Mina jag och mig själv

Ord som börjar på själv som jag gillar

Självdistans, självinsikt, självreflekterande, självrannsakande.

Ord som börjar på själv som jag inte gillar

Självuppoffrande, självutplånande, självrättfärdigande, självupptagen.

Handlar brist på självdistans om problemen är så stora att man inte orkar möta dem? Handlar det ständiga sjävlrättfärdigandet om att desperat försöka rättfärdiga vad man gör för att man inser att man om man inte gör det kommer tvingas ta på sig skulden?

Jag har skrivit tidigare som sammanblandningen av sårbarhet och svaghet och hur jag inte tycker dessa två är synonyma med varandra. Att visa sig sårbar, är för mig att vara stark. I blottandet av sin egen sårbarhet, gör man folk varse om ens inre styrka. Människors ständiga vilja att förlöjliga sårbarheten, och utsattheten handlar däremot inte om något annat än svaghet i dess mest tragiska form, när den tar sig de mest sorgliga uttryck. Oförmögen att ta emot det förtroende det innebär att bevittna någons sårbarhet, för att man kanske på någon omedveten nivå inser sina egna brister och tillkortakommanden, skuldbelägger man den som visar på mest mod.

Det för mig är verklig svaghet. Feghet. Ett visst mått av självinsikt döljer sig där i djupet av det omedvetna, annars skulle man inte reflexmässigt känna ett behov av att förlöjliga dem som råkar komma något så känsligt lite för nära. Men det som skulle kunna bli ett uppvaknande, som skulle kunna bli ett självrannsakande, slutar istället i ett självrättfärdigande där man desperat försöker övertyga sig själv om hur rätt man har i att agera orätt, och övertyga sig själv om att det man innerst inne vet är orätt är rätt.

Och nej, man behöver inte vara självupptagen bara för att man har självdistans eller ett visst mått av självinsikt. Att tro det är återigen ett tecken på svaghet.