Sent om sider har jag börjat följa Seinfeld, det går strax före läggdags på Kanal 5. Det är kul men framförallt är det intressant att försöka lista ut var man känner igen gästskådespelarna ifrån. Säsongen som just nu rullar för fullt är tretton år gammal och följdaktligen är alla tretton år yngre än sina nuvarande tv- jag.
Men so far har jag lyckats identifiera Jennifer Coolidge som en av Jerrys tjejer, hon spelade massös och vägrade massera Jerry. Minst lika snygg som nu men spelade inte över lika mycket i rollen som massöskan som hon gör i rollen som Joeys agent. En annan som också spelat en av Jerrys flickvänner är Marlee Matlin, mer känd som den döve opinionsmätaren Joey Lucas i Vita huset. I Seinfeld fick hon i uppdrag av George att läsa läpparna av en tjej som dumpat honom. Vilket slutade med att alla ville låna henne för att läsa läppar. Lisa Edelstein, som i Seinfeld spelar en tjej som George dejtar, kan man oftast se i House Md där hon spelar Lisa Cuddy. Edelstein har för övrigt också spelat i Vita huset, då som escortflickan som höll på att förstöra Sam Seaborns karriär.

Humorlabbet- Sen kväll med Pierre

Humorlabbet är program ämnat att ta fram morgondagens underhållning. Detta genom att visa nio olika pilotavsnitt och sedan låta tittarna genom röstning ta fram en vinnare. En vinnare som sedan kommer att visas mer frekvent. I onsdags visades den fjärde och hitills bästa piloten, Sen kväll med Pierre. Med Big Fred i huvudrollen som talkshowvärden Pierre skapar man tv-histria. Det är helt brilljant. Big Fred i rollen som värmlänningen som presenterar Språka på allt visar prov på sällan skådad komiskt geni! Så bara för att jag tycker det så måste ni givetvis gå in och rösta för att jag ska få se mer av Pierre och Lilla Al Fadj. Röstar gör ni på Humorlabbets hemsida. Ni kan också se samtliga piloter i sin helhet.

Lyxfällan fortsätter att efterskänka sina medverkandes skulder. Vilket jag verkligen inte trodde var poängen. Jag önskar att jag vetat detta tidigare och dragit på mig skulder till tusen och sedan anmält mig till det närmaste charitytainment svensk television har att erbjuda. Ganska så typiskt egentligen, att programmet inte är vad det utögr sig för att vara. Man tror att räknenissarna ska ge ekonomiskt dumdristiga människor en rejäl kalldusch men efter att ha gett dem lagoma samvetskval över sitt överkonsumerande så plåstrar man om såren genom att skjuta in de saknade tusenlapparna. Tv 3 räddar skivan. Så snart deltagarna kommer i ekonimska bekymmer igen vet dom vem dom ska ringa.

När jag var liten brukade min pappa oroa sig för att jag kollade för mycket på tv. I ett försök att stävja det införde han en rigid ransonering av tv-tittandet. En ransonering som ledde till gråt och tandagnisslan. Helst skulle han väl ha sett att jag inte tittat på tv alls men när han förstod att det otänkbart, såvida han inte helt kastade ut tv:n helt och hållet, tyckte han att två timmar om dagen var ett rimligt dagligt intag. Men jag tror att oavsett var min far satt sin gräns skulle jag ändå ha känt att bara en halvtimme mer skulle göra stor skillnad. För det var aldrig tillräckligt. Ransonen räckte inte till. Det enda som kunde räcka till var friheten att få se allt man ville se.

Som det funkade då, 1990 på Nyckelgatan i Skellefteå, ville pappa att vi långt innan bestämde oss för vad vi skulle se och mellan vilka tider. Jag tror att pappa mer la förslag på ransonering för att göra mig och min bror uppmärksamma på att vi tittade för mycket på tv, och hoppades väl att det skulle räcka för att få oss att titta mindre. Det kanske inte lyckades då men idag förebrår jag ständigt mig själv inte så mycket för att jag kollar för mycket, för det är en i mitt tycke underlig anklagelse, men för att jag kollar på fel program. Som om jag de facto hade en ranson men den bara får fyllas av ra program. När den fylls av skit, eller att jag låter tv:n stå på ch sen så klar fastar framför förlamande saker som Beauty and the geek, då fylls jag av skam och skuld. Jag som någon borde veta bättre. Programmet kommer bara att provocera mig med sitt banala upplägg. Jag kollar väl på det lika mycket för att få just det bekräftat men det svider så illa.

Kollar jag för mycket på tv? I förhållande till vaddå? Är jag tv- narkoman? Jag blir lika skamsen varje gång jag inser att en tvfri dag, eller för den delen vecka, inte finns på kartan. Det skulle göra mitt liv så tomt och innehållslöst! Jag skulle väl vänja mig och f fasligt mycket mer gjort men när veckan var över skulle jag ha timtal att ta igen och bara titta dubbelt så mycket. Vad skulle det då vara till för nytta än som ett prov för att se om jag klarar av det ?

Är inte dom här tre männen väldigt lika varandra? Och dom är inte ens släkt. Det måste vara något med vattnet i hollywodd som får håret att krulla sig och ögonen att bli klotrunda.

The beret is the bomb

Jag fick min första basker när jag var åtta år. Den var röd med ett svart brätte och på Sunnanå skolans skolgård tyckte somliga att sättet jag bar den på hade vissa likheter med en irakisk diktators sätt att använda basker.

Baskern som assesoar har kommit och gått i mitt liv men alltid funnits där. mest för att jag gillar vad den utstrålar men också för att jag passar i basker och för att den är lika snygg som en hatt men lika funktionell som en vanlig mössa.

Att alla modegurus nu i korus sjunger baskerns lov är lite sorgligt. Baskern förtjänar en fast plats på var mans hatthylla. Under förutsättning att man känner kärlek till den och tycker att man passar i den. Inte bara för att den råkar vara inne just nu.

Baskern borde ställa sig upp och kräva rätt som den tidlösa huvudbonad den är.

Jag blir så less. Visst att läget är alarmerande men hajpen känns så falsk och hycklande. Att man väljer att uppmärksamma det är väl behjärtansvärt, även om man gör det lika mycket för att man verkligen bryr sig som av rädsla av att mista läsare till tidningar som också hoppat på tåget. Men bryr sig folk verkligen längre än deras näsor räcker ? Det tvivlar jag på och det är det som gör mig så upprörd.

Även om det är 200 000 som skrivit på Aftonbladets upprop om att resa mer kollektivt, använda lågenergilampor och sänka rumstemperaturen så handlar det inte om att skriva på en lista för att visa resten av världen om vilken god människa man är genom att inbilla dem att man gör allt man förbundit sig att göra. Miljömedvetenhet är en konstant process och ett sätt att förhålla sig till sina egna konsumtionsmönster. Köra mindre bil, källsortera, handla miljövänligt.

Uppropet må väl vara gott men jag vill veta vad målet med det är ? Hur många vill man ska skriva på ? Det spelar ju ingen roll hur många som skriver på om dom som skrivit på bara gjort det för syns skull, eller om läget ändå är så kört att inget vi gör spelar någon roll.

Miljöproblem är svårhanterliga för att oavsett hur mycket var och en av oss anstränger oss så är det lika mycket ett politiskt problem som det är svårt för någon enda privatperson att råda över. Oavsett hur väl man vill miljön är det få som är beredda att offra sin egen komfort och frihet för att rädda den. Man är beredd att göra uppoffringar inom rimliga gränser och det är det som är problemet. De uppoffringarna räcker inte.

Vem ska sluta överkonsumera och varför ? Vem ska ha rät at göra det ? Bara för att man pappersåtervinner har man inte gjort sig förtjänt av att cruisa några extra mil med stadsjeepen. Jag är rädd för att det bara handlar om att folk vill förhandla sig till ett bättre samvete.

Det känns som om problemet är otroligt mycket större än vad någon kan föreställa sig. Jag är intresserad av vem som skrivit på uppropet, jag vill veta vilka konsekvenser en ökad miljömedvetenhet får för människor och om det kan berika deras liv.

Berättarröster- eller varför jag slutade kolla på Desperate Housewifes

Jag undrar alltid vem rösten berättar allt för. Marie- Alice Young i Desperate Housewifes ledsagar oss på Wisteria Lane från den andra sidan. Men i hennes fall, vilket Desperate Housewifes delar med sin bolagssyster Greys Anatomy där huvudpersonen Meredith berättar allt som kan ha undgått tittarna, är problemet att hennes berättande lika mycket har till uppgift att förklara precis allt för tittaren. Det är nästan som om skaparna tror att beskådaren är för korkad för att tänka själv. För att vara så korkade borde de rimligtvis inte kunna slå på tv:n själva.

Berättarrösterna och det för bägge serierna identiska upplägget med teman som på något sätt gestaltas i seriernas alla karaktärer är väldigt tråkigt. Av vad som verkar vara en slump gestaltas ett prblem, ett fenomen, en känsla i den som serien väljer att följa. Okej om det var EN serie som valde det här greppet. Men när det är två som så hårt följer exakt samma årt uppsatta mallar blir det outsägligt tråkigt. Det blir sällan särskilt överraskande. Redan innan Marie – Alice eller Meredith valt att presentera ämnet sitter man och försöker gissa hur det kommer gestaltas för de fem huvudpersonerna. Jag är övertygad om att det finns ett sätt att använda idén om teman utan att man som tittaren redan innan förtexterna räkna ut hur det kommer att sluta. Jag väntar på att få se den förverkligad.

Sen till berättarrösten till Veronica Mars. Det låter mer som en dagbok men då en väldigt torr dagbok som väljer en att läsa väldigt mycket mellan raderna. Hon lämnar allt åt tittarna själva vilket för det mesta är en rolig utmaning. Men med tempot som serien håller också kan leda till total utmattning.

Berättarrösten är för övrigt en av de svagaste punkterna i Kitchen confidential. Jag kan i Kitchen confidentials fall förstå att huvudpersonen kanske sitter och blir intervjuad eller skriver sina memoarer. Men jag vägrar tro att någon i verkligheten ser lika många samband och metaforer för saker och ting som man för jämnan verkar göra i drömfabriken.

Vill man skapa förtrolighet så förstår jag varför man väljer en berättarröst. Men om man gör det finns det en poäng i att gör det snyggt och välgjort. Annars försvinner just den där förtroligheten och trovärdigheten man försöker bygga. Framförallt när man hör på rösten att vad den säger är något väldigt många vill höra. Vad personen säger ska snarare vara en hemlighet, en hemlighet mellan berättaren och tittaren.