Saker jag inte gillar

Ammande kvinnor som går på efedrin, alternativt låter ungen leva på ersättning för att de ska kunna gå ner i vikt så fort som möjligt. Så jävla ofräscht och egoistiskt att jag inte ens vet var jag ska börja. Nu kan ju kvinnan jag tänker på lika gärna gå på kola, men att hon skulle gått ner typ 25 kg bara så där i en handvändning utan minsta hjälp på traven är väl ungefär lika troligt som att Jimmy Åkesson någonsin kommer sätta sin fot i en moské.

Just nu

Läser jag: Faktiskt "bara" en herrans massa tidningar som DN, City, Metro, Aftonbladet, Café, Rocky, SKURK och Filter. Har ungefär hundra sidor kvar av Shantaram som jag tänkte klämma i Finland nästa helg. Övervägde börja på Farväl till vapnen men DN var just den dagen mycket spännande.
Satans raseri, av Bengt Ankarloo.
Lyssnar jag på: Precis kommit ut ur en värre Mavadopsykos pga konserten igår, och tänkte nu istället bara lyssna på Adeles nya. Samt kanske OMG, The Message, Island Vibes och Throw Back rytmerna.
Tittar jag på: Face off, Spartacus Gods of the arena, Downton Abbey, Lights out Modern Family, Big Bang Theory, The Office och Criminal Minds.
Känner jag: Lite trött men också uppspelt men vill ej berätta varför, hihihi.
Önskar jag: Att jag inte alltid skulle gå händelserna i förväg utan bara se tiden an.
Längtar jag efter: Andrum.

Vara rätt

Kristian von Seth och Nicole Rosvall har undersökt varför folk letar sig till Stureplan för att där få köa i timtals, bli dåligt bemött och dessutom tvingas betala absurda summor för det.

Jag är inte ett dugg förvånad över deras slutsats, nämligen att människor går till Stureplan just för möjligheten att bli utvald, av förhoppningen att kanske kännas uppmärksammad och bekräftad. Men det är bara så sorgligt.

Jag vill gärna skylla på jantelagen. Hur utseendefixeringen, konsumtionshetsen och jantelagen tillsammans skapat ett monster och försatt oss alla i en galen grupppsykos som tycks vara omöjlig att bryta. Att människor för det första ens överväger tanken att gå till ett ställe där inte säkert kommer komma in, där urvalsprocessen för om de får göra det är godtycklig och mer eller mindre fascistisk, men sen när de kommer in går igång på att det står kvar minst 100 pers utanför de där repen som aldrig får komma in i värmen. Det är inte bara djupt olyckligt, det är väldigt skrämmande och närmast frånstötande att tänka på. Vad är det för typ av samhälle vi har skapat om människor går ut och roar sig och roas av att andra inte får roa sig? Som njuter av det? Där en del av nöjet är just den insikten.

Någonstans längs vägen krockar ju jante med en extremt överdriven fixering vid jaget. En självupptagenhet som bottnar i en känsla av mindrevärde, där man inte är om man inte syns, bekräftas och uppmärksammas, och det av helt rätt anledningar. Genom att vara snygg, ha rätt kläder, stil och sätt. Vara rätt. I och med det får man en bekräftelse på att man har rätt att existera, ett existensberättigande, man får också ett godkännande som handlar om att man hör hemma. Man har rätt att finnas för att man är rätt.

Ronnie och Sam

I brist på annat att formulera några vettiga tankar kring tänkte jag filosofera lite kring senaste avsnittet av Jersey Shore.

Jag vill börja med att understryka att det senaste avsnittet mer än något annat har fått mig att börja ifrågasätta hur mycket av innehållet i serien som verkligen är autentiskt och hur mycket som är iscensatt. Alla som sett avsnittet vet vad jag syftar på. Nog för att Ronnie har problem med att kontrollera sin ilska, men att som han gjorde i denna episod, alltså slänga ut och ha sönder alla Sams grejer, kändes en smula överdrivet.

Serien, eller MTVs jakt på profit på bekostnad av de här människornas välbefinnande börjar lämna en mycket bitter eftersmak hos mig. Att Sam inte är mentalt stabil står ganska tydligt för vem som helst som ens sett ett halvt avsnitt. Hon kanske skrattar hela vägen till banken, men till vilket pris? Att hon kanske hade sina problem och var lite trasig redan innan hela denna karusell startade är rätt ointressant, det som är viktigt att poängtera är hur MTV väljer att utnyttja detta.

Fram till nu har det emellanåt blivit bra tv, och vänskapsrelationen mellan Snookie och Jwow är bedårande och borde fungera som ett gott föredöme för alla, men tragiken börjar bli alltför påtaglig, för hudnära.

Man kan välja att se det hela som ett uttryck för hur trasiga vi alla är i gemen, men är det verkligen trovärdigt? Att Jwows kille och Ronnie bägge freakar och har sönder saker, snor grejer och är allmänt sviniga, vad skickar det för signaler? Vad skapar det för föreställningar om manlighet?

Att inte visa allt vore ju samtidigt att försöka skyla över, skapa en fasad, så det är inte helt oproblematiskt.

Visst att det finns dem som kan nicka igenkännande åt Sams självdestruktivitet, men sen då? Hon väljer att ta en taxi hem för att hela sig, men gör de som sitter framför tv:n och tycker detta är underhållning verkligen detsamma? Hur många kan verkligen reflektera över hennes desperata jakt på Ronnies uppmärksamhet, och hennes patetiska försök att göra honom svartsjuk? Serien har passerat gränsen för publikfrieri och effektsökeri för väldigt länge sedan, nu handlar det om ren och skär exploatering, och det utan minste utrymme för värme eller medkänsla.

Salima och hennes mage

Det här är Salima. Det är Jillian Michaels lilla försökskanin i träningsvideon Banish Fat Boost your Metabolism. Hennes mage. Behöver jag säga mer? Jag vill inte bli preciiiiiiis så där hård, men ändå. Att kolla på dvdn och se den här människan utan minsta ansträngning hoppa runt motiverar mig som fan. Och. Då har jag inte ens börjat träna med dem, jag har bara rekat videon två gånger. För just nu håller jag på med The 30 Day shred. 25 minuter cirkelträning i 30 dagar. Är man fet och otränad kan man gå ner tio kilo. Jag, not so much för skogsfinnegenen, eller min mesomorfa kroppstyp om ni så vill, gör att jag bygger muskler på två röda. Så vågen kommer inte röra sig en cm men jag hoppas kunna ha leggings snart utan att behöva skämmas.
Upplägget bygger på att man gör 3 min styrketräning, 2 min kondition, 1 min mage, och varje nivå har tre rundor som man gör två gånger. Man behöver ett liggunderlag och två hantlar, 1,5 eller 2,5 kgs. Styrketräningen bygger på så kallade ihopvävda övningar där man jobbar flera muskelgrupper samtidigt för att bränna så mycket kalorier som möjligt. Och det är tre nivåer och man gör varje nivå i tio dagar för att kroppen inte ska anpassa sig till övningarna.

Jag är på dag 5 av nivå 1. Dag 3 kunde jag inte sätta mig ner utan att ta stöd, hela grejen tycks gå ut på att chocka kroppen grovt. Men det är jävligt kul och passar perfekt för dem som av någon anledning har svårt att komma iväg till gymmet och föredrar att träna hemma.

Månadens bästa kväll? Pass.
Månadens sämsta besked? Min farmor dog onsdagen den 26/1 2011.<3
Månadens sämsta köp? Alla dess strumbyxor.
Månadens snyggaste kille? <3. Han är så obeskrivligt snäll.
Månadens nya besatthet? En trångsynt, fördomsfull bloggare med storhetvansinne som är way för dum för sitt eget bästa. Och Spartacus Blood and sand.
Månadens bästa kompis? Pri.
Månadens största irritation? Den där bloggen.
Vilken låt har du lyssnat mest på den här månaden? Free spirit Tanya Stephens.
Vad har gjort dig helt rasande? Att folk väljer hat och negativ energi framför positivitet och kärlek.
Vad har gjort dig lycklig? All omsorg folk visat pga detta med min farmor. Kanske inte märks på mig men jag är omgärdad av en gigantisk krockkudde i form av underbara vänner.
Vilka tre plagg har du använt mest den här månaden? Svart klänning, magtröja från Slyna Trikå, och min ytterjacka?
Hade du några nyårslöften, och i så fall har du hållit dem? Ja. Att gå ner i vikt och sluta klia mig i öronen. Att inte gå på diverse klubbar pga att jag ändå bara blir besviken. Samt inte gå in på en viss babymamas FB. Alla utom örongrejen har jag lyckats hålla.
Vilken dag var den mysigaste? Pass.
Månadens mest otippade händelse? Farmor var gammal och har varit sjuk länge men det är inte som om man går och är förberedd på något sånt.
Vad har du ätit mest? Rågkuse med keso, makrill eller ägg. Och juice. Tropicana är den bästa.

Maxtaxa schmaxtaxa

Idag skriver Fridah Jönsson i sin krönika Metro om hur dyrt det är att ta studenten, som om det undgått någon. Och som en lösning på detta vill hon införa en regel för hur mycket sudenten ska få kosta, precis som med skolresor och utflykter.

Om det är något som retar mig är det välmenande skit som det här. Ja, det finns vissa grejer med studenten som är ofrånkomliga. Som klänning, bal, flak, skiva och mottagning. Men. Valet ligger ändå i sista hand på personen. Att reglera hur mycket det får kosta blir därför fullkomligt absurt. Det kostar aldrig mer än vad man tillåter det. Ingen tvingar Frida att gå på varenda skiva, varenda mottagning, köpa tio klänningar, eller ens en särskilt dyr enda sådan. Hon har fortfarande valmöjligheten att välja bort en herrans massa saker, och att då istället föreslå en regel för att slippa, det är bara så urbota fånigt.

Regler gör det så väldigt mycket enklare för folk att säga nej, avböja, och det är patetiskt. Hur är det ens möjligt att en vuxen människa måste ha en regel att luta sig emot för att inte föras med i yran? Hur? Det är som om vi alla blivit barn och stat och kommun blivit våra överbeskyddande föräldrar. Istället för att ta mod till sig att våga säga ifrån och inte vara en del av köphetsen kring studenten ropar man på en regel, vilket bara skulle betyda att ännu fler blev lidande. Hur mycket man väljer att lägga på studenten borde vara helt upp till var och en. Ingen står med en skarpladdad pistol och tvingar Frida, eller någon annan student för den delen, att haka på shoppingtåget. Frida har misstagit stressen för ett osynligt tvång, och istället för att gå sin egen väg, förväntar hon sig att någon annan ska trampa upp den åt henne.