När man skäms för vad man känner

Apropå min självupptagenhet, eller min nyvunna förmåga att kunna reflektera över den, och att jag är det, har jag de senaste åren utvecklat en tendens att istället för att låta mig själv fullkomligt gå upp i en känsla, och nu pratar vi de mer destruktiva, känslorna som svartsjuka, avundsjuka, besvikelse, ilska, förakt, kommit på mig själv med att direkt efter att ha känt just någon av dessa skämts över att jag känt just så. Jag har tvingats tampas med både att vara svartsjuk, och mitt eget självförakt över att fortfarande inte ha kommit längre känslomässigt än att jag blir just svartsjuk.

En tweep och jag diskuterade just denna tendens, och försökte komma underfund med vad just skammen grundade sig i och för egen del handlar det om konflikten mellan vem jag är och vem jag tror mig vara. Även om jag också, så här på avstånd, just nu när jag är starkare psykiskt än vad jag varit på säkert ett år, kan se att detta ju är en backlash av det mer självdestruktiva slaget.

För det handlar inte om att jag inte får känna alla de där fula, smutsiga, skuldmedvetna känslorna, utan kanske om att jag istället måste eller bör lära mig själv att hantera dem. I och med att jag är en sån komplex och extremt känslostyrd människa går jag från en ytterlighet till en annan, från att ha varit årets drama queen blir jag jordens mest självutplånande människa som förminskar mig själv till absurdum. Dramadrottningen kan jag så här i efterhand se som ett väldigt dåligt, men något jag på allvar i stunden trodde var utmärkt, sätt att försöka få människor att förstå exakt hur sårad, ledsen, kränkt, jag kände mig. Men allt dom såg var bara en överkänslig hysterika. Och så nu istället denna martyr, vars vinnarstrategi är inget säga alls utan bara lida i det tysta.

Jag är fullständigt på det klara med att det är fullkomligt naturligt att bli svartsjuk och avundsjuk, och att jag kanske framstår som något hård mot mig själv som skäms så över att jag känner som jag gör, då jag kanske istället borde inse att jag inte är mer än bara mänsklig. Vilket inte är så bara.