte ens var på toa, varpå man upptäcker den döda gubben. Jag är livrädd för att jag någon gång ska bli tvungen gå på en toa utan belysning och sen få veta att det var någon där inne samtidigt som mig. Som om det verkligen kommer hända.
Nå vad säger ni, är jag psykopat, sociopat, tvskadad eller bara en deckarförfattare i min lilla linda?
Det här att någon är inne på toaletten när jag är där är en skräck jag arbetat upp under många år, och det fröet såddes efter att jag sett Clerks, där en tjej går in på en toa där lampan gått, och där en gubbe suttit och runkat och sen dött. Hon tror det är hennes kille och börjar knulla honom och upptäcker först efteråt att han ju inte ens var på toa, varpå man upptäcker den döda gubben. Jag är livrädd för att jag någon gång ska bli tvungen gå på en toa utan belysning och sen få veta att det var någon där inne samtidigt som mig. Som om det verkligen kommer hända.
Nå vad säger ni, är jag psykopat, sociopat, tvskadad eller bara en deckarförfattare i min lilla linda?
Aoutlätt
Att jag älskar att hata Dn kan väl inte ha undgått någon? Denna vecka har de haft en serie om småbarnsföräldrars ickeexisterande sexliv. Tydligen har var sjätte par inget sex överhuvudtaget. Om detta skulle hända mig skulle jag ta livet av mig. Nej men typ. Jag är en kvinna av stora överdrifter, that´s all I can say.
Hursom. Så fort det handlar om relationer på Insidan, oavsett form, så är rådet från experterna, i detta fall psykologer, terapeuter och rådgivare, att man ska prata med varandra. Prata med varandra!
Och detta tycker jag är så intressant. Själv är jag lite för rättfram för mitt eget jäkla bästa. Det har jag fått ångra ganska många gånger, men jag håller hårt på att vara ärlig. Man behöver ju inte gå till överdrift och vara elak, men att istället för att prata om varandra istället för med varandra, skapar bara ännu större problem.
Problemet som jag ser det är inte att vi inte pratar med varandra. Problemet är vad vi pratar om och vilka vi pratar med. Jag förstår inte dessa människor som hellre pratar med sina vänner än sina partners. Hur får dom det att gå ihop? Fullkomligt obegripligt. Hur ska jag kunna lösa era relationsproblem, om hen inte ens vet att du tycker det du pratar med mig om är ett problem?
Men vad vet jag, jag kanske är alldeles för oerfaren inom sådan här saker för att överhuvudtaget ha någon som helst rätt att uttala mig? Jag lever i en fluffvärld där jag och min partner alltid är raka, uppriktiga och ärliga emot varandra, samtidigt som vi respekterar varandra, utan att såra varandra i onödan. Att prata om varandra istället för med varandra är att kränka den andra människan. Oftast gör man bara det för att man vet att man kommer få medhåll, man vill ha någon som håller med, tycker man har rätt, och det i sig är väl ett bevis om något på att man innerst inne vet att man är ett minst lika stort problem som den andra parten?
Och vad är upp med det? Finns det något som är så irriterande som vänner som vill att man alltid ska hålla med dem om allt? Kommer den relationen någonsin utvecklas? Ja, har du blivit lämnad får du ha på dig offerkofta ett tag, men bara med lite lagom mycket självdistans. Men att förvänta sig att vänskap alltid är blind lojalitet och medhåll är obeskrivligt naivt och självupptaget, då kan man ju lika gärna starta en fanclub. Jag är jordens mest krävande vän, men det är för att jag tror att vänskapen växer i de där väcken där man vågar utmana varandra att tänka ett steg längre och gräva lite djupare.
Jag kanske har gått för mycket i terapi, men ibland känns det som om hela min omgivning är full av känslomässigt stympade individer som är självupptagna och passivt aggresiva. De är konflikträdda töntar som inte tål att bli avvisade, och absurt sköra. Hur kan man inte vilja möta sig själv? Hur kan man istället välja att gå in i total självförnekelse? Den typen av egocentrism är för mig skrämmande och extremt främmande. Det är asläskigt att våga ta in sina egna brister, att ständigt rannsaka sig själv och sitt agerande, men det ständiga självrättfärdigandet? Hur spyr man inte på sig själv till slut?
Hursom. Så fort det handlar om relationer på Insidan, oavsett form, så är rådet från experterna, i detta fall psykologer, terapeuter och rådgivare, att man ska prata med varandra. Prata med varandra!
Och detta tycker jag är så intressant. Själv är jag lite för rättfram för mitt eget jäkla bästa. Det har jag fått ångra ganska många gånger, men jag håller hårt på att vara ärlig. Man behöver ju inte gå till överdrift och vara elak, men att istället för att prata om varandra istället för med varandra, skapar bara ännu större problem.
Problemet som jag ser det är inte att vi inte pratar med varandra. Problemet är vad vi pratar om och vilka vi pratar med. Jag förstår inte dessa människor som hellre pratar med sina vänner än sina partners. Hur får dom det att gå ihop? Fullkomligt obegripligt. Hur ska jag kunna lösa era relationsproblem, om hen inte ens vet att du tycker det du pratar med mig om är ett problem?
Men vad vet jag, jag kanske är alldeles för oerfaren inom sådan här saker för att överhuvudtaget ha någon som helst rätt att uttala mig? Jag lever i en fluffvärld där jag och min partner alltid är raka, uppriktiga och ärliga emot varandra, samtidigt som vi respekterar varandra, utan att såra varandra i onödan. Att prata om varandra istället för med varandra är att kränka den andra människan. Oftast gör man bara det för att man vet att man kommer få medhåll, man vill ha någon som håller med, tycker man har rätt, och det i sig är väl ett bevis om något på att man innerst inne vet att man är ett minst lika stort problem som den andra parten?
Och vad är upp med det? Finns det något som är så irriterande som vänner som vill att man alltid ska hålla med dem om allt? Kommer den relationen någonsin utvecklas? Ja, har du blivit lämnad får du ha på dig offerkofta ett tag, men bara med lite lagom mycket självdistans. Men att förvänta sig att vänskap alltid är blind lojalitet och medhåll är obeskrivligt naivt och självupptaget, då kan man ju lika gärna starta en fanclub. Jag är jordens mest krävande vän, men det är för att jag tror att vänskapen växer i de där väcken där man vågar utmana varandra att tänka ett steg längre och gräva lite djupare.
Jag kanske har gått för mycket i terapi, men ibland känns det som om hela min omgivning är full av känslomässigt stympade individer som är självupptagna och passivt aggresiva. De är konflikträdda töntar som inte tål att bli avvisade, och absurt sköra. Hur kan man inte vilja möta sig själv? Hur kan man istället välja att gå in i total självförnekelse? Den typen av egocentrism är för mig skrämmande och extremt främmande. Det är asläskigt att våga ta in sina egna brister, att ständigt rannsaka sig själv och sitt agerande, men det ständiga självrättfärdigandet? Hur spyr man inte på sig själv till slut?
Missa inte
10 orsaker att hata dig
Kanal 5 kl 18.05
Heath Ledger och Julia Stiles gör en modern highschooltolkning av Shakesepares Så tuktas en argbigga.
Kanal 5 kl 18.05
Heath Ledger och Julia Stiles gör en modern highschooltolkning av Shakesepares Så tuktas en argbigga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
