Att köa

Beroende på vilket humör jag är på, kan jag bli helt galen på folk som tränger sig i köer. Det kan vara kön till klubben, toan, på bibblan, systemet eller vid charkdisken på Hemköp. Å ena sidan hyser jag en stark tilltro till ett samhälle där man respekterar varandra, och respekterar de rådande normerna. Men å andra sidan brukar jag lika ofta tänka att det inte har så stor betydelse, och att jag borde bekymra mig för andra saker än en så löjlig liten sak som att någon råkar tränga sig.

Är jag stressad och trött, kan jag bli galen på folk som tränger sig. Då kan jag på mindre än en sekund förvandlas till den där galna kickersbruden jag önskar att jag fått vara när jag gick i högstadiet. Är jag dessutom packad skulle jag lätt börja slåss om saken. Jag föreställer mig att de som försöker tränga sig förbi mig, och då oftast i toakön när jag är ute och klubbar, har riktat in sig på mig som ett tacksamt offer, för att de inte förväntar sig att jag ska säga ifrån eller protestera, och då blir min reaktion så klart dubbelt så kraftig. Eller så försöker dom helt enkelt sätta sig i respekt. För jag vet inte vilken gång i ordningen var det en tjej som när jag var ute senast precis när jag skulle gå in kommer och hävdar att hon visst stod först i kön. Jag älskar när folk så uppenbart ljuger för mig. Här har jag stått och väntat i minst fem minuter, haft örnkoll på varenda människa som passerat, och jag vet att hon inte stod före mig. Såna här människor lyckas ju allt som oftast med vad de tagit sig för, men jag kan ändå inte njuta lite av att veta att jag i alla fall inte går på deras lögner. Samtidigt beundrar jag deras streetsmarta attityd. Som att säga att det stått där i hundra år, säga saker som gör det omöjligt för de flesta att neka dem. Och så med den auktoritet de ofta gör det, som gör att man inte vågar annat än att ge med sig.

Jag har insett att det är upp till den person som står längst fram i kön om hon vill bry sig eller inte. Folk som inte respekterar köer, att de inte gör de, avslöjar mer om sig själva, än vad jag gör om jag säger ifrån. Nog är redan sagt. Jag behöver inte protestera, jag kan bara vara säker i förvissningen om att de en dag kommer få vad de förtjänar.

Glashalt

När jag var ute på juldagen var det närmast glashalt. Efter att ha spenderat en timme på ett ställe tröttnade jag. Mest för att det inte fanns något kul att kolla på. Jag bestämde mig därför för att gå vidare. Och det i ganska raskt takt, i nerförsbacke. Springer man i en nerförsbacke accelerar man ju ganska fort, och precis när jag insåg att det började gå fortare än vad jag hade mage att mäkta med så var det liksom försent. Det gick inte att bromsa sig ur den katastrof som i raskt takt närmade sig. För precis efter att jag insett att jag borde sakta ner men att det inte gick, insåg jag att jag när som helst skulle lära känna trottaren lite närmare. Och ja, sekunden senare låg jag raklång på mage och stiftade närmare bekantskap med gatustenarna. Men. Strumbyxorna höll. Jag bröt inget, och hade så mörka strumpisar att det inte synts vilken vurpa jag gjort. Jag bara borstade bort gruset och fortsatte, om än lite saktare.

Vinterprat: Stefan Einhorn

Att lyssna på Stefan Einhorns vinterprat var sannerligen inspirerande.Jag strävar efter att bli klokare med varje dag som går, och tycker att han väldigt träffande beskrev vad som krävs för att verkligen bli verkligt vis. Jag är mest förundrad över hur rätt ute jag själv är i mitt sökande, eller kanske hur lika vi resonerar, jag och Stefan.

I ett led att bli mer ödmjuk, vill jag helst låta bli att säga saker som att ni måste lyssna på det, allt jag kan säga är att jag tyckte det var lyssnansvärt.

Å ena sidan är det en riktigt bra reklamfilm. Å andra skulle den vara bra om den handlade om precis vad som helst utom alkohol. Å det tredje handlar den om precis vad som helst, och det är det som gör den så bra.

Jag vill bara understryka för vilka det här med att skriva anonyma kommentarer av dubiös karaktär är något nytt, att jag kan se från vilken dator, vilken tid, och från vilken plats ni skriver. Det är med andra ord en inte särskilt god idé att sitta på sin arbetsplats och hata på mig, för då kan jag, med hyfsat bra koll på min umgängeskrets och var de jobbar, ganska lätt ta reda på vem det är som inte har ryggrad nog att se mig i ögonen och påstå att jag är en patetisk liten spillra till människa som inte har några vänner. Vill du inte ha lite eld i baken, skulle jag om jag vore du, börja med att be om ursäkt.

Skor

Jag är 350 kronor fattigare, men ett par snygga, bekväma och högklackade par skor som, hör och häpna, faktiskt passar mina hobbitfötter, rikare.

Mamma, vad tycker du?

Julia Timosjenkofläta

Den här kvinnan, för övrigt gift med Samuel L Jackson, spelar en av huvudrollerna i den mindre underhållande dramaserien 100 street centre. Jag har börjat kolla på det av samma anledning som jag trillat dit på Cold Case och Boones. För att det helt enkelt inte finns något annat.

I serien spelar hon en lesbisk domare. Och hon har alltid håret uppsatt i en Julia Timosjenkofläta tvärt över hjässan. Och jag avundas henne. Som bara den. Fatta att hitta en frisyr, och känna att den stämmer överrens med hela ens person att man beslutar sig för att ha den frisyren tills dagen håret börja falla av. Det kommer aldrig hända mig. För det första finns det inte en frisyr som är så gjuten på mig. Och för det andra är jag alldeles för rastlös för att nöja mig med att ha samma frisyr resten av mitt liv, jag tvivlar på att den frisyren finns, och om den finns måste den vara något i hästväg.

Lojalitet

Jag fascineras väldigt av blind lojalitet. Eller av människor som kräver total lojalitet av alla eller somliga i sin omgivning. Som förväntar sig att man ska ställa upp i vårt och torrt men inte ställer samma krav på sig själva.

Oftast är det ju sjukt smarta, väldigt manipulativa människor som beter sig så här. Och svaga, karaktärslösa människor som är så lojala och aldrig säger ifrån eller ifrågasätter. Inte nog med att de är smarta och manipulativa, de är också väldigt passivt aggresiva. Får de inte sin vilja igenom kan de aldrig bara säga rakt ut som det är, det får man höra någonstans mellan raderna, men det är så listigt förpackat att man aldrig riktigt vet om det verkligen är riktat mot en själv, eller mot någon annan. Man blir med andra ord galet paranoid.

Ibland kan jag ändå avundas de där människorna som vågar vara så där krävande. Jag önskar att jag hade människor jag kunde räkna med i alla lägen, som alltid skulle finnas där. Men mina erfarenheter har lärt mig att man aldrig kan lita på någon. Livet är alldeles för oförutsägbart för att jag med hundraprocentig säkerhet ska kunna säga att mina närmaste vänner verkligen kommer finnas där när det krisar. Nu kanske någon tycker att jag borde välja mina vänner med större omsorg, men det handlar inte om att jag har dåligt omdöme, jag är bara inställd på att precis vad som helst kan hända.

Det finns en tjej vars blogg jag läser. Hon är omringad av jasägare. Alla hennes vänner med kanske något undantag, är så lojala att jag häpnar. Hon har skrämt dem till lojalitet. Det är så ofattbart skrämmande, men samtidigt väldigt fascinerande. Jag frågar mig hur hon gör. Jag vill veta alla hennes små hemligheter. För det är ett intrikat spel att få människor att ge upp sin personliga integritet på det där viset.

För det är ju just det. Lika mycket som jag önskar att jag har vänner runt mig jag kan lita på mig, lika mycket vill jag ha människor runt mig som har integritet och vågar utmana mig. Vissa kanske inte ser någon motsättning mellan dessa bägge drag, men det gör jag. För de gånger jag hamnat i situationer då folk förväntat sig lojalitet av mig, men jag svarat med att värna min egen integritet, har det alltid slutat med att vi gått skilda vägar.