Om synliggörande

Efter mitt inlägg igår om vikthetsdebatten fortsatte jag kommentera det hela helt kort på twitter ( @kuhmitzastylin om ni känner för att följa mig) och fick medhåll av Sofia. Vi kom bland annat in på synliggörandet vilket fick mig att börja fundera.

Ja, det finns vissa människor som föds med en ämnesomsättning som inte är av denna värld, det är jag helt införstådd med. Jag upplever dock att vissa människor, kanske av skuldmedvetenhet, känner ett behov av att visa att de äter, understryka vad och hur mycket, för att de känner sig träffade, jagade eller på annat sätt utsatta för någon typ av skuldbeläggande för att vara just en sån där person med en sån där överjordisk ämnesomsättning. Det är förstås rätt tragiskt, så fort något blir tvångsmässigt blir det självdestruktivt, och jag kan bli en smula förbryllad över den bristande självinsikten hos dessa individer, då jag inte ser något annat än någon som desperat försöker övertyga sig själv i någon mening.

Men det här är ju långt ifrån okomplicerat, faktum är att det är väldigt snårigt. Det är klart att det är jobbigt att bli misstrodd, men frågan är väl om man verkligen är det, eller om man kanske bara tror sig vara det? Där någonstans får man ju ta en paus och tänka över sin situation och sina motiv. Jag säger inte att man måste ha några, och man ska inte behöva stå till svars för sina aktioner, men det blir lättare om man är ärligare med sig själv och slutar rättfärdiga sitt agerande med lögner. Vad folk väljer att tro är i slutändan ändå helt upp till dem själva, och man kan försöka övertyga dem i all evighet till ingen som helst jävla nytta, och vad är det för poäng med det?

Det jag försöker säga är att man inte ska gå omkring och tro att man inte kommer bli ansatt eller tvingad att stå till svars, och det är just därför jag känner att det finns en poäng med att man redan i förväg försöker rättfärdiga sina handlingar, så man är mentalt förberedd. Kanske en smula cyniskt av mig att tänka så, men så är ju jag inte som alla andra.

Men tillbaka till synliggörandet.
Även här finns ju en konflikt. Jag är själv extremt kluven till synliggörandet för att det självklart finns en risk att det man synliggör uppfattas som att man uppmanar eller uppmuntrar till ett liknande beteende. Jag har slagits av tanken att de som emotsätter sig synliggörandet som metod är upp över öronen förälskade i den illusion som nöjesjournalistik, reklam, underhållningsbranschen och skönhetsindustrin försöker sälja in. Med synliggörandet sticker man hål på denna enorma bubbla.

Ta till exempel detta med retusch. Alla vet att det förekommer, men kanske inte i vilken utsträckning. Personligen förstår jag inte den förvåning som alltid följer på ett "avslöjande" av hur mycket som redigeras bort. Hur kan detta förvåna människor? Den naivitet, att människor på allvar lever och vill leva i en värld där de tror sig veta att vilken artist eller skådis det nu vara månde, går omkring helt prickfri dygnets alla tjugofyra timmar, den tycker jag är skrämmande.

Kanske har det att göra med avståndet till dessa andra. Förstå att inte ens Megan Fox duger som hon är, och hon är nästan obeskrivligt vacker. Förstå då hur skev, hur skadad, hur hårt vi kramar denna föreställning om att det finns somliga människor som är perfekta.

Behöver vi föreställningen om den perfekta kroppen som projektion för att motivera oss själva, eller för att påminna oss själva om vår egen anspråkslöshet?

Är det därför vi inte vill veta att Alba tränar minst fem gånger i veckan och att Zeta Jones aldrig äter mer än 1200 kalorier? Eller blir detta en påminnelse om vår egen otillräcklighet? Får vi upp ögonen för vår egen bristande målmedvetenhet när vi tvingas möta andras?

Nej, det är inte extremt att träna fem gånger i veckan och jag önskar att jag kunde göra det utan att behöva rättfärdiga det för någon annan. Men jag tar den fajten för att jag kan genomskåda dessa människors patetiska tillkortakommanden som döljer sig där under välmenande kommentarer om att "man inte ska gå till överdrift". Det är bara en illa dold rädsla över vad de tror, om de själva försökte, skulle sluta i ett misslyckande.