Okej. Det går ju inte att börja det nya året med en årsbästalista. Så mycket bättre att avsluta det gamla med en istället. Även om jag säkert kommer titta på den om några veckor och tycka att den var överilad och ogenomtänkt.

Årets bästa skivor:
Reminder Feist
This is who I am Salem al Fakir

Årets bästa tv
The wire
Kobra
Dexter

Årets bästa video
Feist 1,2,3,4

Annars kan jag väl inte annat än tillstå att 2007 inte kommer kommas ihåg som något särskilt speciellt år. Det har inte hänt något särskilt speciellt överhuvudtaget, det har varit ett väldigt typiskt mellanår, vilket väl kan vara nog så bra. Eller i alla fall att föredra framför ett år som bara är jobbigt och tragiskt och sorgligt. Jag har tusen mål och löften om att 2008 kommer bli fantatiskt och tänker ägna morgondagen åt att planera precis hur det ska gå till.

- Ja hej det är Eveliina.
- Hej. Har jag kommit till Eveliina?
- Ja.
- Ja, jag ringer från Svenska dagbladet, för jag vill berätta för dig om vår nya tidning.
- Jag tycker inte om eran tidning.
- Får jag fråga varför?
- Ni har inte Rocky, ni har inte Fredrik Strage, ni har inte Karolina Ramqvist. Räcker det eller ska jag räkna upp några fler som ni inte har?
- Näe, jag tror det räcker så.
- Hejdå.
- Hejdå.

Det här är filmen som Clas Ohlsson så här i efterhand önskar att dom hade gjort. Den är ren och skär julmagi!

Den nya människan

Okej att filmen egentligen inte kan vara uppbyggt på så många olika sätt, utan att de flesta följer ungefär samma dramturgiska modell. Men varför är det så att vissa filmer, och då just filmer som ska skildrar kvinnors utsatthet så väl idag som i historien, väljer att kopiera varandra på ett sätt som får dem att lika väl kunna vara en och samma?

Magdalenasystrarna är en svart och mycket tragisk film om tre kvinnor med ett gemensamt. De döms av samhället, på grund av sin lättfothet, ut som skökor och samlas därför i ett kloster där de får arbeta sig till förlåtelse. Där sysselsätts de med att tvätta lakan och textilier åt byn som ligger i anslutning till klostret. Filmen är gripande och väldigt tragisk. Men den har också kommit att fungera som inspiration till Den nya människan. Oavsett om det är medvetet eller inte har de bägge filmerna väldigt mycket gemensamt, och då inte bara ämnet, utan också rent dramturgiskt. Men där den första filmen verkligen känns angelägen blir den andra inte alls det, utan känns snarare som något av en axelryckning. Berättandet sätter sig inte, på ett som att Gertruds öde skulle angå mig. Och Maria Lundkvists sätt att agera på håller sig till den form av sätt som vi har blivit vana att se henne på. Gestiken och kroppspråket är nästintill identiskt med det hon visar i Den bästa av mödrar. Samma typ av roll spelad på ett alltför välbekant sätt.

Jag har precis börjat läsa Naken av Dave Sedaris. Och senast igår fick jag ett hysteriskt skrattanfall. Då tyckte jag den var lite rolig. Efter att återigen ha fallit i skratt, och den där befriande typen av skratt om följer på något djupt tragikomiskt som väl egentligen är så typiskt finskt att finna underhållande, så tycker jag att den är mycket rolig. Så, från mig till er, ett boktips i jul. Naken av Dave Sedaris.

Tv 3 skrotade The Riches för att den inte fick den tittaruppslutning som man hoppats på. Vilket väl vem som helst kunnat berätta för vem som helst på Tv 3 som velat lyssna., då någon utan förmåga till framförhållning kom på den alldeles lysande idén att visa serien klockan 19.55 på fredagar. En svartsynt serie om en familj full av klåare med Minnie Driver och Eddie Izzard, skulle alltså ta upp kampen mot Dobbido och Idol. Hur tänkte ni då?

Tv 3 saknar framförhållning på många sätt och vis, men har inte hemfallit åt Kanal 5:s sätt att lägga serier som inte går så bra i malpåse. Trean väljer att stuva om och kan därför nu se hur Sjukhuset, som då serien först sändes 19.30 och inte hade några tittare, på en senare tid lyckats locka tittare till den grad att till och med Filip och Fredrik i Boston Tea Party lanserade en av läkarna som ett begrepp, som om det vore något etablerat. Vilket jag förstås lyckats missa. Det här visar väl framför allt att man måste ge serier lite tid. Att obönhörligt tro att en serie redan efter 3-5 avsnitt ska lyckas ro hem publiken är lite väl nainvt. det är först med denna säsong som Lyxfällan verkligen lyckats, för att illustrera med ännu ett exmpel. Detta medan Kanal 5 bordlagt Emma Anderssons kommande program, kanske lika mycket för att minimera exponeringen av antalet tuttlisor i kanalens utbud, men också gömt undan Peking Express och ID i programarkivet.

Sex med Victor, som sedan länge slutat synas i rutan, upplevde jag som ett visserligen intressant men lika irriterande program.Framförallt framgick det väldigt tydligt att Svt ville försöka ge den del av befolkningen som inte alls fann Böglobbyn fängslande, något i samma stuk. Och då pratar jag inte om män alls. För reportage efter reportage och inslag på inslag handlade om tjejer som ville ha sex, gillade sex, pratade om sx. Budskapet till de som kritiserade Böglobbyn för att endast vända sig till män som gillar att ha sex med män var väldigt övertydligt: Här får ni lite kvinnor som har sex och förlustar sig. Är ni nöjda nu? Eh näe. Faktum är att det är så in i banken pinsamt att Svt inte slogs av kvinnors frånvaro redan från första början. Det är just detta som får Sex med Victor att framstå som så andefattigt, oavsett hur goda intentioner programmet än hade.

Jag sitter här och försöker bestämma mig för om jag ska gå på bio, eller stanna hemma och se någon av de tre, som vanligt övermåttan tunga, filmerna jag i fredags hyrde på Solna Bibliotek, eller om jag ska låta minsta motståndets lag råda och istället irritera mig på Shia LeBoeuf i I,Robot som trean visar klockan 21.00. Jag tycker filmen i övrigt är rätt bra, Shannon Moynahan är ju mer för bövelen, typ bara Famke Jensen slår henne på att vara snygg på det där onaturligt snygga sättet. Sen grubblar jag hårt på vad mamma och pappa ska få i julklapp. Även om tanken är god vet jag att dom skulle besvikna om jag höll mig till planen att ge dem träd i Viskogen, för det ger jag till alla andra och ingen annan present ger folk så dåligt samvete, även om deras tillkämpade leende när dom säger att det var en fin present försöker inbilla mig annat. Ju mer tiden går, desto större är risken att jag lyckas lägga de få slantar jag nu har kvar på helt andra saker. Som en väska, en klänning, strumpbyxor, you name it. Inte lägger jag dem på DN i alla fall. Den fortsätter jag i vanlig ordning att stjäla från mina glatt ovetande grannar. Om man nu kan kalla det stjäla, ligger tidningen kvar orörd en söndag klockan 14.00, då jag behagade stiga upp så är det lite tveksamt om det överhuvudtaget kommer komma någon och göra anspråk på den. Men när jag väl ögnat igenom den i jakt på dagens Rockyinjektion så upptäckte jag till min fasa att Rocky var utbytt mot Pondus. Det är tamefan skandal! Jag vet inte om jag kommer överleva till morgondagen, men jag finner tröst i mitt lilla Rockyaltare, det hjälper för stunden.....