Jag fucking hatar klubbar som inte kan klämma ur sig vad det är för inträde. Och nej, det är inte som om arrangörerna glömt det, i så fall är har de väldigt konsekvent glömska. Varken på hemsidan, på fejan eller på något annat forum kan jag hitta vad det är för inträde. Och då kanske det finns någon som tycker att jag är snål men det handlar inte om att jag är snål, det handlar om att jag gillar att planera. Jag vill inte ha en obehaglig överraskning. Jag frågar mig varför en klubb håller inne med om inte informationen av allra största vikt, så i alla fall information av viss vikt? Är det för att arrangörerna tycker att de är för dyrt? Är de rädda att om de avslöjar att de kostar 20 - 50 kronor mer än konkurrenterna, så kommer ingen dyka upp? Vittnar det inte om en sjuk osäkerhet som arrangör? Att man inte litar på sin produkt? Men jaja, nu är det inte som att det vimlar av klubbar som vill föräras med min närvaro ikväll, så det blir väl till att gå till den där klubben som kategoriskt vägrar informera gästerna om vad det kostar.
Alla som läst Rocky lite flitigt som jag, vet att när tjejer sover över hos den där byrackan tycks det glömma minnet hemma, för han har ju en liten, föga smickrande, insamlingslåda där man kan hitta smycken, hårspännen och annat som de, när i all hast gjort sin reträtt från jyckens tillhåll någonstans på söder, glömt kvar.
Detta har fått mig att undra,om tjejer glömmer smycken och hårspännen, vad kan då killar om möjligt glömma kvar? Och jag har nu fått ett svar. För kvar efter att han gått i måndagsmorse var ett paraply. Det regnade när vi kom hem, men det regnade inte tillräckligt mycket när han gick, för att han skulle påminna sig själv om att ta det med. Nu har jag inte någon låda full av paraplyer, tack och lov, men om det blir en i flera bemärkelser blöt sommar så kan det mycket väl hända att det ändras och det snabbt. Dessvärre var paraplyet han glömde av den storleken att det inte ryms i min handväska, så det var ett verkligt nedköp. Men å andra sidan var det svart, vilket gör det till ett mycket bra komplement då de övriga två jag har( som jag köpt eller stulit själv, väl värt att notera ) är mönstrat, respektive blått.
Jag förstår för övrigt inte hela grejen med att de män som satt foten i mitt lilla kyffe dumpar allt de har för händerna ( dvs klockan, ringar, armband och även örhängen) på mitt mycket lilla och redan av böcker och tidningar överbelamrade nattduksbord. Ska jag ta det som att de känner sig som hemma? Jag antar det.
Det där gulgröna i mitten på wienerbrödet, vad kallar ni det? När jag växte upp sa vi bagarsnor, något jag förstått inte är social acceptabelt att säga. Men samtidigt är det en så träffande beskrivning, även om jag föreställer mig att en bagares snor nog är väldigt mycket äckligare än den där sörjan, som ju faktiskt är det bästa i wienerbrödet.
Med Svt är det helt enkelt så att man får ta det onda med det goda. Att de å andra sidan visar Sjukan och Pistvakt på bästa sändningstid fredagar uppvägs av att Hammarkullen visas på måndagar och Kvarteret Skatan visas på torsdagar, och att man också kan beskåda dem på webben. Jag kan ändå inte låta bli och fråga mig om det inte finns något annat att damma av. Och jo, det finns det. Här är ett antal serier jag tycker Svt borde visa i repris istället för Sjukan och Pistvakt.
Svensson Svensson Storstad ( bara att det fanns en karaktär som hette Koma är väl värt det) Rederiet Goda Grannar ( förmodligen bara jag som vill återse Goda grannar) Varuhuset Nilecity I manegen med Glenn Killing Varan-tv Ebba och Didrik Dönickar och dårfinkar Det nya landet Tusenbröder Glappet
Ibland blir till och med jag rädd över mitt fotografiska minne. Som när jag för två veckor sedan var ute med en vän, och vi vinglar ner för Götgatan med riktning mot Grekisk Fastfood, för att trycka i oss en gyro. Väl framme på Medborgarplatsen ställer jag mig i kön och känner genast igen killen intill mig, som till skillnad från mig redan beställt och som nu vackert står och väntar på sin grekiska kebab.
Denna kille träffade jag redan förra sommaren. Jag vill minnas att det var i juli, denna kväll . Han kunde inte ha varit mer malplace, klädd som en random datakille på valfritt kontor, och den enda på stället över 30, om man bortser från vakterna och delar av personalen. Han var inte på något sätt min typ, men gratis är gott, och när jag är full brukar jag göra en sak av att vara så icke politiskt korrekt som möjligt, och denna kväll föll valet av försökskanin på honom. Så vi började snacka och jag gjorde mitt yttersta för att chocka denna arma killen, och lyckades en liten smula. När sedan dj:n valde att spela Ganja farmer, och jag tvingade honom att dansa, varpå han för att testa mig uttryckte sitt förakt för låten ifråga, förstod jag, inte bara för att han inte var särskilt snygg, att det nog inte skulle bli vi. Jag trodde att vår historia skulle sluta där och då.
Men så, för två veckor sedan korsades våra vägar igen. Han stod där under alkholpåverkan och såg mitt ansikte, och jag som genast kände igen honom, och till på köpet kom ihåg hans namn, kunde på långa vägar se att han även kände igen mig, men inte hade en susning om från var och när. Då vaknade spjuvern, ja vad annars kan man kalla henne, till liv. Spjuvern sa - Hej Daniel! varpå han sa hej hej. Jag skrattade och frågade om han kom på var han kände igen mig ifrån, men han bara skakade på huvudet och blev allt mer osäker, men blev också allt mer säker på att han ju faktiskt borde känna igen mig. När jag sen närmade mig honom och fick min gyro och var på väg därifrån gjorde jag saken etter värre genom att häva ur mig att minnesteknik är något vi tränar väldigt mycket på, på Säpo. När jag väl fått det sagt vet jag att jag messat fullt tillräckligt med hans hjärna och gick därifrån.
torsdag, juni 11, 2009
Bara för att han beställde taxi alldeles nyss. Har också pratat med Dirk Diggler när han var här för några veckor sen. Han var dock förvånansvärt bra på svenska för att vara amerikan.
Jag röker inte på. Men eftersom jag lyssnar på reggae förutsätts det att jag gör det. Det tas mer eller mindre för givet att jag gör det, och om jag inte gör det, att jag tycker det är helt okej att andra gör det, och dessutom förespråkar legalisering av droger. Nu är så inte riktigt fallet. Jag har ett osunt intresse för narkotika så till vida att jag är intresserad av allt som kommer av dem, typ kriminalitet. Drogernas skuggsida om man så vill. Och detta för att jag aldrig haft kontakt med droger, och förmodligen, till min pappas stora besvikelse aldrig kommer ha det.( Min pappa har varit antiknark hela min uppväxt, men vill nu, när han fyllt 50, och gått på all propaganda han stött på genom livet, bilda sin egen uppfattning om knark. Jag är beredd att kompromissa och låta honom få röka på lite, men hans sambo är mer skeptisk. Han vill hur som helst att jag hookar honom med någon kan fixa detta. Vilket säger mer om honom än om mig, märk väl).
Till att börja med tycks det som om jag redan valt drug of choice. Valet föll på alkohol. Men sen har jag en sån knasig personlighet att jag, bara genom att vara mig själv, blir anklagad för att vara pundare. Jag behöver inte ens vara alkoholpåverkad för att folk ska undra vad jag går på, och undra var de kan få tag på det. Jag vet att jag kan vara lite hyperaktiv och mer än lovligt flummig, men vittnar inte det om en osedvanligt tråkig och trångsynt inställning, att inte vara öppen för möjligheten att människor faktiskt kan vara kreativa och idérika utan att vara under the influence? Skulle jag då addera droger till denna personlighet, är jag lite rädd för vilka konsekvenser det skulle kunna få.
När jag förklarar detta för folk möts jag ofta av höra att jag förhäver mig själv, att jag minsann inte alls är så speciell som jag tror, att jag är precis lika tråkigs om alla jävla andra. Janteanhängare allihopa. Nu råkar det bara vara så jag faktiskt tagit åt mig av alla de människor som genom åren påpekat för mig hur unik jag är, och tagit dem på orden, så jag har all rätt och gå omkring och tro att jag är säregen. Sen att dessa människor inte klarar av att någon har mage nog att prata högt om hur egensinnig hon är, hur kan det om möjligt vara mitt problem?
Kanske förvånas folk över att jag inte röker, för att jag så ohejdat tycks älska låtar som handlar om just att röka på. Marijuana av Richie Spice, Legalize it av Peter Tosh, och så nu då, Ganja Farmer av Marlon Asher. Men lyssnar man på reggae så mycket som jag, så är det mer eller mindre ofrånkomligt. Det må låta som en dålig ursäkt, och jag är mycket väl medveten om att jag skulle kunna låta bli att lyssna på låtar, men om jag gillar gunget, varför skulle jag? Även om jag inte uppskattar vad 50 cent rappar om alla gånger, är det ändå jäkligt kul att dansa till med jämna mellanrum.
Det tycks ändå som om en del av mig försöker rättfärdiga min drogliberalism. Detta genom att jag i takt till musiken låta kroppen vagga fram och tillbaka, samtidigt låta min hjärna famla efter varje möjlig utväg till alternativ tolkning av texten. Och i inget annat fall har jag låtit detta gå så långt som när det kommer till den numera moderna klassikern Ganja farmer. Jag hörde denna låt sommaren 2006, och den har lyckats bita sig fast. Även om de reggaeklubbar jag går på inte på något sätt är representatitiva för den svenska reggaepubliken i gemen, tror jag ändå jag vågar påstå att låten är väldigt omtyckt, detta trots att den börjar bli ett par år gammal. Det tycks finnas ett visst antal låtar som man bara måste spela under en kväll, och Ganja farmer om inte är, så håller sakta men säkert på att bli en av dem.
I min alternativa tolkning, som är på högstadienivå, ser jag gräset som en symbol för i stort sett vad som helst. Min frihet, mitt oberoende, min självständighet. Min kreativitet, min skapande kraft. Den vill om inte staten, så min omgivning döda genom att kväva, och kväva genom att inte låta mig utöva min konst, eller tvinga in mig i ett system där det finns lite eller inget utrymme för kmig att göra så. Och detta har jag alltså bara kommit på för att ge mig själv tillåtelse att gilla låten. Patetiskt, jag vet!
Marlon Asher uppträder hur som haver på Strand i Stockholm på fredag, och jag förväntar mig att få höra Ganja farmer inte bara en gång, utan minst fem. Jag är helt ointresserad av vad i övrigt han kan tänkas ha att komma med, jag är där för att höra på en låt som handlar om en olaglig substans som aldrig fallit mig på läppen, men som jag ändå gillar. Hur det blir med den saken återstår att se, jag är bara rädd att publiken, om de inte får höra låten i alla fall mer än en gång, kommer bli mer än lovligt besvikna.
I de allra flesta fall görs covers på låtar som redan varit hits, det är lite hela poängen att köra på ett vinnande koncept. Därmed inte sagt att låten man gör om är bra,men i de allra flesta fall så. Sen finns de låtar som bygger på att de blir framgångsrika för att de är så oväntade covers. Jag tror att det är det herrn här ovan vill försöka åstadkomma. Men då tycks han ha bortsett från att låten inte var bra i originaltappningen heller, och att hans cover, om än lite originell, inte är särskilt iöronfallande. Utan väldigt intetsägande, och väldigt mycket sämre än originalet. Sånt här funkar när det är Travis som gör om Britney Spears, men det tangerar alltid på gränsen.
Sen blir det ju inte bättre av att videon suger den fetaste äckligaste ballen jag kan tänka mig. Hur i hela världen pitchade man den här idéen? Jomen, vi har den här killen som sitter och plinkar på sin gitarr och så dansar en tjej vi sprayat i guld i bara bikini. Och sen kommer alla hennes kompisar också och dom blir bara fler och fler och sen anfaller dom honom och då börjar det komma ut honung ur munnen på honom. Jag tycker den är direkt motbjudande. Det enda tilltalande med videon är tjejens lugg. Sån lugg ska jag också har när jag sparat ut mitt hår.
I övrigt är jag så fruktansvärt less på överexploateringen av hud i musikvideos, eller inom populärkultur i allra största allmänhet. Det tycks aldrig finnas där för sin egen jäkla skull, utan allt beskådas med en manlig blick, till och med som kvinna har man fått eller tillskansat sig en manlig blick, och det äcklar mig å det grövsta. Det började med Ciaras LoveSexyMagic video, som följdes av nakenbilderna på Rihanna och Cassie. Nu känner jag att det börjar stå mig upp i halsen. I synnerhet eftersom jag läser blogg efter blogg som går ut på att man snackar om hur "heta" de här tjejerna är. Hur sexighet är det man tycks eftersträva i allt man gör. Att det gäller att vara "katt" framför allt annat. Jag vill inte vara katt, jag vill inte vara het. Jag vill framförallt få bestämma när och hur jag är sexig, inte behöva hämta en bruksanvisning på Youtube genom att kolla på Ciaras video. Lägg ner!
