Därför är I may destroy you bäst på tv just nu

Michaela Coels nya dramaserie I May destroy you, som nu går att se på HBO är träffsäker, modig och bäst just nu. 

I mitten av handlingen står den unga författaren Arabella, som precis återvänt till London från Italien, där hon lätt distraherad av pojkvännen Biagio tappert försökt få till en minst lika framgångsrik uppföljare till hennes mycket hyllade debutroman. Hög på kola och trött på att försöka hinna färdigt boken till deadline gör hon första dagen tillbaka på brittisk mark ett par vänner sällskap på en barrunda 

När hon de följande dagarna i fragment försöker lägga ihop utekvällen till ett större pussel famlar hon efter minnen som hon samtidigt kämpar hårt med att förtränga, tills hon slutligen inser att hon blivit drogad och våldtagen på en krogtoalett.

Med denna serie har Michaela Coel på ett oöverträffat vis lyckats sätta fingret på offrets verklighet. Hur livet förväntas fortsätta precis som vanligt, när ingenting tycks vara detsamma. Hur det är att famla efter trygghet i ena stunden, för att i nästa översköljas av såväl skam som smärta. Inte förmå göra annat än att blunda och döva känslorna med alla till buds stående medel. Våga berätta, bara för att återigen mötas av ilska och skuldbelägganden, som om hon hade sig själv att skylla. 

Sakta men säkert lyckas Arabella genom att ta ett steg framåt och två tillbaka landa på stabil mark igen. Mark stabil nog för att, när hon återigen utsätts för ett övergrepp raskt inse det och tydligt hävda sin integritet. 

Seriens uttalade premiss att sätta fokus på samtycke, och hur balansgången mellan sexuell frigörelse och utnyttjande inte alltid är hårfin hanteras med stor fingertoppskänsla. Rättframt, subtilt och mycket finkänsligt tar Coel sig an gråzonernas komplicerade natur, och väjer aldrig för att göra publiken obekväm, vilket hon ska ha stor heder för. 

I may destroy you finns på HBO.

Höstens true crime från Svt

Gryningspyromanen. 

Efter dokumentärserien om Arbogafallet och Johanna Möller är Nils Bergman tillbaka med en ny serie, nu om gryningspyromanen som under trettio år satte skräck i Sverige.
Nils Bergman möter i serien poliser, åklagare och andra med inblick i pyromanens liv.

Som uppladdning kan man inleda med att lyssna på P3 Dokumentär om Gryningspyromanen.

Veckans brott 

Sista oktober drar en ny säsong av Veckans brott igång. Camilla Kvartoft får sällskap av kriminologen Christoffer Carlsson, polisen John Franco och advokaten Johanna Bäckman. Förhoppningsvis kommer programmet denna säsong ta upp det eskalernade högerextrema våldet, i synnerhet med tanke på den gågna sommarens dåd, samt fortsätta bevaka svensk gängkriminalitet.

Dox: Untouchables.

En dokumentär som skildrar filmproducenten Harvey Weinstens uppgång och fall. Hur maktmissbruket kunde fortgå över årtionden och hur han när skandalen blivit ett faktum desperat försökt klamra sig fast vid makten. Premiär 17/11.


Militärligan 
I en sex delar lång dokumentärserier får man följa den så kallade Militärligans framfart under 90-talets början. Från den första stöten på försvarets vapenkassun i Botkyrka till rånen som sedan följde.
Militärligan har premiär 17/11.

För den som redan nu är nyfiken på att veta mer finns P3 Dokumentärs Militärligan.

Clark Olofsson

I två delar får man följa Sveriges mest kände rånare genom hans första år i frihet efter ett långt fängelsestraff. Trött på det kriminella livet ska han nu ge sig på livet som en lycklig pensionär, men vet han hur? Premiär 1/12.

Något du ser fram emot speciellt mycket?

"Monica Z" faller ner i ett träsk av klichéer

“Monica Z “, den bejublade filmen om jazzsångerskan Monica Zetterlund finns nu och ytterligare en vecka framåt att se på SVT Play.

Och även om det inte är svårt att imponeras av Edda Magnussons porträtt av sångerskan från Hagfors faller filmen ändå lite platt. Främst på grund av ett manus som verkligheten till trots ändå valt väl enkla och rent ut sagt lata lösningar. Konflikten mellan Monica och hennes far blir därför bara en upprepning av den jante-lag som vid det här laget kommit att bli riktigt uttjatad på vita duken.

Filmen möttes rätt väntat vid premiären för sex år sedan av invändningar kring de många friheter filmskaparna tagit sig med Monicas historia. Då inte bara relationen till hennes pappa, som till skillnad från i filmen, de facto var god. Att på sättet som Peter Birro och Per Fly skapa en ny sanning i tron att publiken vet att väga in deras konstnärliga frihet i filmatiseringen är ett stort misstag.

Filmen är trots detta klart sevärd, så länge man som åskådare kommer ihåg att historien i det här fallet skrivits om.

Det är tråkigt att det inte tycks gå att göra biografiska filmer utan att fall ner i ett träsk av klicheer. Jag vill tro att det borde gå men dessvärre vittnar inte denna film om några sådana ambitioner.


"Monica Z" finns att se på SVT Play till och med 31 augusti.

Forward Radio avsnitt 9!

Har ju glömt länka till senaste avsnitten av Forward Radio, här är avsnitt 9, fler finns på vår Soundcloud.

Forward radio episod 8!

Forward radio avsnitt 7

Forward Radio Episod 7 by Forwardpod

SD-avhopp

Man kan givetvis ifrågasätta trådstartarens motiv och trovärdighet men har man minsta intresse för främlingsfientlighet och integrationsfrågor tycker jag ändå man borde ta sig tid att läsa igenom det här inlägget. Vet att det är långt men det är intressant, insiktsfullt och välskrivet.

Jag började sympatisera med SD på en rent mänsklig nivå, dvs. även om jag inte höll med om deras åsikter så kunde jag känna skadeglädje för att de vann framgångar trots att de möttes av ett kompakt motstånd av alla Sveriges medier och riksdagspartier. Jag har alltid sympatiserat med folk som slår ur underläge. 

Mitt bloggande och flashbackande gav mig som sagt många nya bekantskaper som delade mina åsikter. Med de kunde jag prata öppet om mina tankar, och det var befriande. Problemet var att de flesta inom den världen var ungefär lika paranoida och isolerade som jag. Det blev ofta rent komiska situationer där man gick från att prata på Flashback, till att prata på msn från varsitt mail-konto i falskt namn, och slutligen fick jag en friend request på Facebook – från en fejkad Facebook-profil. Risken fanns ju alltid att personen i andra änden var en EXPO-infiltratör, och även om så inte var fallet hände det att personer ”hoppade av” och de kunde då förråda tidigare meningsfränder genom att hänga ut dem eller sprida mejlkorrespondens. Man måste alltid ha en beredskap. Så även om dessa meningsfränder var ett stöd i tillvaron blev det inga djupare vänskapsrelationer. Man kunde aldrig föreslå att vi skulle gå ut och ta en öl. Försökte man prata om filmer, sport eller kärlek blev det mest krystade och misstänksamma svar. Vi var en gemenskap av ensamma människor. 

Och så avsnitt 4 !

Forward radio episod 3

Avsnitt två Forward radio

Forward radio

Här kan ni höra första avnittet av podcasten Forward Radio som jag gör tillsammans med Hasan Ramic!

Rant

Eva Landahl, ansvarig utgivare för Aktuellt, rättfärdigar frågan " ”Hur mycket invandring tål Sverige” med att " vi har ett parti i riksdagen som stöds av en ganska stor andel av svenska folket och det här är deras viktigaste fråga. " och det här gör mig uppriktigt sagt väldigt rädd! 

5,7 % av rösterna i ett riksdagsval är och kommer förmodligen aldrig någonsin innebära att man har "stöd från en ganska stor andel av svenska folket". Jag försöker vara lite förlåtande men hur jag än försöker förstår jag inte hur Eva får dessa FEM KOMMA SJU PROCENT till att vara samma sak som GANSKA STOR ANDEL! DET GÅR HELT ENKELT INTE! FULLKOMLIGT JÄVLA OMÖJLIGT! 

Andra partier som med Eva Landahls logik har "stöd från ganska stor andel av svenska folket" är KD men inte fan ställde någon frågan "HUR MYCKET SEKULARISERING TÅL SVERIGE?" Alla dessa hedningar som vandrar planlöst runt i samhället? Hur mycket belastar dom inte oss goda kristna???? VA? VA? 

Helt okej...

Hoppas ni får en skön helg! 

VÄRVET!

Jag har efter många om och men, och kanske lite lite Hillevi Wahls krönika, äntligen gett Värvet en chans och jag fullkomligt älskar det! Ibland när något blir hajpat sönder och samman, som jag upplever att Värvet faktiskt blivit, så ställer jag mig alltid skeptisk till det hela. Jag lider av något odefinierbart som gör att jag vill upptäcka och hitta saker själv, inte bara hoppa på för att alla andra säger åt mig. Visst, det här har gjort att det tagit mig åratal att upptäcka saker, men då får det vara så! Och nu när jag väl upptäckt det har jag ju så himla mycket mer att glädjas åt, finns massor med program som bara väntar på mig!

Värvet är för dom som inte vet en podcast av Kristoffer Triumf. Han sitter och snackar med olika intressanta personer i ungefär en timme om lite allt möjligt, men framförallt deras liv, uppväxt och bakgrund, och jobb. Låter inte så intressant men just behållningen i att dessa människor får prata till PUNKT är vad som gör Värvet fantatiskt! Jag har hunnit lyssna på Kellerman, Lina Thomsgård ( SÅ GRIPANDE när hon pratar om en kompis som dog, blev tårögd!), Kakan, Margret Atladottir och Sara Bergmark Elfgren.

Glömde en bra grej

För två veckor sen testade jag Ruffie training. Det var typ det läskigaste och roligaste jag gjort på väldigt väldigt länge! Läskigt för att mitt x som skulle följt med mig bangade i sista sekund och jag då redan var på väg och mer eller mindre tvingade mig själv göra det trots att jag inte kände en kotte och aldrig brottats eller kört kampsport förut.

Ruffie är en helt ny träningsform uppfunnen av Musse Hasselvall och Ussama Aziz. Bara en sån sak, dom har UPPFUNNIT en ny träningsform. Givetvis inspirerad av brottning och kampsport men likväl! Tanken svindlar! Passen är upplagda i tre-fyra block, kommer inte ihåg exakt, och varje block är en fysövning och två kontaktövningar. Det låter kanske inte så jobbigt men det var det! Jag hade sån utmattningshuvudvärk efteråt att jag inte vet vad! Men det var väldigt kul och något jag varmt rekomenderar till dem som vill testa något nytt, gillar när det är lite tufft och inte är rädda för att ta i så att dom storknar! Man kör oftast i par så bäst är att hitta en hyfsat jämnlång, jämnstark partner men i annat fall får man kanske köra emot någon av instruktörerna. Ruffie training har en egen sida på Facebook, gå in och gilla för att få uppdateringar om träningspass och kostnader!

Söndag vecka 39

Bra saker
 - Se oss flyga över scenen i fruktansvärda hastigheter  ( Pjäs med Klungan )
-  Dox: Bully ( dokumentär, ligger bara kvar dagen ut)

Mindre bra saker
- Ängsliga vuxna människor så stressade av själva tanken att de kanske inte får någonstans när de ska lördagsfika att de paxar plats! Vad är det för fel på dessa individer? Blev dom tappade som barn? Paxande slutar man med efter högstadiet, det är inte värdigt en myndig person att befatta sig med såna här påhitt.

- Män(niskors) oförmåga att hantera avvisande. Som kvinna är det i vissa fall förenat med direkt livsfara att avvisa en man. Oförmågan att sätta ord på och kanalisera sina känslor av otillräcklighet och mindrevärdeskomplex får till följd att somliga hotar, förolämpar, ja tar till i stort sett vad som helst för att till att börja med få motsatt part att ändra sig, men sedan i någon logisk kullerbytta i hopp om att få dem att må lika dåligt som de själva gör förnedra dem genom att offentligt göra dem till åtlöje. Till exempel kalla berörd part för hora, slampa eller liknande.

Dagens tavla

Bild från Svt.

Hur är det här ens möjligt? Har eurokrisen gjort Spanska staten oförmögen att skydda och vakta en värdefull tavla som är över 200 år gammal? Och hur kan det ta så lång tid att upptäcka att en understimulerad, och till synes också närsynt eller möjligtvis drogpåverkad, pensionär tagit på sig uppgiften att restaurera tavlan? Jag tycker det är hysteriskt roligt, blir helt fnissig varje gång jag kollar på den. Bilden till höger kommer finnas på en t-shirt nära dig redan i nästa vecka.

Dagens tips

Missa inte K Special om performancekonstnären Marina Abrahamovíc. Ligger på Svt Play i ytterligare 23 dagar.

Gräsligt Gallery Girls

I ett försök att rida på vågen av HBO-succén Girls kommer nu Bravo med den nya realityn "Gallery Girls". Men den som hade hoppats på att även här stöta på Marnie och hennes smått knepiga vänkrets hoppas fullkomligt förgäves.

Här finns inget av den uppriktighet, värme eller humor som gjorde Girls så speciellt, istället känns karaktärerna bitvis lite väl ansträngda i sina försök att ge intryck av att vara speciella. Vi har modellen som självklart näckar i första avsnittet, klär sig helt outrageous, och mest fiskar efter att hitta de replikar som kommer lyfta på flest ögonbryn, landsortstjejerna som armbågat sig fram i storstadsdjungeln sedan sena tonåren och redan vid 25 blivit fullfjädrade isdrottningar helt oförmögna att ta in hur nära vänner står inför en total psykos, och de rika bortskämda tjejerna som inget annat kan och vill än provocera alla i sin omgivning med hur de lever på pappas pengar.

Resultatet blir en osäker och velig blandning av MTV:s jätteframgång The City, den mindre lyckade Kell on earth, som följde pr-kvinnan Kelly Cutrone, och den numera nedlagda How to make it in America. Samtidigt som man saknar glamouren från The City är det till viss mån upplagt för lika mycket intriger och drama när tjejerna måste samsas om utrymmet i New Yorks gallerier.

Just castingen är seriens största problem. Samtidigt som det inte är svårt att hata överklasstjejen Liz Marguiles, lider serien av att inte ha en självklart sympatisk figur, den saknar i det avseendet värmen Whitney Port i viss mån bidrog med i The City, och det främst för att uppkomlingen Kerri Lisa inte har ens hälften av Whitneys utstrålning. Kerri är lik Port även i andra avseenden, som smått vilsen och uppenbart präglad av vissa mindrevärdeskomplex, men tycks å andra sidan vara full av ambitioner och övertygelse om att hon ska lyckas, och att se hur hon lyckas kanske i sig kan vara anledning nog att fortsätta titta för somliga.

Serien lär allteftersom säsongen fortskrider bjuda på konflikter och intriger, men knappast med samma underhållningsvärde som dem i Real housewives of New York eller Jerseylicious. Kombinationen av en illa castad, och där till krystad och ansträngd handling med framtvingade konflikter är långt ifrån fängslande.

Se: Om du desperat saknar The City.

Se istället: Real housewives of New York, Kell on Earth, eller varför inte damma av Power girls?

Läs också: http://www.newyorker.com/online/blogs/culture/2012/08/bravo-gallery-girls.html

Under mi sensi

Varje dag vaknar jag med förhoppning om att detta ska bli dagen då världen, männen, sakernas tillstånd, inte ska göra mig fullt så besviken. Denna vecka har inte varit någon höjdare i det avseendet. Bedrövelse har lagts till bedrövelse. Polisen i Sydafrika öppnade tidigare i veckan bland annat eld mot strejkande gruvarbetare och 18 människor uppgetts ha blivit dödade, bara för att nämna något.

Och i Sverige forstätter polisen lägga tid, energi och pengar på att fullkomligt godtyckligt utan egentlig saklig grund förfölja människor som lyssnar på en viss musikgenre, och till följd av detta besöker en festival.

Det känns tråkigt att jag ska behöva inleda den här texten med att understryka att jag själv aldrig har och förmodligen aldrig kommer nyttja några andra droger än alkohol och receptbelagd medicin. Men i och med att Rolf Sundqvist i artikeln jag länkar till själv säger att vi som lyssnar på reggae och dancehall har en "ganska liberal syn på droganvändning" så är det kanske på sin plats.

Och till viss mån har han rätt. Den svenska polisens inställning till droger är uråldrig och bygger på i vissa fall både gammal och felaktigt forskning. Fixeringen kring statistik och vad som är lagligt och inte är total. Man tycks oförmögen att kompromissa och visar inga som helst prov på flexibilitet.

Polisens arbete bygger på mängder med fördomar och förutfattade meningar om både reggaemusiken i sig själv, men också om dem som lyssnar på den och från polisens sida tycks man oförmögen att se hur detta påverkar gemene mans inställning till dem.

Uttalandet om att just reggaefans skulle ha "en ganska liberal syn på droganvändning" vittnar om att man från polisens sida inte tycks ha någon som helst verklighetsförankring. Det är inte bara reggaefans som har en ganska liberal syn på droganvändning år 2012, jag skulle säga att det gäller både unga och gamla som lyssnar på en salig blandning av musik. Faktum är att just kopplingen mellan synen på droganvändning och musikgenren är rätt vag, det handlar snarare mer om politisk och ideologisk övertygelse än något annat.

I takt med att informationen om droger, och deras såväl negativa som positiva effekter blivit lättare att få tag på, har också gemene mans inställning till droger förändrats, men detta tycks ha gått just Uppsala och Gävleborgs-polisen förbi fullkomligt. Istället klamrar man sig desperat fast vid en föreställning som bygger på fördomar och förutfattade meningar. Sett ur det perspektivet är det enligt mig inte särskilt förvånande att förtroendet för polisen i just dessa frågor är så låg men också möts med en viss misstänksamhet.

Lika mycket som just drogliberalismen som präglar viss reggae är ett uttryck för en politisk övertygelse, lika mycket är polisens arbete ett uttryck för en mångårig statlig propagandaapparat som måste få ifrågasättas, men just denna aspekt glöms ofta bort, och istället utnyttjas media som en megafon som springer polisväsendets ärenden för att vinna allmänhetens opinion. Det vore önskvärt om man från polisens sida i samma höga utsträckning ifrågasatte det faktum att alkohol är tillåtet, och inte undvek frågan bara för att alkoholen så länge varit både socialt och kulturellt accepterad.

Fixeringen kring innehav och bruk, och stämplandet av droganvändare som brottslingar och inte missbrukare är långt ifrån fruktsam. Med en närmast religiös övertygelse tycks det uttryckliga målet vara att gripa så många som möjligt, utan att i processen ta hänsyn till alla oskyldigt anklagade och misstänkliggjorda som inte bara får se sin integritet kränkt, utan också ger uttryck för en känsla av att vara övervakade och bevakade.

Festivalen i Furuviks uppskattas av parkens egen ledning besökas av 4000 besökare per dag, långt färre än exempelvis Peace & Love eller Summerburst. I det perspektivet blir den stora polisnärvaron en smula skrattretande och för tankarna till ett regelrätt övervakningssamhälle, inte till ett samhälle där polisen värnar om att vi människor ska känna oss trygga. 

Sundqvist ger i artikeln en bild av att det är lätt att känna igen en narkotikapåverkad individ och i artikeln från Arbetarbladet nämner han att Uppsalapolisens arbetsmetoder och erfarenheter fått agera ledstjärna. Detta framstår som fullkomligt absurt då det finns flertalet vittnesmål om polisens godtycklighet i arbetet att försöka identifiera skyldiga. Människor som betalat flera hundratals kronor för att besöka en festival, och som sedan på grund av polisens okunskap och illa utförda arbete istället får sitta bort konserttid i en provisorisk förhörslokal.

Min kritik vänder sig dock inte bara emot polisen utan också emot media. Medias rapportering präglas i alldeles för hög utsträckning av förenkling och effektsökeri. Att som Arbetarbladet när festivalen nu äger rum skriva artikel efter artikel om just narkotika och polisens arbete, men inte ens i en mening röra vid musiken är inget annat än ett tragiskt misslyckande. Inte heller upplever jag att UNT följt upp de fall av misstänka brott som enligt polisens egen utsago ska ha ägt rum under tidigare festivaler med en utförlig rapport om fällande domar, vilket lätt kan göra att polisens uppgifter om antalet misstänkta och gripna tas för sanning trots att verkligheten kanske är en helt annan.