sdfsdf

Är alldeles för sur, bitter, arg, irriterad och frustrerad för att blogga, för gör jag det kommer jag bara skämmas när jag läser inlägget två månader senare. Det är bara som om allt går mig emot. Jag känner mig motarbetad av universum. I alla avseenden. Känner mig tjockare och fulare än på länge, men vet att det bara är jag som kan göra något åt det. Endera skita i att jag är fet och låta mig själv vara det och jobba på att äga mitt fett som alla andra feta lyckliga kvinnor gör, eller stå och slita vid den där crosstrainern timme ut och timme in. Men det är just frustrationen över att jag gör det men det inte händer ett förbannat jävla dugg som gör mig så ledsen.

Sen så har min dator bestämt sig för att jag inte kan ladda ner mer än fem låtar i taget och inte heller bränna fler än så på en gång. Ni kan ju försöka räkna ut hur konstadseffektivt det är att bränna skivor med 60 minuter ledigt utrymme? Det är inte meningen att jag ska bli dj. Det är patriarkatet som inte vill att jag ska komma och konkurrera ut dem. Dj Dutty That och Dj Dutty This har säkerligen nästlat sig in min dator på något sätt. Dom kanske borde ägna sig åt att lyssna på ny musik istället för att spela High Octane eller Diwali riddim för femhundradeelfte gången. Dom är ju bara så sjuuuuukt jävla överskattade hela bunten. Dom överträffar mig när det kommer till tekniskt kunnande, men då har de i snitt fyra år till godo. Bläää.

Aja. Jag har iaf nästan bestämt mig för att kalla mig för Dj Fivefootthree. Det är mer eller mindre spikat. Jag håller på och velar men det känns lagom wannabeeigt för att funka. Kommer jag kanske tycka en dag till då jag går tillbaka till något annat, typ Dj Bitch And Whine.

Och det här inlägget blev precis så där surt och bittert som jag misstänkte.

Att bo på korridor. Vilket inspirationskälla det har visat sig vara. Känner jag att skrivkrampen kommer krypande är det bara att endera gå till köket och laga till ett sent nattmål, eller bara börja tänka efter hur bisarra vissa företeelser i detta hus är, för att jag genast ska ha fått en uppsjö uppslag till inlägg.

Ikväll när jag sent om sider stekte lite falukorv i ett välstädat kök ramlade en av grannarna in vad jag kunde bedöma lite lätt berusad. Hon bröt då ut i en svada över hur ofattbart rent och fint det var och att det ALDRIG varit så rent förut. Varpå jag gnisslade tänder men höll tyst om att jag ju städat minst lika bra, om inte bättre sätt till mina bristande resurser, föregående vecka. Jag lyckades hålla mun i ungefär några minuter tills jag sprack av hävde ur mig att jag också städat förra veckan och att det minsann var rent då också. Vilket väl antagligen inte alls tog som det skulle efter som hon var lite lullig.

En sak som verkligen upprör mig, och som slog mig först för några dagar sen, det är orimligheten i att ingen annan än den vars tur det är att städa behöver ta något som helst ansvar för hur det ser ut i köket. Ingen torkar köksbordet, köksbänken, diskbänken, spisen. Allt lämnas åt sitt, eller veckostädarens öde. Och det upprör mig för att jag vet att detta händer för att mina grannar, som jag redan tidigare påpekat är lata och fullkomligt blinda för vad dom lämnar efter sig. Den typen av bortskämdhet är den värsta sorten, och den noggrant utförda fördomsprofil som jag genomfört säger mig att det är ensambarn med bullmammor som faller in i ett sånt här beteende. Det är dom som inte märker att mjölken är slut trots att det bara är dom själva som dricker det. Det är dom som inte fattar att bröd smular och man måste torka med trasa efter sig. Allt detta kommer som en fullkomlig överraskning för dessa människor och för det hatar jag dem. Jag är inte avundsjuk över att jag inte varit lika lyckligt lottad, jag är glad över att ha haft en pappa som varit den totala motsatsen och vägrat tolerera något annat än ren och skär perfektion när det kommer till såna här saker. Men jag tål dom bara inte.

Det upprör mig också för att vårt kök är relativt nytt. Alla kök i mitt hus renoverades under förra året. Det blev klart i februari förra året så köket har ett och halvt år på nacken. Men så som mina grannar, jag är ju förstås helt oskyldigt, inte tagit sitt ansvar för att hålla efter grejerna, så skulle köket lika gärna kunna vara tio år gammalt. Detta syns i synnerhet på spisarna och på golvet. Nya saker som inte är nya mer en en vecka. Bortskämda jävla snorungar som inte har vett att uppskatta nya vitvaror. Ni borde tamefan skämmas. Jag är alltid den som alltid är skiträdd om nya saker. Jag antar att det är snålfinnen i mig som vill använda sönder något tills den slutat rulla och gått upp i tusen små partiklar för att sedan köpa en ny som jag inte vågar använda för att den är så ny. Så brukar det vara i min familj. Den gamla står kvar för den funkar ju, nästan. Och den nya kör man på halvfart så att den ska hålla dubbelt så länge som den föregående. Hade mina grannar haft vett att bruka trasa varje gång dom stekt något, och torkat upp allt stänkflott så hade vi kanske haft en spis man fortfarande kunde spegla sig i. Hade mina grannar vetat hur man kokar, utan att koka över, hade vi kanske haft plattor utan sorgkanter.

Jag vet att jag borde fokusera på hur vi ska göra feministiskt revolution men såna här saker distraherar mig. Och jag vet att det är ett gott tecken att jag inte är helt likgiltigt, för likgiltighet är detsamma som hopplöshet.

Nu börjar jag noja över att killen jag glömt namnet på kanske bara leker med mig.Eftersom det var jag som stötte på honom vet jag ju inte om han överhuvudtaget är intresserad,han kanske bara vill bada lite i känslan av att vara omtyckt,attraktiv och uppskattad.Jag vet att jag brukar vilja det ibland, sen slutar det med att jag får dåligt samvete och får dödsångest i några dagar. Det är väl bara för att jag vet att jag själv gör så som jag misstänker att någon annan lika gärna skulle kunna göra så mot mig, det vore ju inget annat än ren och skär karma, och då har jag ju bara mig själv och skylla.Dags att börja göra bot och bättring alltså. Även om jag inte tror att jag kommer märka någon skillnad.

Finska för svenskar

Alla som haft en invandrarpappa som sagt att "det stavas precis som det låter" räcker upp en hand? Men du måste skämta pappa. Det stavas som du tycker att det låter, med ditt alfabet och dina bokstäver.Ett språk som med svenska ögon sett har vänt ut och in på varenda vokal. Där y blir u,o blir å, där vi heter Khåkkå, och ingenting annat. Men jag måste tillstå att din naivism, eller okunskap, emellanåt är väldigt bedårande.

Ticnet har ändrat proceduren för hur man köper biljett och det irriterar mig å det grövsta. Tidigare kunde man gå in på hemsidan och boka en biljett. Då blev man tilldelad ett bokningsnummer som man uppgav när man sedan köpte biljetten på uthämtningsstället. Detta gav utrymme för kunden att ändra sig utan att behöva vara orolig över om eller när man kan förvänta sig att få tillbaka pengarna. Vilket jag tycker är mycket bra. Att Ticnet nu insett att detta gör att folk inte hämtar ut sina biljetter utan bara fortsätter och boka och boka om och boka om in i det sista borde väl inte förvåna någon. Faktum är att man undrar varför det dröjt så länge. För nu måste man som kunde köpa biljetten istället. Detta via Internetbank av något slag. Jag gillart inte kan jag säga. Inte bara för att det innebär att jag inte kan ångra mig, det blir också krångligare att lösa tillbaka biljetten, faktum är att det inte går eftersom ångerrätt inte gäller. Detta är fullkomligt avskyvärt. Sjukt odemokratiskt att bara låta dem med tillgång till Internetbank kunna köpa biljetter, men sedan inte ge konsumenterna rätt att byta tillbaka biljetten. Seriöst.

I vad som känns som hundra år har jag gått till Cafe Solo i Solna C och fikat. Okej. Vår gemensamma historia sträcker sig runt ett år tillbaka i tiden och med tiden har jag kommit att uppskatta stället, som väl precis som de flesta liknande ställen har sina brister. Jag har lärt mig känna igen de andra stammisarna, deras rutiner och vanor.

Länge har mitt stående val vad gäller menyn varit en kopp kaffe. Jag har haft för vana att dricka en kopp där istället för hemma medan jag läser DN, skriver lite och pluggar. Och sedan jag först började gå dit har jag aldrig behövt betala för påtåren. Och sedan länge tillbaka har jag kanske försökt provocera fram en reaktion på hur långt jag kan gå i mitt kaffesörplande utan att krävas på ersättning. Jag har följdaktligen tagit både påtår, tvåtår och tretår men aldrig någonsin blivit tillsagd att betala. Och därför också vant mig vid att få göra så utan att stöta på minsta motstånd. Kanske har jag varit naiv och trott att mitt kaffedrickande varit okej för att andra knappt tar en halvkopp eller för att andra rätter på menyn är dyrare än normen.

Men så kom då dagen d. Dagen jag vissa gånger väntat spänt på, men som nu så här i retrospektiv så klart tog mig på sängen. Jag hade verkligen sett fram emot att sitta på Solo med mina hundra DN kulturbilagor, mjölka dem på uppslag till blogginlägg, förstrött läsa Pause, reta mig på föräldralediga mammor och deras pansarvagnar till barnvagnar.Redan vid min första kopp, då jag som vanligt tog en rejäl slurk mjölk till kaffet, kommenterade servitrisen det med att fråga om det inte blir väldigt kallt med så mycket mjölk varpå jag genast började ana att något var i görningen. Jag svarade att visst blir det det men att det också blir mindre starkt och att det var en smaksak. Sen när jag återkom vid tretåren säger samma människa lite i förbifarten att det minsann kostar. Något som alltså under året jag regelbundet frekventerat detta ställe helt gått dem förbi att meddela mig. Jag undrar stilla vad hon egentligen menar och hon hasplar ur sig att det är okej, att hon försöker vara schysst men jag förstår fortfarande inte, varpå hon säger att hon inte anklagar mig och jag säger att jag känner mig anklagad men inte fattar för vad, och undrar varför ingen sagt något tidigare, att dom varit otydliga, att det är dålig stil men att om det är så ska jag sluta komma, att jag ska betala och går tillbaka till min plats.

För så är det. I samma stund som jag känner mig kränkt och förorättad, anklagad och mest av allt vill ställa till med en ordentlig scen så letar jag också febrilt efter möjliga sätt att hämnas på. Och i min värld blir det enklast möjliga sättet att göra det på att aldrig nedlåta mig själv att någonsin sätta min fot på Solo igen. Så som de sårat mig, ska de aldrig mer få såra mig resonernar jag i stundens hetta. Jag sitter kvar och komplemneterar hela händelsen. Tänker att jag som ju så ofta sagt till om att mjölken är slut, att det saknas toapapper, väl borde få ta en kopp kaffe eller två för att jag bidrar till att ge stället den trevliga atmosfär det har. Att servitrisen väl inte förstår ställets bästa, inte kan se vad det kan komma att kosta.
För någonstans hoppas en befängd del av mig att hon så klart ångrar sitt tilltag och ska vilja ha mig tillbaka, böna och be om ursäkt och gottgöra mig. Men så är det en del av mig som ser det här som en chans att äntligen bli kvitt behovet, och beroendet, av koffein en gång för alla.