Självupptagenheten själv

Har ägnat mycket av de senaste dagarna åt att reflektera över det här med självupptagenhet, efter att ha läst porträttet om Dante Kinnunen i senaste numret av Filter. Dante Kinnunens pappa är Toni Holgersson och beskrivs porträttet igenom av både Dante och hans mamma som en extremt självupptagen människa. Vilket missbrukare ofta är. För till viss del hänger det ju ihop och är den andra sidan av myntet dåligt självförtroende. Att ständigt tvivla, ifrågasätta, kritisera sig själv och fråga sig om man verkligen duger slår över så att allt kretsar kring en själv. Linjen mellan att ständigt vara upptagen med sin egen person och ägna sig åt självkritik är svår att urskilja.

Min egen självupptagenhet handlar om att jag tror, på allvar tror att alla bryr sig om mig och vad jag gör hela tiden. Att människor på allvar läser denna blogg, går in på min FB, läser min twitter, ser mig ute och låter alla deras tusentals tankar de tänker dagligen upptas av MIG! Det handlar om både paranoja men också en rädsla för vad folk ska tycka. Att jag inte ens vågar tycka, göra något för att jag redan innan jag hunnit så långt funderar över och tror att detta är något andra kommer sysselsätta sin dyrbara tid med att analysera. Precis så självupptagen är jag!

Så illa däran är jag ju trots allt inte i och med att jag tack och lov också förknippats med självdistans! Illa vore det om jag bara var självupptagen utan minsta tillstymmelse till självironi! Och kanske är jag inte fullt så självupptagen som jag vill inbilla mig, i och med att jag har förmågan att känna igen och identifiera min egen självupptagenhet. Värre är det med andra.

Och det var väl dit jag ville komma. De där arma stackarna som inte är där jag är, som inte förstår hur obetydliga dom verkligen är. Som på allvar tror att exempelvis jag inte har något eget liv utan lever mitt genom deras. Dessa människor kan ju inte vara riktiga i huvudet. Jag föreställer mig att de inte klarar av tanken på sin egen obetydlighet, att den skrämmer dem så till den milda grad att det slår över i en grandios självbild där allt måste handla om dem. Men nej, det gör det faktiskt inte.