Roskilde 2006

Tänkte väl att ni kanske kunde förtjäna en kort recap av min vecka på den danska landsbygden.

Först tog det en evighet för oss att komma iväg, lämnade Stockholm först runt halv tolv. Sedan gick resan snabbt fram till Jönköping där vi åt och handlade det sista vi behövde. Nytt stopp strax utanför Malmö för köp av bropass som dom ändå inte hade så det köpte vi vid brofästet. Över bron, in på Netto och handla mat och sprit. Äta på McD. Framme i Roskilde checkade vi in. Satte upp tältet. Jag hade bestämt träff med en kompis på West klockan nio men blev tvungen att skjuta på det en timme. Sen överskattade jag hur lång tid det skulle ta att gå till West så jag blev 45 minuter för sen. Väl framme på campingen så var det så klart fest. Fick se Karins läger och bilda mig en uppfattning om hur stort Roskilde är i förhållande till Hultsfred. Även om skillanden är monunmental så gick det ganska snabbt att lära sig att hitta. Man tar snabbt ut riktmärken som vindkraftmojerna, gummibåtsflaggor und so weiter.

Tog mig tillbaka från West efter att ha fastnat vid ett finskt läger i kanske en halvtimme. Snodde med mig en boll som jag lyckades hålla fast vid hela vägen till mediecampingen. När jag kom tillbaka låg resten av lägret och sov.

Torsdag. Vaknade. Började dagen med att gå och handla och det var en bit och gå. Men man var så illa tvungen.Tillbaka i lägret.Duschade. Skrev lite frågor. Hade lämnat in min första text. Gick tillbaka till området och köpte batterier. Sedan hem igen för att byta om. Tillbaka till området.Guns n roses var försenade. Pratade sönder Sigur Roskonserten som var skitbra. Drev omkring på campingen och letade grejer, hittade dem inte, min kompis lyckades ragga upp en skitsöt hckille och jag fick gå hem ensam.

Fredag. Gick och handlade.Duschade. Jobbade.Såg fotboll. Såg Lady Sovereign som är det koolaste som stått på en scen någonsin! Gick och bytte om. Såg fotboll. Såg Loop Troop och DFCC och gick hem.

Lördag.Vaknade. Handlade.Duschade.Kom igång på riktigt efter fem då fotbollen började. Sen tillbaka till lägret. Sen mer fotboll. Sen Tiga som var helt sagolikt! Följt av Kanye West! Sen irra mot HIM bara för att ge upp halvvägs.

Söndag.Det myckna solandet kom ikapp mig och efter att ha väntat på Damian Marley i över en halvtimme tillsammans med en av de tusentals pensionärer som kan komma in gratis på festivalen på söndagen så fick jag till slut veta att han ställt in. Då var jag halvt medvetslös, hade ont i huvet, feber och frossa så jag satte mig i pressbyn och hinkade vatten i väntan på en ledig dator. Laddade även min mobil någonstans i den här vevan. Arctic Monkeys gick mig förbi då jag kände ett behov av att återställa vätskenivån innan jag begav mig ut i solen igen. Det blev till The Strokes. Som var bra men kunde varit bättre. Hämtade mer kläder i lägret, såg lite av Spank Rock, vinkade adjö till vänner som åkte iväg brist på artister av vidare intresse. Sällade mig till skalan av cika 100.000 som Roger Waters framföra Dark side of the moon. Efter konserten var det som om hela festivalen andades ut, luften gick ur dem. Folk drack vad de hade kvar och själv satt jag på backstageområdet och väntade på att klockan skulle gå för att jag skulle kunna se Diplo. Som jag ändå nobbade sen på grund av utmattning.

Hemfärden hade jag feber och gjorde mitt bästa för att kunna hitta en skön position att sitta och sova när fötterna måste slåss om utrymmet med handbagage, matsäck och sprit. Väl hemma visade muntermometern på 38.9 och efter en snabb dusch så somnade jag ganska fort. Att sova i tält, dricka mer än man gjort under hela sin sammanlagda tonår, och sova lika mycket på en vecka än vad folk vanligtvis sover på ett normalt dygn tar på krafterna.

skribent/dj /musiker

I senaste numret av Pause kan man läsa om skillnaden mellan 70-talisterna och 80-talisterna. Bland annat att min generation till skillnad från den förra, är hungriga karriärister som gör, kan och vill allt. Vi har ingen humor, dricker mindre och är lite ordentligare. Och visst, till viss del håller jag med om allt det ovanstående. Men vad som slår mig är just vilka multikarriärister vi 80-talister verkar vara. Om vi överhuvudtaget är det. Kanske är det inte något vikt för bara oss utan mer symptomatiskt för eran vi lever i som fäster större vikt vid vad du är i meningen vad du försörjer dig på. Hur ska man annars förklara att man så gott som dagligen kan läsa om folk som är formgivare/musiker/poet eller skribent/konstnär/skådis/ eller dj/radioprogramledare/skivbolagsboss i tv, tidningar och lyssna prata i radio. Kanske har det alltid varit så här men människorna som är allt det där har haft vett att skilja på sina roller och inte blandat ihop dem. De har förstått att vad de gör som vad de är säger tillräckligt om dem än att de för att hävda sig på lasset av möjliga yrken ska behöva lägga ännu ett. Men min generation får stora skälvan av att en eller två mycket begåvade personer får väldigt mycket uppmärsamhet under en kort kort period och då måste man för att hävda sig hitta på femton andra yrken som man kan rapa om någon frågar även om ens formgivande sträcker sig till en pärlplatta när man gick i sexårsgruppen. Och om konsten/musiken/formgivningen inte håller så ger man folk en ursäkt, en förklaring. Det kan tolkas som splittrat eller som att man försöker "sudda ut gränserna mellan vad som är att betrakta som konst/musik/formgivning".

Informer vs Chori Chori

Okej. Året är 1992, jag är tio år och har ett lila flickrum på Falkgatan 21 i Skellefteå. Jag plöjer Sune och Bertböckerna med en väldig frenesi. Varje lördagmorgon lyssnar jag på Morgon med Mark efter en frukost av Oboy och mackor.Och någonstans där spelas Informer med Snow. Där och då grundmuras ett långt ifrån ytligt intresse för musik som låter som den låten. Jag orkar inte bry mig om er som säger att det inte ens är hiphop. Jag orkar verkligen inte. För mig där och då och här och nu var det början på allt. För 1996 kom The Score med Fugees och sen spelade MTV California Love med Tupac och och och och...Mer än tio år senare har jag hunnit inse att Informer inte ens är bra men eftersom den är av sådan betydelse för vad jag gillar idag så älskar jag den med en fånig innerlighet. Och gråter blod när en av de artister jag har absolut svårast för just nu bara tokslaktat början på allt. I sin nya singel Chori Chori begår Arash ett helgerån jag aldrig kommer förlåta honom för. Det finns inga förmildrande omständigheter att ta till i hans försvar. Artister ska hålla sig från att bara låna så där och inse att det inte är annat än tragiskt när dom lånar av låtar med decennier av minnen som inte ens tillhör den genre de själva sällar sig till. Det enda rätta nu är väl att se till att låten floppar men eftersom dom ju lånat av Informer som ändå har ett visst nostalgiskt värde för vissa så kanske får den en liten rotation. Till min stora fasa.

På tv igår pt 2

Okej. Så romarna i Rome pratar brittisk engelska. Och amerikanarna i Berlinblockaden pratar tyska. Gissa vad man kan svälja så fasligt mycket enklare? Och hur retsamt det är att man kan svälja just det bara för att man är så anglofiliskt indoktrinerad att man på största allvar, om man, som vissa är, vore korkad faktiskt skulle tro att folk pratade engelska i så väl romarriket(Gladiator,Rome) som Nazityskland ( Schindlers List).

Igår så hamnade jag för första gången någonsin framför den brittiska serien Svindlarna som visas på Svt runt midnatt. Och jag är nog lite kär. För svindlarna är en brittisk lightversion av Oceans Eleven. Men i underbara små entimmesepisoder. Okej att dom i Svindlarna bara är hälften så många. Men den gamle gubben är rätt rolig och kan emellanåt spela lika gott som alla de gubbar som är med i OE. Och så har dom en snygg tjej, en korkad smart fulsexig kille, en svart snajdig kille, en medelålders man som ska låtsas vara bra på teknikprylar. Bäst är att när man inte har någon som helst koll på skådisarna så bryr man sig inte om vilka de är och då på allvar kan se om de överhuvudtaget kan agera. Igår lyckades dom överhuvudtaget inte svindla sig till så mycket som en pund. Men det var okej ändå, bara för att jag överhuvudtaget lyckades upptäcka serien alls.

Kollade så klart också på CSI. Det har varit något av en stående attraktion hela sommaren. Och visst är det underhållande men för mig som kollar på såväl Las Vegas som Miami har börjat notera att produktionsbolaget som gör serien återanvänder sina statister, eller de mindre rollerna. Antagligen ett sätt för producenterna att slippa sitta och titta på ändlösa band av provtagningar med actor/waitresses men det gör ju att illusionen om att CSI överhuvudtaget skulle finnas på riktigt och jag om jag nu fick för mig att begå ett brott i Miami kanske skulle stå öga mot öga med Horatio Crane helt försvinner. Och så vill jag inte ha det.

Såg just andra avsnittet av Beach Girls på trean och håller med om exakt allt som står i senaste Nöjesguiden. Sam Seaborn, jag menar Rob Lowe, ser ledsen och bekymrad ut när han inte låtsas vara lite kool tonårspappa. Dottern är söt och har så klart en blond och en rödhårig vännina. Själv är hon så klart brunett. Jag fattar inte att man inte kan komma på något nytt. Behöver jag säga att den rödhåriga är den som har sex med en tio år äldre kille? När kommer vi någonsin se en grupp tjejer utan att behöva sakna, eller för den delen notera, den mörka tjejen?

Mr Romance vs Människornas stad 0-1

Jag trodde botten var nådd när Kanal 5 visade dokusåpan som gick ut på att en tjej skulle åka på westernsafari med tio killar och lista ut vem av dem som var straight nog för att få henne. Och killstackarna, som några av dem var gay, skulle göra sitt bästa för att spela straighta. Än värre påfund finns dock då nu Kanal 5 ikväll i Fotbollsfruars frånvaro visade första avsnittet av Mr Romance. Trots att jag lovat mig själv att inte ägna dyngan så mycket som en sekund av min dyrbara tid så sitter jag ändå där och tittar på skiten. Bara i korta fragment, men fragment tillräckligt långa för att jag för vad som kan vara all evig framtid kommer hålla mig borta från allt vad amerikanska dokusåpor vill säga. Serien var helt gräslig. Det enda som skulle kunna ha något som helst underhållningsvärde skulle vara exakt hur jäkla fånig serien är och exakt hur jäkla tillgjorda, ytliga och intelligensbefriande deltagarna är. Det och de få sekunder som Mr Romance himself, Fabio, syns i bild. Hans engelska är fortfarande så där men han lever sannerligen upp till mytbilden av sig själv. Även om han är långt ifrån min typ.

Så mycket roligare då att se den brasilianska serien Människornas stad. Den är varken fånig eller ytlig. Den är levande och intensiv och charmig! Så klart lever den inte upp till föregångaren Guds stad men det hade man kanske inte kunnat vänta sig av en serie som inte ens har en tiondel av budgeten som filmen hade. Baile funken gör mig galen och höstens danskurs ligger alldeles för långt fram i tiden. Att serien visas så här på sommaren kanske bara är för väl, annars skulle jag avundas dem alldeles för mycket. Men att visa den så sent är fortfarande oförståeligt då jag tycker att serien bär alla drag av en ungdomsserie. Eller vad SVT väljer att "ungt tilltal". Men så har ju jag ingen som helst förståelse för tablåläggare av idag, och kommer väl aldrig ha antar jag.

För dom som aldrig kan förstå

Det är svårt att förklara hur det känns att växa upp på vad man själv tycker är universums sista utpost. Men när någon ändå lyckas skuttar mitt hjärta till och jag blir euforisk av samhörigheten jag känner med denne. Och sen kommer någon som bott hela sitt liv i en metropol och tycker vi ska sluta gnälla. Bara för att vi kan skapa konst av vårt lidande medan the urban city kid inte gjort annat än fått skrumplever av att nyttja sitt falskleg lite för ofta.

Vapnet vet och Vapnet förstår. Vad vapnet säger stämmer och kommer stämma på generation efter generation av missförstådd landsortsungdom.

Om olycklig kärlek ,om att inte passa in, att inte vilja passa in. Om hur få lyckoämnen man har men hur dessa är allt man har. Jag känner liksom Skellefteåtraktens torra kalla vintrar i deras melodier. Jag känner lukten av våren i mars när man inte längre behöver åka längdskidor på jympan. Jag minns svetten av att gå ut och in i Vintergatans butiker i full vintermundering. Eller att svettas i den samma på en buss til en ännu mindre håla. Hur mörkt det är att vakna december, då intet ljus nalkas.

På tv igår

Biblioteket i Solna är allför generösa som låter sina låntagare under sommaren låna hem hela tre filmer i en vecka till det facila priset av 50 kronor. Att dom sedan inte har växel på en femhundring är en helt annan femma.

Följdaktligen har jag nappat på erbjudandet och den föregående veckan så jag De barbariska invasionerna, Saved och Gitarrmongot. Först ut den här veckan blev den franska feelgoodrullen Gosskören.

Filmen är som utlovat franskt charmig i sitt tilltal.Och om syftet vore att bli som betagen av fransk efterkrigstid i en nyans av gråbeige så funkar filmen utmärkt. Rollprestationen är bra, i synnerhet från de unga pojkarna som inte bara agerar bra utan också sjunger ljuvligt. Att sedan herrn som spelar rektorn Ranchin spelar över till den grad att han helt mister sin trovärdighet, är bara att beklaga.

Ändå är filmen i min smak kanske för mysig, för förutsägbar och charmig.Men jag kanske bara är bitter över att jag kan vara så lätt att förföra.

Men en sak som tål att påpekas är att det för mig framstår som helt obegripligt hur kören under sina övningar i klassrummet kan ackompanjeras av så väl stråkar som blås då det senare görs en sådan poäng av att kören från hjälp på piano av, även han överspelande, matematikläraren.

Men som ett sött piler att muntra upp sig själv med en kväll då man är trött på allt annat fungerar Gosskören utmärkt.

Tidigare har jag ondgjort mig över elaka tablåläggare som verkar sakna verklighetsförklarin och inte har vett att målgruppsanpassa sändningstiden. Så nu igen. Kanal 5 har av anledningar som uppgår mitt förstånd valt att, för det första börja visa Rome mitt i högsommaren och, för det andra, göra så klockan 21.00 på fredagar.
Så som serien hajpats har jag sett fram emot den länge men då ju sommarkvällen med dans och vin lockat mer har jag missat de första två avsnitten. Det första som jag såg igår var väl som väntat välproducerat. Men frågar jag mig, hur kommer det sig att man så tydlig känner att man måste markera Servilias tjänarinnas invandrarskap med bruten engelska då ju ingen i romarriket väl pratade den brittiska engelska som de övriga i serien talar?

Jag har inte helt gett upp på serien, speciellt inte då det dödades i avsnittet och jag så klart vill veta om /hur de skyldiga ska komma undan med det hela. Dessutom har dom så roliga namn. Pullo. Två stavelser som tillsammans skapar mer skratt än mina två till efternamn. Nu förstår jag äntligen vad det är som har varit så roligt i alla dessa år.

Sist igår slökollade jag 28 dagar senare på Tv6. Jag är glad att jag inte såg den på bio för kvalitén var emellanåt sviktande. Dock spännande och läskig och ändå lite smart. Efter att ha läst några av Garlands böcker tycker jag mig känna igen en del grepp han tar.

I vissa delar är den vidrig men det är imponernade verk att få London att verka så folktomt och att sminka det stora antalet statister måste ha varit ett hundgöra.

Jag skäms men i en plundringsscen kommer jag på mig själv med att tänka tanken att det måste vara det roligaste med att vara jagad av zombies. Utan att tänka att just plundringen inte på något sätt överväger skräcken i att vara jagad av blodsugande kräk.

I en paus av Rome flimmrar trailern till den säkert sevärda miniserien "Sex,lies & obsessions" förbi och jag ser den heta Lisa Rinna. Och så Harry Hamlin. varför känns det som om det borde finnas en förklaring till att dom tillsammans spelar in produktion efter produktion? Ja, kanske för att dom är gifta. Sen hur dom lyckas sälja in att dom därför måste vara gifta även i de serier de gör tillsammans ( de spelar makarna Echolls i VM) är beyond me.

Lika som bär

Stöld är ju den uppriktigaste formen av smicker så jag tackar och bockar. Och bara i förbifarten så kan jag väl nämna att det nog inte är någon slump att någon från just SR varit inne på bloggen runt samma tid som de publicerade nyheten!