Under mi sensi

Varje dag vaknar jag med förhoppning om att detta ska bli dagen då världen, männen, sakernas tillstånd, inte ska göra mig fullt så besviken. Denna vecka har inte varit någon höjdare i det avseendet. Bedrövelse har lagts till bedrövelse. Polisen i Sydafrika öppnade tidigare i veckan bland annat eld mot strejkande gruvarbetare och 18 människor uppgetts ha blivit dödade, bara för att nämna något.

Och i Sverige forstätter polisen lägga tid, energi och pengar på att fullkomligt godtyckligt utan egentlig saklig grund förfölja människor som lyssnar på en viss musikgenre, och till följd av detta besöker en festival.

Det känns tråkigt att jag ska behöva inleda den här texten med att understryka att jag själv aldrig har och förmodligen aldrig kommer nyttja några andra droger än alkohol och receptbelagd medicin. Men i och med att Rolf Sundqvist i artikeln jag länkar till själv säger att vi som lyssnar på reggae och dancehall har en "ganska liberal syn på droganvändning" så är det kanske på sin plats.

Och till viss mån har han rätt. Den svenska polisens inställning till droger är uråldrig och bygger på i vissa fall både gammal och felaktigt forskning. Fixeringen kring statistik och vad som är lagligt och inte är total. Man tycks oförmögen att kompromissa och visar inga som helst prov på flexibilitet.

Polisens arbete bygger på mängder med fördomar och förutfattade meningar om både reggaemusiken i sig själv, men också om dem som lyssnar på den och från polisens sida tycks man oförmögen att se hur detta påverkar gemene mans inställning till dem.

Uttalandet om att just reggaefans skulle ha "en ganska liberal syn på droganvändning" vittnar om att man från polisens sida inte tycks ha någon som helst verklighetsförankring. Det är inte bara reggaefans som har en ganska liberal syn på droganvändning år 2012, jag skulle säga att det gäller både unga och gamla som lyssnar på en salig blandning av musik. Faktum är att just kopplingen mellan synen på droganvändning och musikgenren är rätt vag, det handlar snarare mer om politisk och ideologisk övertygelse än något annat.

I takt med att informationen om droger, och deras såväl negativa som positiva effekter blivit lättare att få tag på, har också gemene mans inställning till droger förändrats, men detta tycks ha gått just Uppsala och Gävleborgs-polisen förbi fullkomligt. Istället klamrar man sig desperat fast vid en föreställning som bygger på fördomar och förutfattade meningar. Sett ur det perspektivet är det enligt mig inte särskilt förvånande att förtroendet för polisen i just dessa frågor är så låg men också möts med en viss misstänksamhet.

Lika mycket som just drogliberalismen som präglar viss reggae är ett uttryck för en politisk övertygelse, lika mycket är polisens arbete ett uttryck för en mångårig statlig propagandaapparat som måste få ifrågasättas, men just denna aspekt glöms ofta bort, och istället utnyttjas media som en megafon som springer polisväsendets ärenden för att vinna allmänhetens opinion. Det vore önskvärt om man från polisens sida i samma höga utsträckning ifrågasatte det faktum att alkohol är tillåtet, och inte undvek frågan bara för att alkoholen så länge varit både socialt och kulturellt accepterad.

Fixeringen kring innehav och bruk, och stämplandet av droganvändare som brottslingar och inte missbrukare är långt ifrån fruktsam. Med en närmast religiös övertygelse tycks det uttryckliga målet vara att gripa så många som möjligt, utan att i processen ta hänsyn till alla oskyldigt anklagade och misstänkliggjorda som inte bara får se sin integritet kränkt, utan också ger uttryck för en känsla av att vara övervakade och bevakade.

Festivalen i Furuviks uppskattas av parkens egen ledning besökas av 4000 besökare per dag, långt färre än exempelvis Peace & Love eller Summerburst. I det perspektivet blir den stora polisnärvaron en smula skrattretande och för tankarna till ett regelrätt övervakningssamhälle, inte till ett samhälle där polisen värnar om att vi människor ska känna oss trygga. 

Sundqvist ger i artikeln en bild av att det är lätt att känna igen en narkotikapåverkad individ och i artikeln från Arbetarbladet nämner han att Uppsalapolisens arbetsmetoder och erfarenheter fått agera ledstjärna. Detta framstår som fullkomligt absurt då det finns flertalet vittnesmål om polisens godtycklighet i arbetet att försöka identifiera skyldiga. Människor som betalat flera hundratals kronor för att besöka en festival, och som sedan på grund av polisens okunskap och illa utförda arbete istället får sitta bort konserttid i en provisorisk förhörslokal.

Min kritik vänder sig dock inte bara emot polisen utan också emot media. Medias rapportering präglas i alldeles för hög utsträckning av förenkling och effektsökeri. Att som Arbetarbladet när festivalen nu äger rum skriva artikel efter artikel om just narkotika och polisens arbete, men inte ens i en mening röra vid musiken är inget annat än ett tragiskt misslyckande. Inte heller upplever jag att UNT följt upp de fall av misstänka brott som enligt polisens egen utsago ska ha ägt rum under tidigare festivaler med en utförlig rapport om fällande domar, vilket lätt kan göra att polisens uppgifter om antalet misstänkta och gripna tas för sanning trots att verkligheten kanske är en helt annan.