Lägesrapport femhundrasjuttiotre

Istället för att uppdatera min blogg har jag fyllt de senaste dagarna med att kolla på The good wife. Sagan tog slut igår och lämnade självklart ett gigantiskt hål efter sig, lika stort som det Soa och fotbollsem eller vm brukar lämna. Serien är helt fenomenal, den har fått mig att börja fundera mycket kring sanning, rättvisa, skyldighet, men också strategi, för den innehåller extremt mycket intriger.

Michael Ealy, vars läppar jag länge avgudat, är med i ett par avsnitt av andra säsongen, och jag har insett att vår tid är förbi. Nog för att hans karaktär är rätt trist men han är långt ifrån lika spännande längre.

Jag har också funderat mycket på människor. Jag försöker förstå dem. Det här att när det är helt tomt i vagnen ändå sätta sig mitt emot mig. När varje skåp i omklädningsrummet är ledigt ändå välja det intill mitt. Att klaga över att du tvingas gå förbi en skränig rockpub och därmed riskera ditt liv när du nattarbetar och ska köpa energidryck, när du lika gärna kan gå på motsatt sida gatan. Först var min tanke att jag inte kan förstå dem, att dessa individer på något plan är helt jävla blåsta i huvudet som skapar saker de kan klaga på, men sen insåg jag att det inte finns någon poäng för mig att ha det utgångsläget, utan att jag borde ge mig själv utmaningen att istället försöka förstå hur dom resonerar, vad det är hos dem som föder denna logik, om det nu överhuvudtaget finns någon.

Förra helgen var jag på Magic Systems konsert. Först klockan två gick dom på scen och då hade jag ont i nästan hela kroppen, men har man pröjsat 500 kr så håller man käften och dansar. Fram till att de gick på strövade jag runt i hopp om att få tiden att gå. Ett gammalt ragg ville få en andra chans, skyllde på att han var så full sist och att jag försökt psyka honom med vissa mindre lämpliga uttalanden. En annan man har fått barn för knappt ett år sen, jag är vän med hans bäbismamma, och de bor fortfarande ihop, ändå vill han ha mitt nummer. Jag tog upp detta med min vem, att människor tycks vara rädd för, och totalt oförmögna att möta sig själva, ensamheten, utan istället flyr in i en ny relation. Hon påminde mig om att jag har precis samma relation till mat, och hon har säkert rätt, även om jag kanske just nu tvivlar en smula.

Jag är inte rädd för ensamheten, snarare trivs jag kanske lite för bra med alla människor på lagom avstånd. För mig är det självklart att inte rusa in i något innan man hunnit landa och hitta sig själv efter en så omvälvande sak som att man fått barn, men det spelar ingen roll hur mycket jag tycker det, det kommer fortfarande finnas mängder med individer som tänker annorlunda.

I fredags träffade jag en kille som när jag viskade något barnförbjudet i hans öra avvisade mig för att han lovat sin mamma att inte vara otrogen mot sin nuvarande flickvän. Nog för att du kan lova henne det hur mycket du vill, men hur resonerar du när du erkänner en sån sak? Och vad är det för små subtila detaljer jag missar när jag har så dåligt omdöme att jag ens tänker tanken att lägga tid och energi på en sån här looser?

Fallet var inte så hårt, det gjorde inte så ont, mest för att jag redan ramlat så många gånger förr och man med tiden lär sig hur man kan väja för de värsta stötarna. Att bli avvisad är en del av livet, det gäller att hitta ett bra och konstruktivt sätt att hantera ett avvisande på, om än alls.