En annan sak som slagit mig är att delar av medieetablisemangets ovilja att erkänna bloggarnas kraft och makt grundar sig i total fåfänga. Nu finns det äntligen möjlighet för var och en av oss att öppet kritisera tidningarna på ett tidigare helt oöverträffat sätt. Enda utrymmet som tidigare getts oss läsare har varit insändarsidorna, sidor redigerade och censurerade av tidnignarna själva av gatekeepers väldigt måna om att ge svar på tal, och närmast förlöjliga dem som haft mod nog att på goda grunder kritisera. Med bloggarna finns nu tusentals som kan påpeka alla korrfel, slarvfel, faktafel och i största allmänhet bara ifrågasätta utseendet och utformingarna på tidningarna. Det måste ju vara väldigt jobbigt för alla journalister som hela tiden trott att dom jobbat på tidningar som i alla avseenden är om inte den bästa tidningen i världen så i alla fall den bästa blaska i Sverige.

I vad som känns som hundra år har jag gått till Cafe Solo i Solna C och fikat. Okej. Vår gemensamma historia sträcker sig runt ett år tillbaka i tiden och med tiden har jag kommit att uppskatta stället, som väl precis som de flesta liknande ställen har sina brister. Jag har lärt mig känna igen de andra stammisarna, deras rutiner och vanor.

Länge har mitt stående val vad gäller menyn varit en kopp kaffe. Jag har haft för vana att dricka en kopp där istället för hemma medan jag läser DN, skriver lite och pluggar. Och sedan jag först började gå dit har jag aldrig behövt betala för påtåren. Och sedan länge tillbaka har jag kanske försökt provocera fram en reaktion på hur långt jag kan gå i mitt kaffesörplande utan att krävas på ersättning. Jag har följdaktligen tagit både påtår, tvåtår och tretår men aldrig någonsin blivit tillsagd att betala. Och därför också vant mig vid att få göra så utan att stöta på minsta motstånd. Kanske har jag varit naiv och trott att mitt kaffedrickande varit okej för att andra knappt tar en halvkopp eller för att andra rätter på menyn är dyrare än normen.

Men så kom då dagen d. Dagen jag vissa gånger väntat spänt på, men som nu så här i retrospektiv så klart tog mig på sängen. Jag hade verkligen sett fram emot att sitta på Solo med mina hundra DN kulturbilagor, mjölka dem på uppslag till blogginlägg, förstrött läsa Pause, reta mig på föräldralediga mammor och deras pansarvagnar till barnvagnar.Redan vid min första kopp, då jag som vanligt tog en rejäl slurk mjölk till kaffet, kommenterade servitrisen det med att fråga om det inte blir väldigt kallt med så mycket mjölk varpå jag genast började ana att något var i görningen. Jag svarade att visst blir det det men att det också blir mindre starkt och att det var en smaksak. Sen när jag återkom vid tretåren säger samma människa lite i förbifarten att det minsann kostar. Något som alltså under året jag regelbundet frekventerat detta ställe helt gått dem förbi att meddela mig. Jag undrar stilla vad hon egentligen menar och hon hasplar ur sig att det är okej, att hon försöker vara schysst men jag förstår fortfarande inte, varpå hon säger att hon inte anklagar mig och jag säger att jag känner mig anklagad men inte fattar för vad, och undrar varför ingen sagt något tidigare, att dom varit otydliga, att det är dålig stil men att om det är så ska jag sluta komma, att jag ska betala och går tillbaka till min plats.

För så är det. I samma stund som jag känner mig kränkt och förorättad, anklagad och mest av allt vill ställa till med en ordentlig scen så letar jag också febrilt efter möjliga sätt att hämnas på. Och i min värld blir det enklast möjliga sättet att göra det på att aldrig nedlåta mig själv att någonsin sätta min fot på Solo igen. Så som de sårat mig, ska de aldrig mer få såra mig resonernar jag i stundens hetta. Jag sitter kvar och komplemneterar hela händelsen. Tänker att jag som ju så ofta sagt till om att mjölken är slut, att det saknas toapapper, väl borde få ta en kopp kaffe eller två för att jag bidrar till att ge stället den trevliga atmosfär det har. Att servitrisen väl inte förstår ställets bästa, inte kan se vad det kan komma att kosta.
För någonstans hoppas en befängd del av mig att hon så klart ångrar sitt tilltag och ska vilja ha mig tillbaka, böna och be om ursäkt och gottgöra mig. Men så är det en del av mig som ser det här som en chans att äntligen bli kvitt behovet, och beroendet, av koffein en gång för alla.

The Riches avbetat. Och jag är väl mer eller mindre såld även om jag hade hoppats på mer skratt och mindre drama. Vill inte ha med ngt deppoknarkande. Där har serien mycket att vinna på att snegla ännu lite mera på Weeds, som serien ju känns mer än lovligt lik.Plus i kanten för att Mitchum Huntzburger fortsätter spela elakt kapitalstsvin, den rollen klär honom verkligen.


Shannon Marie Underwood som spelar dottern Di Di är i mina ögon rena rama kopian av Linda Cardellini, mest känd som Samantha i Cityakuten, de kunde ju vara systrar.

Att trean väljer att visa The Riches på fredagar blir än mer oförklarligt när man betänker att femman passar på att reprisera Myggan, Boston Tea Party. Som om de redan valt att kapitulera inför fyran och Idol.Trean väljer alltså att mitt emellan reprisen av Skilda morsor/ Svenska hits och Extra, Extra, att visa The riches, som väl att döma av sändningstiden ingen på kanalen verkar tro på. Eller så tror man på allvar att folk väljer bort Idol framför Eddie och Minnies klåpare.

Nu fortsätter jag med Criminal Minds. Dåligt men på ett bra sätt.

Ikväll börjar The Riches på Tv3. Hade det inte varit för att jag såg det som min uppgift att lusläsa DN:s tv-bilaga, just för att undvika att missa något av yttersta vikt, hade jag missat programmet för det har fått helt sjukt sugig sändningstid. Eller vad sägs om fredagar 19. 50 ? Alltså inte 20.00 prick utan tio i jävla åtta. Helt obegripligt. Men jag kan leva med att det går på fredagar, jag stannar ju ändå hemma fredagkvällar då ju The Wire börjar halv elva.

Peppen är rätt stor, jag har inte ens sett en enda liten teaser, så risken att jag blir besviken är ju rätt överhängande. Å andra sidan så har serien allt jag önskar hos en bra komediserie. Jag älskar Minnie Driver, för så väl Good Will Hunting men också Grosse Point Blank, och Eddie Izzard har vad jag förstår skippat brittiskan i den här serien och sånt är ju så härligt, det är härligt hur han och HouseHugh kan kasta av sig allt engelskt och för ett ögonblick ta sig an amerikansk tvunderhållning.

Dagens Youtubeklipp - Hipp Hipp

Idag är det kanelbullens dag. Bara för att trotsa detta har jag lust att för ett kort ögonblick ge upp min totala absolutism med socker för att proppa mig full med chokladkaka. Så jävla less är jag på allt detta tjat om kanelbullen. Overexposure är bara förnamnet. Redan för två dagar sedan inleddes denna "tradition" med att Punkt Se testade vilka köpesbullar som var bäst.Sedan har test på test på recept på recept på sockerbagareintervju på recept på test följt. Och allt är bara ett enda stort gigantisk mediejippo startat för åtta år sen för att fira Hembakningsrådets 40-årsjubileum. Någon som lyckats läsa sig till det i all denna bullpropaganda?

Mycket media

I dagens DN På stan går att läsa om akustik och ljud i samband med mat och måltider. En mycket intressant och läsvärd artikel.

I A-delen fortsätter Lars Weirups artikelserie om krogkriminalitet med en artikel kring JK:s arbete att kartlägga vakterna och deras samarbeten med polisen. Även det en intressant artikel. Det som jag dock gått och retat mig på nu sedan jag läste det igår är artikeln om hur kriminella jobbar som entrevärdar, och då har jag i synnerhet kliat mig galen på en kommentar från Pelle Gratschev, som säger att det är ett problem att värdarna nekar vissa gäng på grund av deras bakgrund och att värdarna borde ta det som sin uppgift att låta killarna få komma in på krogen ifråga men också förklara under vilka villkor de får vistas där, med hot om att polisen kommer tillkallas vid bråk. Är inte det lika illa att neka någon inträde på grundval av deras utseende som att också förutsätta att det kan bli bråk kring denna grupp på grund av detta? Jag får det verkligen inte att framstå som att man är mer humanbara för att man öppet medger att man tror att denna kommer ställa till bråk, och då hota med polisen, än att neka inträde på grund av samma anledning.


I Aftonbladet går det att läsa en utmärkt debattartikel, men också bra analys, kring bloggarna och varför dessa så kraftigt ifrågasätts av etablissemanget. Pontus Schultz har väldigt rätt i att det handlar om rädsla från just journalisternas sida, och jag vill också påstå att det i viss mån är fråga om en generationsfråga. Jag ser ingen som helst fara i bloggarna, och tror verkligen att de kan hjälpa till att nyansera debatten. Vad som väl får så många att ohejdat kritisera dem, utan att se vad de faktiskt tillför, beror väl på att bloggarna i sig ändrar dagordningen, men också följer helt andra tendenser kring vad som är aktuellt och vad som ska tas upp till debatt. Det är lätt att förfasas över att modebloggarna fått så stor genomslagskraft men precis som inom alla andra områden finns det också där bra och dåliga bloggar, och vad som gör dem bra och dåliga är inte objektivt, går inte att peka ut. Just det faktum att det här råder en strikt demokratisk ordning som medieetablissemanget inte rår över är väl mest skrämmande av allt. Om läsarna flyr tidningarna för att tillskansa sig kunskap och information från källor väldigt mycket mer insatta, vad blir det då kvar för journalisterna att göra?

Debattartikeln blir intressant i ett ännu större perspektiv om man samtidigt tar i beaktandet att tidningsläsandet minskat. Bloggen är till sin art sådan att den i vissa fall snabbt blir daterad. Det handlar om dagsaktuella händelser som inte gör sig i press. Men just medvetenheten om att det gäller att agera i stunden för att locka läsare gör ju dem också så mycket mer hungriga. För de stora papperstidningarna blir detta ett problem, ett problem som man kan se att de försöker avhjälpa genom att publicera delar av bloggar i tidnignarna, eller locka läsare till hemsidorna genom bloggar, men då inte har vett att ta tillvara på kompetensen och kunskapen hos de bloggare som redan finns och kan mediet, utan tvingar sina kanske något förändringsfientliga redan anställda reportrar att försöka blogga, med resultat att de tror att de kan skriva där som de gör i tidningen.