Självdestruktiviteten själv

Jag har insett att det är en sak att ha kontakt med sin egen självdestruktivitet, och en helt annan att lära sig kontrollera den. Jag trodde liksom jag var förbi detta i en relation jag har, och att det var själva grejen, att jag inte är självdestruktiv längre, utan växt ifrån det och gått vidare. Sen upptäckte jag att den bara ändrat uttryck och tar sig andra former, men att den lik förbannat fortfarande finns där och präglar hela min relation till den här människan.

Men nu så. Sen jag hade någon typ av bryt för två veckor sedan lovade jag mig själv på allt dyrt och heligt att ( och skratta inte nu, eller för all del det får ni väl göra om det är ert högsta nöje) inte gå in på hans facking fb igen för, pmstokig eller inte, så fick den mig alltid att vilja gråta. Vilket jag också lovat mig själv att aldrig mer göra igen över denna man.

Men det är som en satans jävla sårskorpa. Hur ont jag än vet att det gör är det som att det är det enda jag vill göra. Någon väldigt skev och felmonterad del av mig tror att det är en del av bearbetningsprocessen, även om vem som helst vid sina sunda vätskor kan se att den inte tar mig någonstans, framförallt inte vidare.

Men hej hej, två veckor har gått och det kanske inte är mycket för vissa men då vill jag påpeka att jag tidigare gått in på människans profil, eller det lilla jag kunde se av den tvångsmässigt flera gånger dagligen. Och då blir genast två veckor därifrån väldigt mycket. Kanske borde fira det med ett besök för gamla tiders skull?