.....

Om ni undrar vad som föranledde mitt förra inlägg så träffade jag, och pratade igår med en av de absolut vackraste män jag någonsin varit i närheten av, utan överdrift. Jag har sett honom ett par gånger tidigare. Efter första gången vi sågs snokade jag reda på vad han hette, kollade givetvis hans FB och hela den helt vanliga rutinen vi människor som lider av tvångsmässig nyfikenhet gör men som de som drabbas av den mest uppfattar som obehaglig och med tiden i sin tur gör dem till tvångsmässigt paranoida, så till den milda grad att de tvingas söka hjälp på öppenvården.

Av det jag hittade drog jag slutsatsen att han är väldigt ytlig, omogen, har taskigt självförtroende men samtidigt lider av en grandios självbild. Det här gör honom inte desto mindre attraktiv. När vi igår bytte några ord gav han ett ledig intryck, men just för att jag tycker han är så attraktiv hade jag målat upp en ouppnåelig bild av en kille som var tio cm längre, hade behagligare röst och dessutom doftade så gott att jag kommit av en lätt sniffning.

Hans krassa personlighet gör honom inte mindre snygg, för så snygg som han är tror jag det är ganska svårt, men om han istället i de offentliga kanaler jag haft att tillgå och som hjälpt mig skapa min bild av honom, gett ett mer ödmjukt och älskvärt intryck, då hade han förmodligen blivit och uppfattats som ännu vackrare, och det är den insikten som gör mig så beklämd.