...

Självständiga ( läs överdramatiska omständiga) tjejer (kvinnor) som jag själv har en tendens att intala oss själva att när en kille, i bästa fall man, undlåter att uppvakta oss så är det i nio fall av tio på grund av just den där självständigheten, och att den skrämmer skiten ur dem. Nu vet jag inte om så verkligen är fallet. Problemet är bara att jag varje gång jag blir avvisad undrar vad det är för fel på mig, när jag snarare borde fråga mig vad det är för fel på honom! Jag menar, jag är ju en fantastisk och underbar människa, varför skulle han inte vilja ha mig? Jo, för att han inte tycker att han är värd mig! Jag vet hur självgott det är och låter att jag tänker så här men sen jag började tänka så här har jag mått väldigt mycket bättre. Det är helt enkelt hans mindrevärdeskomplex som gör att han inte ens vågar hälsa på mig när vi ramlar på varann. Det och den ständigt närvarande känslan av att jag, till skillnad från Emma, Sara, Lisa, Isabell, Alexandra och Natalie, så lätt kan genomskåda honom och hans behov av att känna sig sedd bekräftad, uppskattad, behövd. Hur jag kan se att det inte är så mycket just mig, som någon överhuvudtaget, han behöver. Hur jag kan se att hans intresse kommer slockna i samma sekund jag ger efter, och att det är det faktum att jag ignorerar honom fullkomligt som gör att han jagar min uppmärksamhet.

Lika mycket som det handlar om mindrevärdeskomplex handlar det om en känsla av otillräcklighet, och aldrig kunna ge mig nog. Att jag redan ansett honom värdig den tycks aldrig slå honom, och det gör mig väldigt illa berörd.