Jag har sån stor jävla lust att skrika rakt ut i ren frustration just nu. Eller slå något väldigt ömtålig väldigt hårt. Ta tio tallrikar och smasha in dem i väggen. Från att ha haft en helt okej morgon hamnade jag helt plötsligt på mupplinjen. Människor som ställer helt orimliga krav, typ inte vet var dom är men förväntar sig att jag ska göra det. Eller bara är allmänt jävla dumma i huvet. Jag knyter näven för att lusten att påpeka detta för dem inte ska ta över. Det är nämligen lite min nya grej. Det där med karma. Vilket jag ju insett bygger på den gamla devisen att skadeglädje är den enda sanna glädjen. Åter till arbetet.

Oh baby I love your way

Big Mountain - Baby I Love Your Way
Uploaded by POMSNESTABOB.

Hade denna låt på hjärnan en evighet igår. Jag såg videon framför mig men kunde för mitt liv inte komma på vad vare sig låten eller gruppen hette. Hjärnklåda är så jobbigt, och den jag hade igår var inte nådig. Ju mer man tänker efter, desto svårare blir det att komma på vad svaret är. Det liksom glider en helt ur händerna. Efter tre timmar av att ha tänkt på det tio minuter, gett hjärnan vila och sen inte kunnat hålla mig ifrån att tänka på det igen, kom jag slutligen på det. Big mountain. Baby I love your way. Stor hit 1994 om man ska döma av videon. Kan vara det enda jag kommer ihåg av den sommaren. Sommaren 1996 däremot, då var det The Fugees, Ricki Martin och Peter Andree för hela slanten.

Ett väldigt dagbokigt inlägg

I dessa dagar gör jag inte annat än surfar in på Smhi:s hemsida i tid och otid. Kollar fem dygns prognosen och blir lika jäkla besviken varje gång. Förra helgen var det ju kanonväder, och nog för att jag grundade brännan bra, men den kräver att jag får mer sol för att den faktiskt ska hålla sig. Så sol, sol, sol. Plus att jag börjat läsa Vildsvinet av Renzo Aneröd, och den är om inte bra, så utmärkt för att ligga och läsa i solen. Jag skulle gissa på att den bygger på Denho Acars liv, men så har jag inte så bra koll på Göteborgs kriminella värld. Att boken inte fått mer uppmärksamhet är för mig en gåta, med tanke på hur hajpad Snabba cash blev. Gillade man den ska man läsa Vildsvinet för det är precis samma skrot och korn.

Blev övertalad att jobba igår natt, tre fjuttiga timmar, som ledde till att jag var vaken till efter fyra och vaknade först halv tre. Eftersom jag ska upp klockan sex imorgon var det inte särskilt lyckat, men vad gör man? Precis när jag vaknade ringde en kille och berättade hur mycket han saknade mig och att han tänkte på mig. Gulligt! Att han sen varit på en fest där han träffat en kille jag used to see, som han nu tror vet om oss, och som pga det betedde sig jättekonstigt, är inte lika gulligt. Börjar en nojja så nojjar snart alla!

Mina grannar kan inte källsortera. De tror att platsflaskor ska i glasskrossen. Jag har ingen aning om dom är lata eller dumma, eller bägge, det enda jag vet är att dom är helt fenomenala på att göra mig på dåligt humör. Jag vet, jag borde inte låta mig provoceras. Ta ett djupt andetag och inbilla mig att de någon vacker dag får tillbaka. Skadeglädje är den enda sanna glädjen.

Nu sitter jag och kollar på Cold Case, detta eftersom Nip tuck utgår. Jag gillar inte Cold Case, användandet av musik som samtidsmarkör har gått på tok för långt. Det är pinsamt! Men det duger i väntan på Supernatural, som jag verkligen inte borde kolla på själv i mörkret. Men jag kan inte låta bli. Någonstans här emellan ska jag skura golvet i köket också men jag väntar ett tag till tills det är mindre spring.

Blev alltså inte Alborosie igår, jag hade visst mindre pengar än vad jag trodde. Men jag sörjer inte, för på söndag blir det Marlon Asher istället! Göttigt.

Im out.

Dagens!

Nu är det Indiscretions riddim som gäller. Richies cut är som vanligt bäst men jag har ju typ tjatat sönder honom fullkomligt så det får bli lite hjärtesorg istället. Jag menar, en låtrad som " You´re like a cigarett, boy you´re no good" är ju egentligen ganska patetisk, men ändå så bra. Guilty pleasure!

Obegripligt

Här sitter jag och läser morgontidningen och så hör jag hur en sur Saab ute på gatan har svårt att starta. Vad gör jag? Jo, jag springer ut på gatan i bara trosorna och skjuter, utan att så mycket som byta ett ord med föraren, på. Varför gör jag det? Jag har ingen jävla aning, men jag tror det beror på att jag har så snygga trosor på mig, för att jag är smal, och det automatiskt gör mig så sjukt självsäker att jag inte bryr mig om vad folk tänker.

Sommar i P1

Våren har gått över i sommar så fort att jag inte ens hunnit reflektera över vilka kända och okända svenskar jag ser fram emot att lyssna till när jag ligger och steker i sommarstugan i slutet på juli. Men idag avslöjades det i sedvanlig ordning vilka som får äran att prata 90 minuter strunt i P 1 och själv ser jag verkligen fram emot att lyssna till bland annat Hans Alfredsson, Cecilia Frode, Nour El-Refai, Ann Heberlein, Peter Englund och Laleh. Sen finns det självklart dem jag inte vill lyssna till, men som jag vet att jag inte har råd att missa, som exempelvis Alex Schulman. Men jag kan ändå känna att jag saknar några. Ruben Östlund? Johan Kling? Marjaneh Bahktiari? Vem saknar du?

Skandal!

Kolla in rubrikerna! Någon på redaktionen måste ha haft en fieldday. "Regeringen vill inskränka aborträtten för PUNDARE"!!! "Okej att NEKA CP på krogen"!!! Seriöst, har dessa människor ingen yrkesheder? Själv känner jag att det är just sånt här som gör jobbet så utmanande, att hitta alternativa formuleringar bortom de mest givna, och det tycker jag alla som kallar sig journalister borde försöka göra.

Dagens drama

Eftersom jag glömde att jag bokat tvättstugan i måndags blev jag tvungen att istället boka den idag. Precis när jag varit och tömt sista maskinen, langat in den i torktumlaren, och som bäst stod och väntade på hissen blev det plötsligt helt kolsvart. Svart som natten. Beckmörkt. Jag kunde knappt se handen framför mig, men lyckades famla mig fram tillbaka till tvättstugan. Väl där möts jag av två grannar som är lika förvirrade som jag. Jag lyckas dock få en av dem att förstå att det första vi måste ta reda på är om vi kommer komma in i huset igen, om vi väljer att gå ut. Vårt hus, har liksom många andra i dessa dagar chiplås, men vi kunde snabbt konstatera att låset inte påverkats av strömavbrottet. Så när jag väl tagit mig ut, och sen in igen, sakta letat mig upp för tre trappor till mitt våningsplan möter jag mina förvirrade korridorgrannar. I värsta fall hade jag alltså kunnat varit fast på källarplanet då trapporna inte går dit ner, men jag tackar så här i efterhand för teknikens under att chiplåset ändå funkade.

Mina grannar, som till hälften består av kinesiska utbytesstudenter pratar livligt men vet inget om vad som hänt. Själv går jag in på mitt rum och ringer genast 112. Jag möts av en larmoperatör som bryskt meddelar att jag om jag har strömavbrott ska ringa mitt elbolag. Jag hinner alltså inte säga att strömavbrottet inte bara gäller mitt hus utan hela mitt bostadsområde, från Tomtebodaterminalen till Ica Pampas, hans myndiga stämma skrämmer mig att ställa några som helst krav, främst eftersom jag inbillar mig att han säkert har rätt. Jag har aldrig upplevt ett strömavbrott tidigare och slog 112 i brist på annat. Efter att vi lagt på letar jag mig ut i korridoren igen för att ta reda på vilket elbolag huset jag bor i har. Men det är ju här larmpoperatörens råd faller. Hela mitt bostadsområde kan omöjligt ha samma elbolag, alltså måste 112 i såna här sammanhang fungera samordnande.

Så jag går ut på parkeringen, där det samlats ett tiotal personer och ringer larmcentralen igen, nu med hopp om att få en något mer tillmötesgående operatör. Jag säger återigen att jag har strömavbrott och får då veta att det är en elcentral som brunnit. Hur hon kan veta var jag bor vet jag inte, men hon påstår att den här elcentralen ligger någonstans i området och att hjälp är på väg. Jag frågar gång på gång var elcentralen ligger men får då till svar att det är många som ringer och lägger på.

Efter att jag berättat detta för mina grannar och sedan vandrat våning för våning och berättat för alla jag träffat på, letar jag mig tillbaka till mitt rum. Det är mörkt, min dator håller på att dö, jag har varken tv eller radio och perioden i mitt liv då jag höll på med stearinljus i alla färger och former är sedan länge förbi, så jag kan inte helantända mitt rum för att kunna läsa något. Återstår då att ringa en kompis för att snacka lite skit och få tiden att gå.

Det är först när jag pratar med henne som det slår mig att jag hade kunnat sitta fast i en hiss. Utan mobil, utan sällskap, utan minsta föraning om hur länge jag skulle vara fast där. När jag stod och väntade på hissen vet jag inte hur många sekunder den var ifrån att komma, men vi talar nog inte många minuter. Å ena sidan hade det varit en intressant erfarenhet att sitta fast i hissen, om inte annat så psykiskt. Men å andra sidan är jag fasligt glad som slapp bli den erfarenheten rikare. Strömavbrottet i sig var dramatik nog, att på det fastna i en hiss hade varit för jäkla mycket.