Ingen vågar säga nej till droger och våld

Jonas Thente skrev i en krönika i helgen om hur han förutsätter att hans dotter en dag kommer knarka ( vilket jag tolkade som testa droger) och att det är mänskligt.

Krönikan gjorde mig lite illa berörd, främst för att jag inte trodde jag var en sån reaktionär moralkärring, men också för att jag verkligen i djupet av mitt hjärta tycker att det han ger uttryck för är så sorgligt.

Jag har vänt ut och in på mig själv i ett försök att hitta olika sätt att förstå Thentes krönika på. Utgår han från att alla knarkar eller någon gång har knarkat? Varför då? Är det mänskligt att göra det? Varför? Nyfikenhet eller bristande självkontroll? Vi är inte mer än människor, det vill säga, hur högfärdiga och fulländade vi än föreställer oss vara, faller vi emellanåt åt till föga?

Och vi som inte gjort det då, vilket väl är det min känsla bottnar i allra mest, vad säger hans rättfärdigande om oss? Jag är helt införstådd med att jag läser in en massa saker, men det som slår an hos mig allra mest är att han någonstans mellan raderna säger att vi är lite mindre mänskliga, tror för mycket om oss själva, att vi är tråkiga, när det själva verket är tvärtom, att vi är härliga och höga på livet, och vet att ge oss själva kickar på andra sätt utan att behöva jaga dem.

Och hur mycket är hans fördomar ett uttryck för att han vill försöka få henne att låta bli, eller för att när så blir fallet inte bli fullt så besviken, som något av en självförsvarsmekanism.

I det långa loppet tror jag att Thentes föreställning om att alla knarkat eller kommer göra det kommer leda till att vi som inte gjort det får kämpa ännu mer med att försöka bevisa för vår omgivning att vi inte gjort det, och det är det som retar mig. Hur kan det vara så att man inte kan vara färgstark och excentrisk utan att det väcker misstankar om att man försök kickstarta sig själv kreativt?`