Enkätdags

Vad åt du till frukost?
Fyra ägg, 250 körsbärstomater, ett glas juice, kaffe med mjölk.

Vad har fått dig att skratta idag?
Så långt har jag inte kommit än.

Vad har du på dig just nu?
Aprikosfärgat linne från Bikbok, babyblå trosor från Change ( bästa underklädesbutiken!)

Hur ser resten av dagen ut?
Håller på med en hemuppgift till ABF-kursen jag går, ska komma på något kul med vad jag retar mig på. Sen jobb.

Och på söndag?
ABF-kurs, sen ska jag på kryssning till Helsingfors med min faster, hennes man och min kusindotter.

Vad är det roligaste som hänt dig den här veckan
Att jag nu gått ner 6 kilo!

Och det absolut sämsta/tråkigaste?
Att en man jag en gång kände dog.

Helgens tre bästa låtar?
I Octane Wanna see I fall.

Hur lyder dina senast tre inkomna sms?
Du dom har jag redan hunnit radera. Kontrollfreak, klarar ej av tanken på en full inkorg.

Vad dricker du i helgen?
Kaffe,juice,vin,öl,vatten.

Bästa bakfylletips?
Sömn, kaffe, vatten, fett och massor med realities. Kan rekommendera Jerseylicious och Work of art.

Dagens dikt

Du vill bara ha mig när jag inte vill ha dig och du vill inte ha mig, du vill bara ha bekräftelsen.

!

Nu får ni en riktigt risig version men det vill sig inte bättre. Trevlig helg!

....

We say our prayers but we dont stand up and speak. Systems will always have you locked down and week. Poverty´s always where you gonna be.

"Tänk om jag skulle göra så mot dig"

och meningen följs alltid av ett Va, va, va, hur tror du det skulle kännas. Och inget gör mig tröttare på denna jord än föreställningen om att vi alla är lika och såras av samma typ av respektlöst beteende. För så är det inte. Jag skulle önska att dessa människor tänkte innan dom talade, och påminde sig själva om hur olika vi sannerligen är och att det inte handlar om att ge tillbaka med samma mynt, då det ju kräver att man ens bryr sig om samma mynt, utan förstår att anledningen till att man ju faktiskt agerat som gjort bottnar i att man faktiskt inte själv kan se hur någon kan ta illa vid sig. Men att man själv har andra ömma punkter, som det skulle smärta minst lika mycket, om än inte mer, ifall någon råkade komma åt.

När man skäms för vad man känner

Apropå min självupptagenhet, eller min nyvunna förmåga att kunna reflektera över den, och att jag är det, har jag de senaste åren utvecklat en tendens att istället för att låta mig själv fullkomligt gå upp i en känsla, och nu pratar vi de mer destruktiva, känslorna som svartsjuka, avundsjuka, besvikelse, ilska, förakt, kommit på mig själv med att direkt efter att ha känt just någon av dessa skämts över att jag känt just så. Jag har tvingats tampas med både att vara svartsjuk, och mitt eget självförakt över att fortfarande inte ha kommit längre känslomässigt än att jag blir just svartsjuk.

En tweep och jag diskuterade just denna tendens, och försökte komma underfund med vad just skammen grundade sig i och för egen del handlar det om konflikten mellan vem jag är och vem jag tror mig vara. Även om jag också, så här på avstånd, just nu när jag är starkare psykiskt än vad jag varit på säkert ett år, kan se att detta ju är en backlash av det mer självdestruktiva slaget.

För det handlar inte om att jag inte får känna alla de där fula, smutsiga, skuldmedvetna känslorna, utan kanske om att jag istället måste eller bör lära mig själv att hantera dem. I och med att jag är en sån komplex och extremt känslostyrd människa går jag från en ytterlighet till en annan, från att ha varit årets drama queen blir jag jordens mest självutplånande människa som förminskar mig själv till absurdum. Dramadrottningen kan jag så här i efterhand se som ett väldigt dåligt, men något jag på allvar i stunden trodde var utmärkt, sätt att försöka få människor att förstå exakt hur sårad, ledsen, kränkt, jag kände mig. Men allt dom såg var bara en överkänslig hysterika. Och så nu istället denna martyr, vars vinnarstrategi är inget säga alls utan bara lida i det tysta.

Jag är fullständigt på det klara med att det är fullkomligt naturligt att bli svartsjuk och avundsjuk, och att jag kanske framstår som något hård mot mig själv som skäms så över att jag känner som jag gör, då jag kanske istället borde inse att jag inte är mer än bara mänsklig. Vilket inte är så bara.

Förmodligen det smartaste jag sett i veckan

En jättesnodd enkät

BRUKAR DU KOMMA I TID:
Alltid, och gör jag det inte är det uttryck för passiv aggressivitet i ett försök att hämnas någon som inte kommer i tid. Vilket ju bara funkar om den personen i sin tur för en gångs skull är i tid.

HAR DU BRA KONDITION:
Finns ju olika sätt att testa kondition på. I skolan tillämpades bara ett, och det för mig väldigt ofördelaktiga "spring bestämd sträcka på tid och springer du under den tiden är du lat/fet/otränad eller samtliga ovanstående". Sätt på en västafrikansk rytm, säg cocou och jag kan hoppa runt i 90 minuter utan problem.

HUR KÄNNER DU DIG NU:
Utpumpad, precis kört 40 minuter lår och rumpa.

VANLIGASTE FÄRG PÅ DINA KLÄDER:
Förutom svart, som ju vissa inte anser är en färg, rött.

KAN DU LAGA MAT:
Om jag kan!

NÄR OCH VARFÖR GRÄT DU SENAST:
Hemma i torsdags när jag såg Give up tomorrow. Scenen när Pacos föräldrar hälsar på honom i fängelset och han dansar med sin mamma. Det var det närmaste dessa människor varit lycka genom tio år av bedrövelser.

VAR DET PINSAMT ATT SVARA PÅ DET:
Vilken fånig jävla fråga.

DIN FAVORITDRYCK PÅ MORGONEN:
Juice! Kaffe!

ÄR DU NYTTIG:
På det stora hela, ja.

ÄR DU BLYG:
Jag önskar att jag vore det.

VILKEN TID GICK DU UPP IDAG:
10.49.

HUR MYCKET KRÄVS FÖR ATT DU SKA BLI FULL?
Det är väldigt situationellt. Men mellan 3 glas vin - 6 öl - 2 6:or GT.

HAR DU SPYTT OFFENTLIGT?
Inte på två år!

JAG SOVER:
Minst sju, helst åtta och en halv timme per natt. Under sex och jag blir jordens grinolle.

VAD SA DU SENAST?
Så kan man ju också göra.

VAR DU PÅ FESTIVAL I SOMRAS?
Ja, Uppsala Reggae Festival.

VAD SKULLE DU BEHÖVA NU:
Svar. Jag behöver SVAR!

HAR DU SNYGGA SKOR:
Ja.

VAD VAR DET FÖRSTA DU SA I MORSE:
Men då har jag ju ingen frukost imorgon.

HAR DU SOVIT I DIN EGEN SÄNG INATT:
Ja, tack och lov.

HAR NÅGON ANNAN SOVIT I DIN SÄNG I NATT:
Nej, det var alldeles för länge sen.

HAR DU KÖRKORT:
Ja, men det betyder inte att jag kan köra. Jag har åkt svarttaxi med körkortslösa egyptier som kör bättre än mig. Säger allt.

Månraket

Vilken underbar start på veckan! Nytt avsnitt av The Good wife, How to make it in America, en ny kanonrytm av Seanizzle, en duett med två av mina favorit dancehallbrudar (som jag lägger upp på den andra bloggen) och så läste jag denna på väg hem från jobbet och började skratta så högt för mig själv att övriga resande trodde jag var psyksjuk från Beckomberga.

Kenneths skrivbord

Jag har en tendens att alltid dra förhastade slutsatser. Något jag senare alltid också får ångra. Efter att ha gjort detta misstag en gång för mycket, och mist en vän mer än jag hade råd att förlora, så lärde jag mig att istället måla upp andra möjliga scenarion. Men varför någon skulle ha något som helst nöje av att spara min bloggprofil på sitt skrivbord, nämnd "Kenneth" det kan jag tyvärr inte komma på. Min spontana tanke är att jag har med ett psyko att göra ( förlåt Kenneth) fast det kanske finns en fullt logisk, men kanske något långsökt förklaring till det hela. Min livliga fantasi är ju inte direkt till någon fördel i det här läget, om en säger så.

Lår rumpa mage

Här har ni något jag förmodligen aldrig kommer ge mig på, nämligen piloxing. Inte bara för att hon ser fullkomligt skogstokig ut, utan också för att det verkar sjukt monotont och hetsigt. I och för sig rätt underhållande för oss som tittar på.

Please take notes

Självdestruktiviteten själv

Jag har insett att det är en sak att ha kontakt med sin egen självdestruktivitet, och en helt annan att lära sig kontrollera den. Jag trodde liksom jag var förbi detta i en relation jag har, och att det var själva grejen, att jag inte är självdestruktiv längre, utan växt ifrån det och gått vidare. Sen upptäckte jag att den bara ändrat uttryck och tar sig andra former, men att den lik förbannat fortfarande finns där och präglar hela min relation till den här människan.

Men nu så. Sen jag hade någon typ av bryt för två veckor sedan lovade jag mig själv på allt dyrt och heligt att ( och skratta inte nu, eller för all del det får ni väl göra om det är ert högsta nöje) inte gå in på hans facking fb igen för, pmstokig eller inte, så fick den mig alltid att vilja gråta. Vilket jag också lovat mig själv att aldrig mer göra igen över denna man.

Men det är som en satans jävla sårskorpa. Hur ont jag än vet att det gör är det som att det är det enda jag vill göra. Någon väldigt skev och felmonterad del av mig tror att det är en del av bearbetningsprocessen, även om vem som helst vid sina sunda vätskor kan se att den inte tar mig någonstans, framförallt inte vidare.

Men hej hej, två veckor har gått och det kanske inte är mycket för vissa men då vill jag påpeka att jag tidigare gått in på människans profil, eller det lilla jag kunde se av den tvångsmässigt flera gånger dagligen. Och då blir genast två veckor därifrån väldigt mycket. Kanske borde fira det med ett besök för gamla tiders skull?

Självupptagenheten själv

Har ägnat mycket av de senaste dagarna åt att reflektera över det här med självupptagenhet, efter att ha läst porträttet om Dante Kinnunen i senaste numret av Filter. Dante Kinnunens pappa är Toni Holgersson och beskrivs porträttet igenom av både Dante och hans mamma som en extremt självupptagen människa. Vilket missbrukare ofta är. För till viss del hänger det ju ihop och är den andra sidan av myntet dåligt självförtroende. Att ständigt tvivla, ifrågasätta, kritisera sig själv och fråga sig om man verkligen duger slår över så att allt kretsar kring en själv. Linjen mellan att ständigt vara upptagen med sin egen person och ägna sig åt självkritik är svår att urskilja.

Min egen självupptagenhet handlar om att jag tror, på allvar tror att alla bryr sig om mig och vad jag gör hela tiden. Att människor på allvar läser denna blogg, går in på min FB, läser min twitter, ser mig ute och låter alla deras tusentals tankar de tänker dagligen upptas av MIG! Det handlar om både paranoja men också en rädsla för vad folk ska tycka. Att jag inte ens vågar tycka, göra något för att jag redan innan jag hunnit så långt funderar över och tror att detta är något andra kommer sysselsätta sin dyrbara tid med att analysera. Precis så självupptagen är jag!

Så illa däran är jag ju trots allt inte i och med att jag tack och lov också förknippats med självdistans! Illa vore det om jag bara var självupptagen utan minsta tillstymmelse till självironi! Och kanske är jag inte fullt så självupptagen som jag vill inbilla mig, i och med att jag har förmågan att känna igen och identifiera min egen självupptagenhet. Värre är det med andra.

Och det var väl dit jag ville komma. De där arma stackarna som inte är där jag är, som inte förstår hur obetydliga dom verkligen är. Som på allvar tror att exempelvis jag inte har något eget liv utan lever mitt genom deras. Dessa människor kan ju inte vara riktiga i huvudet. Jag föreställer mig att de inte klarar av tanken på sin egen obetydlighet, att den skrämmer dem så till den milda grad att det slår över i en grandios självbild där allt måste handla om dem. Men nej, det gör det faktiskt inte.

.....

Det här smarta kom jag på när jag gick hem från loppisen. Att försöka skuldbelägga någon för något handlar om att man tror att det kommer fungera och man drar slutsatsen att det kommer fungera för att man gjort det förut eller för att man själv blivit utsatt för samma behandling. Det är där problemet egentligen ligger. Att man saknar förmåga att se bortom sina egna erfarenheter, vägrar lära sig av dem, utan istället kanske just därför är beredd att bruka samma våld på någon annan.

Så går en dag från våra liv och kommer aldrig åter

Orka att hon ser helt avslappnad ut, inte svettas och LER, allt på samma gång medan jag när jag gör övningen stönar, håller på att avdunsta, samt vrider rotatorkuffen ur led. Men skam den som ger sig, har gått ner 4 kilo (förhoppningsvis fett) på sju veckor. Lika mycket till och det börjar likna något.

Förutom min dejt med Jillian imorse har jag handlat bacon, hittat en loppis jag ska länsa på billigt porslin, samt försökt reda ut alla turer kring häktandet av Adidjah Palmer. Ja, och sist men inte minst kollat senaste avsnittet av How to make it in America, som för övrigt var helt lysande!

....

Det finns mycket vi kvinnor enligt mig inte borde lägga tid och energi på. Som att spela ut varann. Skuldbelägga och skambelägga varann. När då den äkta frun i första avsnittet av nya serien Pan am tillrättavisar sin makes älskarinna med orden "Nej behåll den! Sätt upp den på ditt kylskåp som en påminnelse om att du inte ska ligga med andras män" när Colette frågar om hon vill ha sonens teckning blir jag väldigt illa berörd.

Nu utspelar sig Pan am på 60-talet så den bedragna äkta makan är väl på sätt och vis ursäktad. Men jag har sett oräkneliga exempel på liknande situationer. Jag har full förståelse för att dessa kvinnor är sårade, kränkta, stötta och svikna. Och kanske tar de ut sin ilska på just den andra kvinnan just på samma idé, föreställning, om systerskap som gör det fullkomligt självklart för mig att man borde låta bli. Men för mig är det inget annat än bristande förmåga till analys, vilket i slutändan leder till att man ändå går i patriarkatets ledband genom att upprätthålla idén om att vi kvinnor ständigt ska tävla och konkurrera om mäns uppvaktning, uppmärksamhet, gunst.

Ni är säkert många som har undrat

och jag kan härmed låta meddela att det verkligen retar mig till tussen när man tar en påse för liten för ändamålet till sophinken. Så att den inte ens går att sno runt utan liksom bara ligger där i botten och tar upp mindre än hälften av korgens hela rymd när det borde vara tvärtom.

...

Lever tydligen inte som jag lär då jag på jobbet igår slås av tanken att jag ska läsa ett spans bästis blogg från början till slut. Hann dock inte så långt innan jag ju kom på att hon kanske sitter och hårdgranskar sin statistik lika länge som jag ( föga troligt) men då var ju skadan redan skedd.

Låt oss ta en närmare titt på mitt kontrollbehov

Jag har ett sk statistikverktyg kopplat till den här bloggen vilket gör det möjligt för mig att se hur människor hittar hit ( googlar på TECKNAD TOASTOL), varifrån ( Mountain View ?), vad de har för dator ( Mac så klart ), samt webbläsare ( vad är det för muppar som fortfarande använder Explorer? Snälla säg att ni är över 45 ? )

Det här är de intressanta grejerna för ip-nummer är långt ifrån satta i sten. Ipnumret kan vara det samma men flytta på sig geografiskt så förutsatt att jag inte i förväg vet vem som har ipnummer 213.67.244.202 finns det väldigt lite jag kan göra för att med säkerhet kunna spåra det till rätt person. Därmed inte sagt att jag ändå inte sitter och försöker lista ut vem det är som besöker min blogg dag som natt trots att jag inte uppdaterat på säg tre veckor och som endera är för lat för att lära sig rss eller bara är allmänt trög i huvudet. Och varje gång jag tror jag kommit på vem det är som lurar bakom ett ipnummer dyker samma nummer på andra sidan stan eller så kommer jag på att jag har fler än en stalker i den förorten.

Hursom. Senaste tillskottet till hjärnspökena är den här Ownitanställda. JAG BLIR GALEN! VEM ÄR DU?

...

Självständiga ( läs överdramatiska omständiga) tjejer (kvinnor) som jag själv har en tendens att intala oss själva att när en kille, i bästa fall man, undlåter att uppvakta oss så är det i nio fall av tio på grund av just den där självständigheten, och att den skrämmer skiten ur dem. Nu vet jag inte om så verkligen är fallet. Problemet är bara att jag varje gång jag blir avvisad undrar vad det är för fel på mig, när jag snarare borde fråga mig vad det är för fel på honom! Jag menar, jag är ju en fantastisk och underbar människa, varför skulle han inte vilja ha mig? Jo, för att han inte tycker att han är värd mig! Jag vet hur självgott det är och låter att jag tänker så här men sen jag började tänka så här har jag mått väldigt mycket bättre. Det är helt enkelt hans mindrevärdeskomplex som gör att han inte ens vågar hälsa på mig när vi ramlar på varann. Det och den ständigt närvarande känslan av att jag, till skillnad från Emma, Sara, Lisa, Isabell, Alexandra och Natalie, så lätt kan genomskåda honom och hans behov av att känna sig sedd bekräftad, uppskattad, behövd. Hur jag kan se att det inte är så mycket just mig, som någon överhuvudtaget, han behöver. Hur jag kan se att hans intresse kommer slockna i samma sekund jag ger efter, och att det är det faktum att jag ignorerar honom fullkomligt som gör att han jagar min uppmärksamhet.

Lika mycket som det handlar om mindrevärdeskomplex handlar det om en känsla av otillräcklighet, och aldrig kunna ge mig nog. Att jag redan ansett honom värdig den tycks aldrig slå honom, och det gör mig väldigt illa berörd.