Berättarröster- eller varför jag slutade kolla på Desperate Housewifes

Jag undrar alltid vem rösten berättar allt för. Marie- Alice Young i Desperate Housewifes ledsagar oss på Wisteria Lane från den andra sidan. Men i hennes fall, vilket Desperate Housewifes delar med sin bolagssyster Greys Anatomy där huvudpersonen Meredith berättar allt som kan ha undgått tittarna, är problemet att hennes berättande lika mycket har till uppgift att förklara precis allt för tittaren. Det är nästan som om skaparna tror att beskådaren är för korkad för att tänka själv. För att vara så korkade borde de rimligtvis inte kunna slå på tv:n själva.

Berättarrösterna och det för bägge serierna identiska upplägget med teman som på något sätt gestaltas i seriernas alla karaktärer är väldigt tråkigt. Av vad som verkar vara en slump gestaltas ett prblem, ett fenomen, en känsla i den som serien väljer att följa. Okej om det var EN serie som valde det här greppet. Men när det är två som så hårt följer exakt samma årt uppsatta mallar blir det outsägligt tråkigt. Det blir sällan särskilt överraskande. Redan innan Marie – Alice eller Meredith valt att presentera ämnet sitter man och försöker gissa hur det kommer gestaltas för de fem huvudpersonerna. Jag är övertygad om att det finns ett sätt att använda idén om teman utan att man som tittaren redan innan förtexterna räkna ut hur det kommer att sluta. Jag väntar på att få se den förverkligad.

Sen till berättarrösten till Veronica Mars. Det låter mer som en dagbok men då en väldigt torr dagbok som väljer en att läsa väldigt mycket mellan raderna. Hon lämnar allt åt tittarna själva vilket för det mesta är en rolig utmaning. Men med tempot som serien håller också kan leda till total utmattning.

Berättarrösten är för övrigt en av de svagaste punkterna i Kitchen confidential. Jag kan i Kitchen confidentials fall förstå att huvudpersonen kanske sitter och blir intervjuad eller skriver sina memoarer. Men jag vägrar tro att någon i verkligheten ser lika många samband och metaforer för saker och ting som man för jämnan verkar göra i drömfabriken.

Vill man skapa förtrolighet så förstår jag varför man väljer en berättarröst. Men om man gör det finns det en poäng i att gör det snyggt och välgjort. Annars försvinner just den där förtroligheten och trovärdigheten man försöker bygga. Framförallt när man hör på rösten att vad den säger är något väldigt många vill höra. Vad personen säger ska snarare vara en hemlighet, en hemlighet mellan berättaren och tittaren.

”Poliser” i Svt på tisdagar kl. 20.00 är rent ut sagt en katastrof. Eftersom det för min del krockar med en kvällskurs och Gilmore Girls så har det aldrig stått på schemat men jag tyckte väl att det, när jag såg att det gick i repris, kanske var värd en chans. En andra chans får den dock inte.

Det är svårt att veta var man ska börja när en serie så totalt brister på alla punkter. Men om man ska säga något positivt så skulle väl det vara att somliga av skådespelarna gör sitt yttersta för att nå fram, dock med varierande resultat. Dialogen blir fasligt trist och långt ifrån naturlig.

Vidare är karaktärerna väldigt platta och endimensionella. Vi har polisen som nyss varit mammaledig som lakterar på lunchen, den ambitiösa muslimen som är ny på stationen, den missbrukande tonårsdottern, den bekymrade polispappan 1, den mobbade dottern, den bekymrade polispappan 2, och den nyktra alkisen till chef som fått i uppdrag att göra stationen ren på kårandan som för länge rått. Med dessa karaktärer är det kanske inte så konstigt att det inte dröjer speciellt länge innan serien blir ett missmash av klichéer som man som tittare blivit minst sagt van vid.

Stundtals kan jag förstå vad manusförfattarna vill med sitt verk. Men dom når långt ifrån ända fram. Att serien berättartekniskt bitvis påminner om "Tusenbröder" som var något av de bästa Svt visat de senaste åren får mig att hoppas på att den kanske blir bättre allt eftersom. Men istället så har den bekymrade pappan ihjäl sin dotters mobbare, den ambitiösa muslimen vädrar tankar om främlingskap med sin imam och chefen fantiserar om en av sina förtrogna.

När en av poliserna som bäst sparkar ihjäl sin dotters mobbare bad jag för mig själv att han kanske bara hallucinerade det hela. Sen undrar också exakt hur hårt han måste ha slagit om killen dog av några knytnävslag i ansiktet och en enstaka spark i magen. Men vad vet jag ?

Bra är det då inte och jag berömmer mig själv för att inte på något sätt satt min tilltro till den här serien som höstens räddning utan ser istället fram emot när Svt börjar visa nästa säsong av The Wire.

Det finns bra tidningar och så finns det dåliga tidningar. Och så finns Chili. Chili är värre en den dåligaste av tidningar. Jag vågar till och med tillstå att en tidning med så tvivelaktigt innehåll som FHM eller Moore är bättre än Chili till så väl form som innehåll.

När jag fortfarande gick gymnasiet hade Chili kvar lite självaktning och originalitet. Nu är allt som bortblåst. Istället får man en blaska som försöker vara alla till lags förpackat på det otäckaste vis.

Tidningen ger ett minst sagt förvirrat intryck. Jag kan inte undgå känslan av att redaktionen alltför väl läst in sig på hur MTV-generationen tillvaratar information. Och på andra sidan tryckpressen kommer det ut något som ger mig huvudvärk.

Virrvarret vore väl okej om det vore snyggt men typsnitt och färgval får Okej! Att framstå som nyanserad. Det är skrikigt, hattigt och motbjudande.

Ska det vara så jäkla svårt att erbjuda ungdomar en vettig tidning som handlar om annat än yta? Tacka vet jag Glöd. Kanske var den överbeskyddande i överkant men där fick man i alla fall träffa vanliga människor.

Tuppjuck

Jag blir så jävla less på all jävla könsnormativ jävla kukreklam som man ser på tv. Och då i synnerhet fanskapet som Youth Culture by JC som går på tv just nu. Redan första gången jag såg den och krasst kunde konstatera att tjejerna i reklamen endera hängde med dom koola killarna som spelade i rockband eller hade ett synthband bara SÅÅÅÅÅ inspirerat av Cat 5 blev jag mer än nådigt irriterad och irritationen har sedan dess stigit för varje gång reklamfilmen visas. Och nu så har dom klippt till en ny snutt och på min önskelista låg ett hårdrocksband, gothgrupp eller vad fan som helst frontat av en tjej UTOM just en tjej som sitter och plinkar på en akustisk gitarr a la Raymond och Maria. Vem är ansvarig för det här?

Förlåt att jag använt fula ord men man har rätt att bli lite arg ibland.

Weeds (SPOILERVARNING)

Till att börja med. Bilden visar i vilket skick jag fick promodvd:n. Alltså i en liten påse fylld av "gräs". Roligt sätt som definitivt gör att dvd:n inte försvinner i mängden.

Weeds börjar på tv3 på tisdag. Som en skänk från ovan för ensamma tisdagkvällar. Och jag har redan sett de första två avsnitten.

Weeds handlar om Nancy Botwin ( Mary-Louise Parker) som efter att ha blivit änka nu måste se sig om efter sätt att försörja sig och sina två söner på. Och ska någon som fram tills nu inte verkar ha gjort annat än varit hemmafru göra ? Vad kan hon göra ? Hennes levnadsvanor hinner inte med att hon sätter sig i skolbänken för att bli mäklare eller något annat välbetalt yrke som med fördel kan manövreras från förorten. (tänk america beuty, o.c)
Hon väljer, alla moraliska betänkligheter till trots, att börja langa knark i förorten. VIlket så klart är som upplagt för intriger av alla de slag. Tror man. Men väldigt lite av serien handlar om själva knarkhandlandet utan allt det där andra. Sorgen efter maken, orka med skvallerkärringarna i Hem och Skola, den mobbade yngsta sonens vedermödor, den äldsta sonens sprittande hormoner ( han har btw den snyggaste tjejen i tv sedan Shannon Doherty gjorde debut i Bevvan och hon blir så klart utskriven ur manus i andra avsnittet. But Why? Att hans hormoner spritter är dock inte så konstigt när man ser henne, hon är sorglig i sin skönhet).

Men i de fall det handlar om knarket så måste hon blidka sin hårdkokta madam till leverantör att få pantsätta bilen, se till att villaområdets andra langare inte snor hennes klienter och försöka hitta ett sätta komma undan med langningen på genom att starta eget i form av en bulvan.

Portioneringen hemma hos leverantören liknar mer ett kafferep och kontrasten mot Hem och Skola mötet som inleder det första avsnittet får en att förstå att Nancy lever en vardag som mest är att likna vid dubbelmoralens högborg. Man skulle kunna kalla henne hycklare men har man inget annat att göra och samtidigt vill behålla sin drömtillvaro i villaförorten så står det mellan att sälja sin kropp eller knark. Vad skulle du välja ?

Skådespelet är bra. Visst faller serien i fällan att vara förutsägbar. Väninnan som mobbar sina barn och kör rattfull hem efter att ha skällt ut sin makes älskarinna är väl det tydligaste exemplet. Yngsta grabben har svårt att hantera sin pappas död och titar lite för mycket på Bearhunt, även det en vid det här laget välanvänd klyscha. Men samtidigt överraskar serien och är inte lika ansträngt komisk som Desperate Housewifes där man oftast bara rör på mungiporna så fort Susan Mayer ramlar ner i ännu en blomrabatt i jakt på Mike Delfino.

Weeds bevisar slutgiltigt en gång för alla att inga kor längre är heliga. Det enda som saknas nu är just serien om en hallick eller bordellmamma och dennes stall av horor och hur man jonglerar det med att vara en ansvarstagande förälder och bra förebild för sina barn när man samtidigt försörjer sig på att sälja mänskligt kött.

Modebloggarna

Vad ska man säga? Det finns bra och det finns dåliga. Jag försöker undvika de dåliga så gott som är möjligt. Mest förundras jag över deras enorma popularitet. Hur kan en modeblogg som är tråkg, repetetiv och ooriginell ha över 10.000 läsare per vecka när jag inte ens har 300 ? För det är dagens bistra sanning. antalet tråkiga repetetiva ooriginella modebloggar av småbrudar som är alldeles för bortskämda går tolv på dussinet. Och alla har läsare på över tusentalet medan en del bloggar som håller långt mycket högre klass inte ens har en procent av det läsarantalet.

Jag skulle inte ha något problem med dessa bloggar om det vore för att det gav uttryck för vad mode är för mig; ett sätt att genom kläder uttrycka sin personlighet. Men istället så är nätet fyllt av bloggörer som tror att just deras tips om att lila är höstens accentfärg kommer göra någon skillnad i mitt liv. Dom klipper och klistrar ut sina outfits bara för att efter en runda på stan upptäcka att alla andra i staden de bor i klär sig i en likadan mundering från H&M, Veromoda, Gina Tricot och JC. Ni är som en armé av inbillningssjuka som bara själva gått på lögnen om att ni på något sätt är unika. Ni är mer förutsägbara än solens upp och nedgång.

Sen finns det modebloggar som bara är där och som gör det oundvikliga och faktiskt sållar. Man guidas genom stilar och personligheter och insikten om att mode inte ska gå att förutse kunde inte vara tydligare. Men blir inspirerad, glad och upprymd över med vilken nonchalans vissa struntar i vad som är inne och envist bär vad som är hopplöst ute. Tack!

En stad av människor

Jag är kär. I Människornas Stad. Människornas Stad är Svt:s sommargåva till oss skattebetalare som inte finner nöje i varken Allsång på Skansen eller Morden i Midsomer. Människornas Stad är Guds Stad men lite bättre för man har en dejt med Acerola och Laranjinha trettio minuter en gång i veckan.

Självklart visar serien, precis som filmen, upp Rios vackra såväl som mindre vackra sidor. Det senaste avsnittet var dock som en enda lång reklamfilm för Rios långsträckta stränder fyllda till bredden av soldyrkande brunbrända ynglingar som inget annat gör än flörtar, surfar och spelar fotboll. Eller som Acerola och laranjinha prata om hur man flörtar, surfar, spelar fotboll eller bara hustlar sig fram från en dag till en annan då skottlossning och droghandel är en del av ens vardag. Men dom är när det kommer till kritan fattigdomen till trots oftast lyckliga och framförallt sorglösa, på ett sätt man önskar kunde smitta av sig.

Acerola är söt och inte längre bara en kåt fjortonåring som med döden som ursäkt försöker övertala sin flickvän att ha sex. Han är kär också. På något annat sätt kan han inte förklara det för sin vän att han lyckats hålla sig till henne i över fyrtio dagar. Laranjinha bekymmrar sig, som så många andra i hans ålder, om han någonsin kommer bli kvitt oskulden. Tanken på att han skulle vara den enda i favelan som har den kvar skrämmer honom, men han vägrar ändå vara en trofé för någon rik citybrud att ta hem och visa upp. Han ar jantelag i sig för var han än vänder sig sätter han upp osynliga stängsel för vad han tror att en kille med hans bakgrund får göra, eller kan göra, när det i själva verket inte finns någon hejd på möjligheter för någon så företagsam som han. Hur man väljer att skildra vänskapen mellan dessa två pojkar är oöverträffat sedan jag som liten såg Micke och Molle på video.

På stranden blandas ungdomar av olika etnicitet och klass men de delar samhället de lever i, om än på olika villkor. Ändå lyckas de ta sig in på varandras planhalvor. Som när Laranjinha blir uppraggad av dottern till en antropolog som vill åka hem och hångla upp honom illa kvickt. Eller tjejerna som frågar varandra till råds om vem killarna är då de inte hör till deras egna.

Ungdomarna i Människornas Stad är streetwise på ett sätt som via övergår dem tjattrande tjejerna i Ricki Lake Show. Dialogen är rapp och säkert improviserad och om inte det så hämtad från ungdomarnas egna erfarenheter. Det är flörtigt så det förslår. Skådespelet är så äkta att man kommer på sig själv med att undra om dom kanske inte spelar sig själva ändå.

Människornas Stad visas på Svt onsdagar 22.30

För dom som aldrig kan förstå

Det är svårt att förklara hur det känns att växa upp på vad man själv tycker är universums sista utpost. Men när någon ändå lyckas skuttar mitt hjärta till och jag blir euforisk av samhörigheten jag känner med denne. Och sen kommer någon som bott hela sitt liv i en metropol och tycker vi ska sluta gnälla. Bara för att vi kan skapa konst av vårt lidande medan the urban city kid inte gjort annat än fått skrumplever av att nyttja sitt falskleg lite för ofta.

Vapnet vet och Vapnet förstår. Vad vapnet säger stämmer och kommer stämma på generation efter generation av missförstådd landsortsungdom.

Om olycklig kärlek ,om att inte passa in, att inte vilja passa in. Om hur få lyckoämnen man har men hur dessa är allt man har. Jag känner liksom Skellefteåtraktens torra kalla vintrar i deras melodier. Jag känner lukten av våren i mars när man inte längre behöver åka längdskidor på jympan. Jag minns svetten av att gå ut och in i Vintergatans butiker i full vintermundering. Eller att svettas i den samma på en buss til en ännu mindre håla. Hur mörkt det är att vakna december, då intet ljus nalkas.

För några år sedan sa en bekant till mig att sport, det var det enda i underhållningsväg som fortfarande är äkta. Fortfarande går att lita på. Sporten har inga manusförfattare, inga medproducenter, inga regissörer. Allt som sker, sker för att det sker, inte för att det är förutbestämt att det ska ske. Och just att det är ett ödets nyck som kan avgöra vem som blir hjälte och vem som blir syndabock, vem som ser på det hela som en komedi och vem som ser på det som en tragedi, är just det som gör sport så oöverträffat.

Självklart har jag hunnit tänka på just det här både en och två gånger de senaste veckorna. Just för att jag alltjämt håller med. Även om jag kanske kan tycka att det finns dem som ändå vill lägga sig i handligen och lägga till ytterligare intriger för att göra det hela så mycket mer spännande.

Som när man kan läsa om de alltid lika stackars afrikanska spelarna som vips trollas rakt över till andra sidan medelhavet och sen lyckas försörja hela sitt hemland som ungdomsproffs i Frankrike.

För egentligen är det så onödigt. Intrigerna finns där ändå, oavsett om vi väljer att se dem eller inte. I spelare som hatar varandra trots att de delar klubb, i spelare som hatar varandra trots att de delar samma landslag. I de drömmar som vissa spelare har, i de drömmar andra spelare aldrig kommer lyckas infria. Allt det här byggs upp i en långfilm som oftast är 90 minuter lång, emellanåt längre. Som bjuder på dramatik, komedi, tragik och skräck, helt beroende på vem som tittar. Där finns storstjärnorna, birollsinnehavarna och de riktiga skådespelarna.

Att vara tablåläggare på Svt i dessa VM-tider måste vara ett drömjobb för en sadist med många fotbollsälskande fiender. För istället för att sopa undan program så byter match efter match kanal i alla fall två om inte tre eller ibland fyra gånger. I alla fall upplever jag det så. Är man hemma är det lungt nog men ser man matchen ute på lokal ( ett uttryck som föräldragenenrationen oavsett vilken skulle använda) blir frustrationen gigantisk när ingen finns i närheten av fjärrkontrollen och man istället för fotbollen man kom för att se hamnar framför Aktuellt. Känslan av att se nyheterna på storbildskärm tillsammans med öldrickande fotbollsfantaster är minst sagt bisarr.

Jag fattar verkligen inte hur SVT tänkte. Överhuvudtaget.Jag kan acceptera att det kanske int finns möjlighet att rensa tablån för att visa en hel match, även om TV4 mirakulöst nog verkar veta hur man gör, men att genomföra ett kanalbyte precis vid avspark är för mig helt obegripligt. Hur tänker man då? Sen fortsätter kanalbyten att återkomma med ungefär var tjugonde minut och efter ett tag blir man helt likgiltig även om det är sjukt irriterande.

Jag har till och med vädrat åsikter om att TV4:s reklam är att föredra framför SVT:s ständigt återkommande kanlbyten. Om man nu ska jämföra de två. I övrigt är bägge kanalerna lika bra, eller för den delen lika dåliga.

Det var inte mycket til match. Försvaret vägde mellan att framstå som nervösa, bortkommna eller ha enorma kommunikationsproblem. Det sistnämnda är det största problemet. Någon hade sagt att Klose var the man of the day och det utnyttjade Klose själv och gav boll efter boll till Podolski som å andra sidan ingen verkade markera så mycket som en sekund. Sen blir Teddy utvisad men det spelar fan ingen roll för efter utvisningen så gör inte Tyskland så mycket mer så man kan ju inte skylla förlusten på att Sverige var en man mindre, även om Lucic är del i ett backpar som kanske inte gjorde mästerskapets bästa match. Men frågan var om någon i svenska laget var tillräckligt bra för att faktiskt orka vända den här matchen. Ljungberg var den i mina ögon som orkade springa, bara att se honom försöka sig på backar som är tio cm längre och i alla fall tio kg tyngre är utmattande i sig. Att sen se honom inte möta samma entusiasm hos sina lagkamrater är ju egentligen bara sorgligt.
Domaren kommer väl få mycket skit, i det avseendet är svenskarna alldeles för reaktionära för att kunna låta bli. Sms:n kommer strömma in, Sportbladet kommer ha sida efter sida med tittarnas reaktioner och bara för att slippa säga vad de själva tycker kommer många tidningar utnyttja möjligheten att låta andra säga det mest förbjudna, även om det är det mest uppenbara tecknet på en dålig förlorare.

Nu orkar jag inte skriva mer om den här matchen.

Trötta kriminalinspektörer AB

DN:s artikel idag om kriminalkoncept sätter fingret på vad som tagit mig månander att försöka formulera. Jag har sett CSI från och till och tycker bitvis den är helt oekj, osannolikt snygg men för det mesta så jävla förutsägbar och alldeles för välproducerad.

Så länge CSI endast bestod av en och endast en serie så kunde jag leva med en socialt skygg chef som vägrar medge att han håller på att bli döv, sedan accepterar det men döljer det och som har ett superhjälte öga för detaljer som givetvis ingen av hans kollegor kan ens mäta sig med ens om de försökte. För så ofta är ändå inte Grissom i bild. Det jobbiga är att när han väl är i bild är det just för att ge uttryck för allt det som irriterar mig med honom. Finns inget försonande hos honom.

Sen kommer uppföljaren och då kanske man skulle kunna tänka sig att grundförutsättningarna är de samma men att karaktärerna skiljer sig åt. Detta för att skapa någorlunda variation. Men istället för att ge tittarna just denna variation så tror man att systerserien måste följa inom samma ramar. Då känner ju tittarna igen sig. Men så fel. Upprepar man formen för många gånger så blir tristessen helt outhärdlig. Serier av idag måste vara oväntade och bjuda tittarna på överraskningar. Det är därför så förvånande att det även i CSI Miami finns en butter chef som leker superhjälte även om han pratar desto mer. Han tänker högt, är provocerande arrogant och kör alltid med gimmicken att säga något fyndigt samtidigt som han kollar på något utanför bild. Det tar inte särskilt lång tid innan man tröttnar.

Och precis när man har tröttnat vaknar hoppet återigen. Hoppet om att den tredje uppföljaren kanske ska leva upp till alla ens drömmar. Men, för att återanvända ett av mina egna tidigare uttryck. Istället för variation,upprepning. I CSI NY är chefen lika hågad som tidigare. Dock är han den hittils mest älskvärda, Gary Sinise bär på något sorgligt som är svårt att sätta fingret på.

men alla dessa trötta män som alltid vet precis vad som ska göras och ständigt påpekar det ger inte plats för de minst lika intressanta kvinnorna. Med undantag för Grissoms parhäst. Hennes förflutna som strippa bara måste återupprepas för det ger henne en unik inblick i den kriminella världen. Motsvarigheten i Miami är Horatio själv, vars bror tydligen handlat med droger.

Serien är för välproducerad. Emellanåt kan det vara något att lockas av men det känns som Bruckheimer bara utnyttjar tillfället han har att sätta sprätt på så mycket pengar som möjligt utan att behöva tänka på om det faktiskt är realistiskt. Och det blir trist i längden. Men så länge ingen gör ett värdigt försök att utmana serien så är det bara att härda ut. För en så länge kan Criminal Minds inte mäta sig med serien. Inte på långa vägar. De inledande avsnitten var väl okej, men inledande avsnitt är ofta det. Avsnittet jag såg senast var dock en tragedi när det kommer till detaljer. Inget stämde. Manuset var illa, skådespelet från en del håll långt ifrån profesionellt. Men det är serier som dessa man är utelämnad till i väntan på nästa säsong av The Wire. Om man nu inte kan leva utan kriminalserier. Men vem kan det?

Jag antar att jag igår lyckades så väl bekräfta fördomarna om att tjejer bara tittar på fotboll av en anledning, som en förevändning att spana på vältränade killar, som sticka hål på den samma.

Först då jag givetvis inte kunde låta bli att erkänna att jag de facto är svag för så väl Cannavaro som Del Piero då jag fick den alltid lika proovcerande frågan om jag verkligen var intresserad av fotbollen eller om det inte fanns andra skäl för mitt intresse. Och jag är inte den som orkar låtsas om att jag är någon annan bara för att inte låta dem få rätt. För rätt får de ändå inte då det ju faktiskt alltid visar sig att jag är rätt välinsatt. Apropå att jag ville förstöra min kompis förfest genom att se italienarna spöa USA ( vilket jag vet att de inte gjorde).

Mot slutet av kvällen när jag var på hemväg träffade jag en bekant och började så klart prata om det enda som alla pratar om, och framförallt pratar om att det inte längre orkar prata om. Korta analyser av Italien och Brasilien följdes av en på Portugal som ju gjorde två mål i senaste match, till skillnad från bara ett i den förra. Det andra på en fast situation,märk väl. Men när jag började rabbla alla de spelare som Portugal hyser och sa namn på namn så blev min bekantes bekante så förvånad att han inte trodde sina egna ögon och spontant fick ur sig ett frieri. Detta efter att jag fått försäkra den samme om att jag faktiskt var uppriktigt intresserad, vilket väl mina kunskaper om Portugal borde ha varit förevisning nog om. Men med det lyckades jag väl också sticka hål på samma fördom jag tidigare med flit bekfräftat och med det lyckats återerövra min värdighet.

På festen blev jag dock till en början sittande själv framför tv:n men till andra halvlek hade festen förflyttats från balkongen till vardagsrummet. Alla utom festarrangören själv satt ivrigt och hejade på bägge lagen om vartannat. Det var någonstans där som en av de andra festdeltagarna fällde den så klockrena kommentaren om att detta skulle vara de bästa fotbollsspelarna i världen och hur de inte levde upp till de färväntningar, i mina ögon helt berättigade, som vi alla har. Eller som hon sa, tjänar man som dom ska man fan kunna trolla med bollen. Då vill man se dem göra en klackspark bakom ryggen som sedan seglar upp bakom rygg och tillbaka fram på fötterna. Eller något liknande. Och det var så träffande för hur jag kännt de senaste dagarna. Ju mer jag tänkt på det. För spelet i VM har kanske inte till fullo kännetecknats av allt snack om det vackra spelet.

Spelare som Ronaldinho, Zlatan och Christian Ronaldo förstör för sig själv så väl som för alla andra på planen när de utanför den gör saker med den där runda saken som de inte ännu kunnat visa prov på. Tills då den där helt sjukt kaxiga lilla klacken kom från Ronaldinho till Carlos i matchen mot Australien. Så det är väl på gång.

Jag förstår att det är enklare att spela vackert vid sidan om planen än på den. Faktum är väl att det är där man har tid och plats att göra det. Men med alla dessa konster höjs också förväntningarna på vad spelarna kan uträtta planen. Och när det bara blir passningsspel, om ett väl så tajt sådant, eller för den delen varannat mål görs på en fast situation blir vi som åskådare bara mer och mer besvikna.

Istället för omväxling - upprepning !

Jag har prenumerat på Elle i snart två år. Redan efter mindre än några månader märkte jag en viss brist på fantasi när det kom till vem som skulle pryda omslaget på tidningen. Mindre än halvår efter det att hon senast prytt omslaget möttes jag av Caroline Winbergs leende från hallmattan. Något jag tog i akt att påpeka för redaktionen. Svaret jag hoppats på uteblev dock. Ett år efter att hon prytt det för andra gången kommer hon igen. Men vid det laget hade jag redan vant mig. Jag hyser inget annat än beundran än Caroline Winberg och lade hennes namn på minnet redan innan jag såg henne på Elles omslag, då hon gjorde en kampanj för Filippa K som gick att beskåda i tunnelbanan. Men att Elle så oförblommerat tror att läsarna inte har bättre minne än att man kanske lär sig känna igen en modell om den återkommer allt för ofta.

Därför är det så förvånande att fallet är detsamma med två andra svenska fotomodeller, nämligen Mini Andén och Filippa Palmstjerna-Hamilton. Precis som med Caroline W så förekommer Mini två gånger med mindre än sex månaders mellanrum. Filippas omslag har dröjt ett år för att sedan återkomma efter ännu fyra månader då även hon gjort tre omslag.

För en prenumerant blir det nästan skrattretande när modellerna återkommer med så korta mellanrum. Och någon förändring verkar inte vara på ingående.

Där verkligheten överträffar dikten

En av förra årets bästa läsupplevelser var John Backderfs "Den unge Jeffrey Dahmer". John Backderf har i och med den bearbetat sina erfarenheter av att gå i samma skola, och tillhöra samma umgängeskrets, som en av USA:s värsta seriemördare .

Serieromanen, som är tecknad i en stil typisk för serier med en speciell, bisarr typ av humor som jag i övriga sammanhang har minst sagt svårt för, visar med all tydlighet hur oöverträffat seriemediet kan vara som kulturform. Med läskig detaljrikedom tar Backderf sina läsare tillbaka till hans ungdoms 70-tal då han gick samma skola som den nu så ökände seriemördaren. Han låter oss ta del av dennes alla speciella egenheter, som om de kanske upptäckts i tid hade kunnat spara några livet, men visar också på hur väl alla i den sammes närhet visste att allt inte stod rätt till. Och också hur skrämmande det är när det går upp för en exakt vad man varit del av. Som när Backderf och en vän ger Dahmer lift hem för att åratal senare förstå att samma natt måste varit natten då denne mördade sitt första offer.

Samtidigt som boken framställer Jeffrey Dahmer som ett freak och ett socialt missfoster så självförhärligar Backderf sin egen roll i det hela. Men det går inte heller att lita på Dahmer och hans galenskap. Skicklig på att maniupulera som han är blir man som läsare osäker på om han verkligen är det sociala missfoster han målas upp att vara eller om är en galning besatt att utforska exakt hur det mänskliga psyket fungerar. Som vilka andra mobbare som helst vet även Backderf nu och framför allt då att i ungdomens värld gäller det att mobba eller låta sig mobbas, något som framgår tydligt. Boken visar på den kluvenhet som författaren kände över Dahmers egenheter samtidigt som han så väl vet att han var en av dem som uppmuntrade till dem.

Samtidigt som boken skriker om kollektiv skuld och om hur alla kring Dahmer visste att han var mer eller mindre galen så kan jag inte låta bli att väcka tankar kring om det finns vissa som är utom räddning. Om det kanske är så att vissa föds onda. Som har ondskan i sig och väljer att låta den ligga eller väljer att utforska den närmare. Och hur Dahmer gör det med en sådan precision i boken. Till en början på fiskar, katter och hundar. För att åratal senare bli en fullblodad kannibal med smak för mänskligt kött.

Och hur typiskt det är att hur extrovert han än beter sig, desto mer retad och hånad blir han av sin omgivning. Samtidigt som det är någon slags uppmärksamhet han törstar efter är den sortens uppmärksamhet han får inte den rätta. Och att det är därför det går fel. Men att tanken på att kanske det gått fel oavsett. Att dom som kanske borde skänkt honom en tanke gör misstaget att ignorera honom.

Hans dåd överträffar dikten även om det kanske är svårt att tänka sig. För vi vill så gärna intala oss själva att de som begår dåd av det här slaget är sjuka människor. Men var hittar dikten sin inspiration ifrån om inte verkligheten? Film efter film bygger helt eller delvis på vad seriemördare som Dahmer, Gacy, Gein och Tjikatilo gjorde men när vi sitter där vi vår egen härd kan vi inte för vårt liv tänka oss att någon faktiskt är så sjuk som karaktärerna i filmerna.

Ändå har filmer som "När lammen tystnar" och "Citizen X" många tittare och fashinationen för seriemördare är stor. Det är med skräckblandad förtjusning vi läser om deras illdåd och missgärningar. Lagom till att det börjar vända sig i magen på oss och vi inte mer vill veta. Trösklen för vad som är äckligt och går att se eller läsa om blir högre och högre för varje gång och till slut blir man istället likgiltig och hämmad. Något som gör att galningarna börjar tänka på än värre saker att utsätta sina offer för då det blivit en tripp att få uppmärksamhet av att vara precis så galen som ingen annan tidigare varit.

Full och dum

Varje gång man går ut påminns man om varför man inte borde ha gått ut och inser i samma stund man kommer just på det att man kom på det försent. Men nu då den tredje säsongen av The Wire just avslutas kan ju inte ens Svt ge mig anledning nog att stanna hemma.

Istället inleds kvällen med att man kastar i sig en provisorisk middag i brådrasket, hoppar i duschen och sen kletar ner ansiktet och riktigt täpper igen porerna. Bara där tror jag att vad som gör att det för alla tjejer utom mig tar så fasligt lång tid är att de inte verkar ha lärt sig den rätt ordningen på saker och ting. Att man lägger hudkrämen först för att sen borsta tänderna och rulla på deo, fortsätter med underlagscremen för att när den torkar blåsa håret och ha tid att improvisera med den övriga sminkningen. I rätt ordning behöver det inte ta mer än någon timme. Så till vida att du inte är en lyxduschare vilket jag inte förstått tjusningen med att vara, man blir ju bara skrynklig som ett russin. Men det där var bara en i sammahanget kanske inte helt nödvändig utsvävning kring hur kvinnor kan rationalisera sitt utekvällsförberedande.

Hur som. Väl färdig missar man givetvis att kolla upp när nästa t-banan går, så istället blir man sittandes utan något att fördriva tiden med, dömd att som en mentalpatient stirra rakt in i väggen följande kvart. Och när tåget väl uppenbarar sig så är det fullt av folk med samma mål i sikte som du men som kommer ännu längre från stadskärnan än du, och därför har varit tvungna att förlägga förfesten till just den vagn du sitter i. I värsta fall så sprider sig en oangenäm odör av spya precis när du satt dig till rätta.Du börjar sakta skruva på dig för att lokalisera den samma utan någon som helst framgång och du får tvångstankar om hur spyan kommer rinnande längs vagnsgolvet och smutsar ner dina prima fina ballerinaskor.

Man kliver av och hamnar utanför utestället valt för kvällen. Har man otur, vilket man osökt nog alltid verkar ha, och råkar komma samtidigt som alla andra och det dessutom är lönehelg kan man i värsta fall bli stående på nästan samma ställe i 60 minuter. Men bara efter tio av dessa är man som fastklistrad till asfalten. Bakom en växer kön i stadig takt och det är det enda som är av godo. För oavsett hur sakta kön framför en minskar i omfång så intalar man sig själv att de bakomvarande kommer få vänta minst lika länge som en själv och som en följd av detta står man kvar. Skulle man ge upp vore det att minska väntetiden för somliga och hur oklädsamt det än må vara så bor det en missunsam jävel i oss alla.

Vissa tar tillfället i akt och lär känna sin omgivning och vinner på så vis kanske lite tid. Andra utnyttjar det faktum att omgivningen inte är vid sina sinnens fulla bruk och tränger sig helt ogenerat framåt tills de står i höjd med garderoben och slipper kylan utanför.

Så man betalar mer än vad man lovat sig själv att någonsin lägga ut på inträde och upptäcker snart att summan för garderoben tillkommer. För den facila summan av tjugo kronor tar personal som sällan är särskilt trevlig men ofta försöker vara så snabba som möjligt hand om ens jacka som man för säkerhets skull och för att man i takt med att man blivit vuxen, om någon nu någonsin blir det, slutat lita på folk utan istället misstror varenda jävel man möter tömt på allt den rymmer av busskort, husnycklar och läppglans för att låta dem försvinna för att sedan inte dyka upp när man som bäst kan tänkas behöva dem och då i sin frånvaro utsätta en för onödig i-landsstress.

Budgeten som redan av inträdet blivit illa tilltygat får sig ännu en stöt då man beger sig till baren och köper ett glas vitt som även det är dyrare än vad man någonsin föreställt sig att man skulle vara beredd att betala för flytande föda. Och inte blir det bättre av att man med största sannolikhet även i baren får vänta på sin tur och även kan se hur folk som strömmar till vattenhålet efter en får sina behov tillgodosedda före en själv. Med glaset i hand följer sedan en sicksackbana bland fyllbultar och drinkhoror som redan borde inse sina egna begränsningar och kanske skulle må bäst av att närstudera infotainmentrullen "Festmedtoden" som frontar begåvningar som Erik Haag, Anders Timell, Sahara Hotnights med flera.

Likväl lyckas någon av dessa onyktra satar alltid stöta till om inte dig så någon bredvid dig och sekunden senare står du med tröjan nedfläckad av rött vin, möjligtvis lite öl på byxbenet eller klibbig på armarna av groggvirke. Om inte så är fallet kanske du har tur att ha lyckats flörta till dig ett bord men då är olyckan snart framme och någon som även denne borde lära sig att inte vifta med armarna onykter har omkull sitt välfyllda glas och innehållet täcker raskt bordsytan för att sedan droppa ner på dina skor och innan du inser att dina händer ögonblicket senare kommer lukta illa av öl börjar du ingå försök att mildra skadan. Ingen annan utom du bryr sig utan fortsätter istället med sitt som om inget hänt. Inte heller den kringströvande personalen verkar bry sig nämnvärt utan är bara på jakt efter tomma glas. Man får beundra deras målinriktning men skulle kanske vilja att de var lite mer flexibla och såg till sina gästers komfort mer än att bara blint följa sitt tunnelseende.

Att de inte ser till komforten utan riktar in sig på det som är mest kostandseffektivt blir så mycket mer uppenbart om man vågar sig ut på dansgolvet. Trängseln som gör att man får allehanda drycker spillda på sig är en faktor som kan få de flesta nedstämda så trängseln på dansgolvet kan man i komparation leva med men det faktum att ingen i personalen på den variation av ställen jag besökt hörsammat mina önskemål om att kanske lägga resurser på att rensa just golvytan från den ansamling av glassplitter som plågar oss som bevistar det gör mig ständigt lika upprörd. Oavsett hur bra låten som spelas är har jag svårt att njuta då jag kan känna hur skärva efter skärva skär in i mina skosulor. I kombination av trängseln förorsakad av just det för tillfället så utsökta musikstycket vilket renderar i armbågar som träffar dina revben och fötter som trampar på dina gör att du raskt söker dig bort från dansgolvet tillbaka till det fortfarande av öl täckta bordet med tillhörande gladlynta sällskap.

Det är vid det här laget som insikten om varför du inte brukar gå ut så ofta når dig och du inser att det inte längre hjälper att dricka för mer sprit skulle aldrig någonsin kan få dig på gott humör igen. Möjligheten finns att någon tänder på den ilska du utstrålar och finner den tilldragande och sexig och försöker utnyttja de sista 45 minuterna åt att övertyga dig så väl medvetet som omedvetet om att personen är din hane/hona för kvällen och förtjänar ett nytt hem. I bästa fall sitter du redan på nattbussen på väg hem och ägnar all din uppmärksamhet på kvällens tvåaktsdrama med ångerfull flickvän och ironiskt bitter pojkvän i de ledande rollerna, ett drama som fortsätter länge till även efter det att du hoppat av vid din hållplats.

Pappa vet bäst

Varje sommar mina första femton år åkte jag med min pappa och lillebror till Finland i tre veckor för att, vad som oftast är sommarens varmaste dagar, springa runt i skogen i jakt på naturupplevelser som idag impar på få människor men som ändå alltid kommer leva kvar i våra minnen. Så fort vi passerade gränsen mellan Haparanda och Torneå var vi tvungna att prata finska, kompromissandet har aldrig varit pappas grej, och eftersom vi inte fått modersmålsundervisning blev det snabbt ganska tyst och var det inte tyst lät det mest som finska för invandrare. Det var väl de enda gångerna då pappa överträffat både mig och min bror i språklig virtuositet. Minnen som dessa kommer till mig livs när jag ser papporna i dagens realityserier.

Där försöker papporna överträffa sig själva genom att ständigt leva upp till bilden som den perfekta pappan. Detta trots att den bilden är omöjlig att leva upp till för hart när alla fäder, så vida man inte är någon slags superpappa som exempelvis Eric Camden i långköraren Sjunde himlen. Inte bara tar han hand om de sju barn han själv varit med och fött till världen utan han ombesörjer även för hela resten av världen, oavsett om de bett om det eller inte.

En annan tv-pappa som gör sitt bästa för att leda sina barn på rätt väg i livets hårda skola är Joey Simmons i Runs House, även han pastor. ( Läs min artikel om serien i senaste Superlounge) Rik på rap försöker han undvika att hans barn blir ens tillnärmelsevis lika bortskämda som de skulle kunna bli om inte han stod dem bi. Min pappa behövde aldrig oroa sig då vi sällan hade mer än att det räckte till mat, hyra och bensin mellan vårt hem och alla hockeyträningar, fotbollsmatcher och orkesterövningar.

Hulk Hogan försöker han också, i Vh1 serien Hogan knows best men som tittare vet man inte om han är Hulk Hogan WWE-brottaren, eller Hulk Holgan, tonårspappan. Inte bara ska han vara bekymrad tonårsfar utan han ska spela på den ilska och ursinnighet som gjorde honom så känd för lite över tio år sen.Hogan har idag möjligheter att passa på sin tonårsdotter på sätt som verkligen fattades min far för tio år sedan. Min far uppgav en gång när jag var över halvtimman sen att han ringt polisen. Så här i efterhand förstår jag det bara var något han sa men då trodde jag honom och när jag frågade vad han sagt till dem så dristade han sig till att medge att dom inte svarat. Hogan däremot, han tvingar dotterns date att ta dotterns bil så att han kan spåra dem via gps:n. Något min pappa inte varit sen att utnyttja om han fått chansen. Men tack och lov är jag född på det tidiga åttiotalet och när jag nådde tonåren var gps:m fortfarande i händerna på militären och underrättelsetjänsten.

Papporna vi kan beskåda i realityserierna överträffar på alla sätt dem som förekommer i vilken dramaserie som helst, om man bortser från att pappor som Hulk och Run gör sitt yttersta till att leva upp till bilden av den vanliga tv-pappan. Hulk skickar dotterna på dejt med en kille som är mer än fem år äldre än hon själv och vi ska naturligtvis tro att teamet bakom inspelningen inte alls försökt påverka honom kring hur oroad han egentligen borde vara.Men ändå är det dokumentära som gör serier som Runs House och Hogan knows best så sevärda. Framförallt så framstår papporna som mer mänskliga än någonsin, även om Rev Run emellanåt är mer än lovligt överlägsen i sitt faderskap. Men å andra sidan. Pappa vet bäst!

P.s Grattis på 49-årsdagen pappa.