Långsinthet

Jag är ganska långsint av mig. Inte så att jag inte ger människor andra chanser, men det är att jag gjort det och folk kastat bort dem som gjort att jag kanske är ännu hårdare mot folk jag borde ge någon typ av dispens. Som den här killen. Jag har helt glömt bort vad det är vi är osams om, och varför det är så viktigt för mig. Faktum är att vi pratat som hastigast ett par gånger men varje gång har jag tagit upp hur obehagligt det är att han ens söker kontat med mig med tanke på hur illa han behandlat mig. Så igår när jag såg honom gjorde jag det som kändes mest rätt, det vill säga ignorerade honom fullständigt.

Det skulle inte vara så svårt om det inte vore för att en av mina bästa kompisar är en av hans bäst kompisar. Det skulle väl vara anledning nog att för mig också be the bigger person och bara lägga ner hela grejen men det har blivit en principfråga.

Min kompis berättade hursomhelst att denna man blivit helt personlighetsförändrad och har stora minnesluckor. Eller ja han är väl personlighetsförändrad för att han har minnesluckor, om man säger så. Och  där och då när min kompis berättade detta kände jag att det borde finnas gränser även för mig. Hur hård jag är mot människor, hur länge jag ska gå omkring och ens tänka på detta, i den mån jag nu gör det. I synnerhet eftersom han förmodligen inte kommer ihåg ett jota.

Men så frågade jag min kompis om en annan gemensam bekant och huruvida de har någon kontakt. Själv har jag brutit kontakten med denna människa för att hen alltid bangar i sista sekund och sen inte går att få tag på. Sånt är jobbigt när man ägnat två timmar åt att göra sig i ordning i tron att man ska göra en helkväll på stan. Men min kompis är om möjligt ännu värre än jag är. För han går omkring och är uppriktigt sur över något som hände för fem år sen. FEM ÅR SEN! Nog för att jag är långsint men inte så långsint.

.....

Sitter och försöker komma fram till om det är socialt självmord att ha på sig samma kläder som i lördags eller om det är okej eftersom jag har andra smycken, nagellack, sminkning etc? Ett start vägande argument för att det är okej är att publiken på kvällens konsert till mycket liten del är samma som var på Slaktis i lördags.

Å andra sidan tror jag inte en själ lägger märke till eller lägger på minnet vad jag har på mig, så intressant är jag väl ändå inte, även om jag ibland önskar jag var det. Jag har en en annan outfit men ni vet hur det story goes, kan inte gå till samma ställe i en outfit jag redan har haft där. Jag vet, borde söka hjälp för mitt kontrollbehov.

Att genomgå ett stambyte är som att vara på Hultsfred anno -99 i sex veckor men det är inte lika lång kö till duschen. Och då är jag bara inne på andra dagen. Jag har redan insett att jag borde handlat plastglas och tallrikar för att få så lite disk som möjligt, och att jag gör bäst i att städa på fredagar för då får jag i alla fall två dagar med ett rent hus. Duschen på gården är som en bastu, noll och ingen ventilation och man förväntas ta med sig sin egen toarulle VARJE GÅNG. Jag lämnade dock en nu så vi får väl se om den är kvar imorgon.

Creepet som kallade mig för själsfrände, som jag sedan kallade för creep, har fortsatt messa och ringa och undrade i det senaste vad det var som var creepy. Saknar alltså också totalt förmåga att reflektera över sitt eget agerande.

Tjatsex

Apropå detta med tunnelbaneraggande. Tjatsex. Hur jävla sexigt är det? Jag förstår ej. Speciellt inte detta "Men schyssta!" Ehhhhh, bara för din skull? Vilken jävla världsfrånvänd patriarkal planet kommer du från när du 1) inte klarar av att bli avvisad 2) inte tolererar / accepterar ett nej ? Och sen detta, frågan varför? Ba men herreminjävla gud jag hoppar framför ett tåg nu om du inte slutar upp med dessa dumheter, jag behöver inte motivera varför jag inte vill ligga med dig, varför i hela världen tror du det? Det är både extremt självupptaget och väldigt självdestruktivt. Kanske att en gång på en miljon som man frågar av intresse för att se vad man kan förbättra ( as if) men oftast vill man ju bara kräla i stoftet av "du är ful/tjock/smal/för ung/för gammal/ för kort" för avvisandet i sig är så jävla smärtsam att man behöver något annat att tänka på som svider minst lika mycket. Och sen utifrån det så använder man vad motsatt part än må säga emot den "ba men du är ju lika tjock" "du vet inte hur gammal jag är" and so on and so on and so on.

Men så desperationen, den är ju nästan lite sorglig. Ba enda sättet för dig att få sex är att försöka tjata dig till det. Fräscht, verkligen.

En annan grej jag inte förstår

Män(niskor) som inte reflekterar över hur kvävande dom framstår om/när dom kallar en för själsfrände efter att man messat på sin höjd tre fyra gånger. Jag skämtar inte.

Saker jag inte förstår

Att män(niskor) framgångsrikt raggar i tunnelbanan klockan halv fyra natten till söndag en löningshelg. Vad hände med survival of the fittest?

Att människor inte kan komma en mer originell komplimang än "Du är i alla fall äckligt snygg".

Att det finns män, okej pojkar, så självdestruktiva och med så dåligt självförtroende att de inte kan stanna kvar i känslan av inre tillfredställelse över vilken donna de lyckats erövra, utan istället ingående förhör henne om hennes kontakter med hans vänner. Inte bara framstår han som obeskrivligt osäker som tror han kan komma över information han sen kan använda emot dem ( och / eller henne), kul att som tjej bli stämplad som vandringspokal. Inte. Sök hjälp för ert hora/madonnakomplex, please!

...

Människor underskattar mig gång på gång. Det börjar bli en smula skrattretande faktiskt. Jag är ändå tacksam att jag själv är smart nog att kunna genomskåda dem, men det är inte som om jag alltid kunnat det, faktum är att den livserfarenheten som gjort mig så beräknande gärna är en erfarenhet jag skulle vilja vara utan. Det är trots allt inget annat än en självförsvarsmekanism. I den bästa av världar skulle jag inte behöva vara så här paranoid, jag skulle inte hela tiden tro att människor var ute efter att jävlas med mig, efter att såra mig, skada mig.

Tack och lov överraskar ju folk mig positivt lika ofta om inte oftare men att ständigt bli påmind om världens efterblivenhet, det tar på krafterna.

Smash! House of Lies! Jag är Zlatan!

Jag gör efterlängtad comeback ( har alltid velat använda det uttrycket) för att meddela att ni absolut MÅSTE kolla på Smash. MÅSTE. Om inte nu så när det börjar sändas på Tv 3 senare i vår. Jag är ingen musikalbrud ( lägger ingen värdering i det ordet eller jo det gör jag visst) men detta var verkligen helt makalöst bra. Som att kolla på en film som är en serie.

När jag ändå för en gångs skull uppdaterar kan jag också tipsa om House of Lies. Det är som en blandning av Californication, Entourage och en mer barnförbjuden Up in the air. Första avsnittet är väldigt publikfriande och effektsökande, men efter tredje avsnittet lossnar det, och vid det laget är man redan fast.

Sen håller jag som bäst på att läsa "Jag är Zlatan". Borde vara obligatorisk läsning för alla som jobbar inom skolan, med barn och ungdomar, politiker och socialarbetare. Har åtta kapitel kvar men jag försöker dra ut på det i det längsta för jag vill inte det ska ta slut för snabbt. Kommer nog ha anledning att återkomma till den.