....

Vet ni vilka jag har svårt att ta på allvar eller lita på? Människor som aldrig kan vara singlar. Jag vet, det är lite småelakt av mig att misstro deras känslor för sina partners men så mycket människokännare är jag vid det här laget att jag tror mig kunna se på ett par om vad de har verkligen är äkta eller om bara är varandras snuttefiltar.

Det här blir tredje inlägget jag skriver om samma kille, men anledningen till att han nästlat sig in i min hjärna och ut i mina fingrar som hamrar över tangenterna är att jag är just det för honom. Han måste ha något, kuken måste få sitt. Jag bara råkade vara där och då kom han på detta med att vi hade ouppklarade affärer. Vore jag några år yngre och inte fullt lika livserfaren skulle jag missta hans intresse för något genuint, men det har gått ett år. Det har gått ett år, och han har hela tiden figurerat där i bakgrunden och varit totalt ointresserad. Fram tills nu. Det vore närmast överjordiskt självdestruktivt av mig att inte ta en sådan sak i beaktande. Ifrågasätta vad det egentligen är han är ute efter. Cynism eller självförsvarsmekanism?