....

Det handlar inte om hur det faktiskt är, det handlar bara om hur det uppfattas. Människor är ofattbart enkelspåriga och man känner tyvärr andra som man känner sig själv. Det här är något jag önskat att jag visste när jag var femton, tjugo, ja kanske till och med tjugofem, men jag är väldigt tacksam att jag vet det nu.

Det handlar inte om hur det faktiskt är, det handlar bara om hur man tror det kommer uppfattas. Så fort man är medveten om det och handlar utifrån det kan man tillåta sig själv att göra precis vad som helst utan att vara rädd för konsekvenserna för man har redan arbetat upp ett försvar.

Jag vet, det är sjukt att redan innan man ens ha gjort något vara beredd på kritik, och ett sådant beteende är inte fött ur något annat än att man lärt sig av tidigare erfarenheter, som beroende på vem man är kan se väldigt olika ut.

Dessvärre funkar ju detta åt båda håll. Om du inte själv kan föreställa dig att det kan vara på något annat sätt än hur du tror, nej ibland till och med vet och är övertygad om att det är, hur kan du då förvänta dig att någon någonsin kommer tro annorlunda om ditt agerande?

Ja visst, du borde få vara precis hur uppmärksamhetstörstande, bekräftelsesökande och självdestruktiv som helst och få ursäkta det med att folk missuppfattat dina intentioner, eller till och med stå för att du är alla dessa saker, men så är det dessvärre inte. Istället tvingas du ständigt försvara dig, gång på gång på gång och hur du orkar trots just detta är nästan häpnadsväckande som om du gör det för att överbesvisa någon.