En kompis fick i somras för sig att hon skulle para ihop mig med en av sina killkompisar. Exakt hur goda vänner dom är vet jag inte, men tydligen tillräckligt goda för att hon ska orka bemöda sig om att se om hans hus. Själv tog jag aldrig riktigt hennes snack på allvar, jag har aldrig känt mig särskilt lockad av blinddates, ska jag gå på blinddate vill jag styra upp dem själv, och de gånger jag gjort det, med diverse patrask jag hittat på internet, har det alltid slutat i katastrof. Typ att jag håller på att kvävas av en kebab, att vi inte har något att prata om, att han heter Bengt.
Hursomhaver. Jag och min kompis gled isär, och detta innan denna blind date hann bli ordentligt uppstyrd. Jag kände ett litet stygn av bitterhet då jag insåg att jag var en akward date fattigare, i synnerhet eftersom min kompis intygat att människan ifråga var snygg, och "skulle vara bra för mig". Men det skulle jag givetvis få äta upp.
För när jag utan en tanke på den här människan någon månad senare gick ut, och det så klart själv, kom plötsligt en man i vad jag antar att man kalla sina bästa år fram till mig om jag kände *** och att han var ******, hennes kompis, att han sett bilder på mig och bla bla bla, det ena med det tredje. I mitt huvud hade vi redan hunnit hem till honom, som mycket lämpligt bodde i närheten, men medan jag hinner tänka detta hinner han mingla iväg och jag ser honom sedan aldrig igen. Jag kan för mitt liv inte låta bli att fråga mig om jag var en besvikelse irl, om han skulle upp tidigt, om han hookade med någon annan, eller hamnade i slagsmål. Att jag egentligen inte tyckte han var så snygg som jag förväntat mig spelar ingen roll, det enda som spelar roll där och då, och i viss mån fortfarande här och nu, är att han avvisat mig. Spela roll att jag inte vill ha honom, jag vill ändå att han ska vilja ha mig.
onsdag, februari 11, 2009
Skinnyjeans
I min iver över hur smal jag blivit i ansiktet, har jag ägnat bara liiite för mycket tid för vad som kan vara nyttigt framför spegeln granskandes mina höfter och midja för att se om jag blivit smalare även där. Men det tycks som om vikten förvinner uppifrån och ner. För midjemåttet är det samma. Inte för att jag någonsin förstått var man ska mäta det, och om det finns någon sportslig chans att man faktiskt kan lyckas mäta på samma ställe mer än en gång. Jag tycker mig inte se någon skillnad, även om den ju rimligt sett, av vågen att döma finns där. Om det inte vore för att jag är fullt medveten om hur galet det är att obsessa som jag gör, så skulle jag lätt fastna framför spegeln och inte göra något annat än granska mig själv uppifrån och ner timme efter timme. Istället har jag hämtat upp smaljeansen från förrådet i källaren! Det var minst sagt spännande. I synnerhet eftersom jag gick ner med dem runt nyår eftersom att jag inte trodde mig få användning av dem än på ett tag.
Mina smaljeans köpte jag sommaren 2002. Under våren samma år hade jag gått ner 20 kilo och tyckte att ett par nya jeans i tusenkronorsklassen var utmärkt belöning. Och sen började jag så klart äta igen, eftersom jag inbillade mig att jag kunde hantera mitt sockerberoende. Och vips så kunde jag inte få på mig dem längre. Jag skämtar inte när jag säger att jag hann ha dem kanske på sin höjd fem gånger. Och även om dom säkert kommer sitta som ett smäck i början på juni, är modellen så ful att jag bara kan ha dem i valfri sunkig Stockholmsförort utan att senare vilja begå harakiri.
Så jag har hämtat upp dem. Jag prövade dem strax innan jul då jag städade garderoben och då kunde jag inte få igen dem. De satt också tajt som fan över lår och rumpa. Men idag! De gled med lätthet på mig. Jag får fortfarande inte igen dem men över rumpa och lår är dom precis så sagolika som jag föreställt mig. Det var precis det här jag behövde för att jaga iväg den där suggan som oroar sig så över hängande hud. Hade byxorna fortfarande inte passat hade hon muttrat något om att det inte var någon idé och försökt övertyga mig om att köpa en daimtårta. Men den daimtårtan får vänta.
Mina smaljeans köpte jag sommaren 2002. Under våren samma år hade jag gått ner 20 kilo och tyckte att ett par nya jeans i tusenkronorsklassen var utmärkt belöning. Och sen började jag så klart äta igen, eftersom jag inbillade mig att jag kunde hantera mitt sockerberoende. Och vips så kunde jag inte få på mig dem längre. Jag skämtar inte när jag säger att jag hann ha dem kanske på sin höjd fem gånger. Och även om dom säkert kommer sitta som ett smäck i början på juni, är modellen så ful att jag bara kan ha dem i valfri sunkig Stockholmsförort utan att senare vilja begå harakiri.
Så jag har hämtat upp dem. Jag prövade dem strax innan jul då jag städade garderoben och då kunde jag inte få igen dem. De satt också tajt som fan över lår och rumpa. Men idag! De gled med lätthet på mig. Jag får fortfarande inte igen dem men över rumpa och lår är dom precis så sagolika som jag föreställt mig. Det var precis det här jag behövde för att jaga iväg den där suggan som oroar sig så över hängande hud. Hade byxorna fortfarande inte passat hade hon muttrat något om att det inte var någon idé och försökt övertyga mig om att köpa en daimtårta. Men den daimtårtan får vänta.
Dear diary
Bara för att jag hittade ett brev där jag ondgör mig över att en kompis gick tidigt från en klubbkväll någon gång under hösten 2006, men jag av brevet att döma inte riktigt förstod varför hon surnade till, blev jag tvungen att rota fram alla mina dagböcker från de senaste nio åren ihopp om att lösa den här jäckande gåtan. Och jag inte bara rotade fram en si så där trettio anteckningsböcker som på ett halvtaskigt vis beskriver min tillvaro som nyinflyttad till Stockholm, jag tog också på mig uppgiften att sortera dessa kronologiskt, så att jag i fortsättningen enkelt ska kunna manövra bland mina minnen. Nu står de prydligt uppradade i en den av mina garderober som också hyser gamla vykort, fotoalbum, tidningsurklipp och annat jag är för känslomässigt bunden till för att kunna slänga, men inte älskar tillräckligt mycket för att dra ut i dagsljus.
tisdag, februari 10, 2009
This is Dr Boogie
Även om andra säsongen av Shear Genius överträffar den första vad gäller fantasifulla utmaningar, har de deltagande inte varit fullt lika färgstarka som de i första säsongen. Där fanns den något trumpna australiensiskan Tabatha, men han jag föll fullkomligt huvudstupa för var Dr Boogie. Jag har inget minne av att någonsin kom fram om han faktiskt heter Boogie på riktigt, och om inte, vad han i så fall heter, men vad gör det? Han är ju helt enkelt makalös!
Fegisen in me
Att ligga förkyld en vecka med halsont och feber works wonder för vikten. Jag har haft noll och ingen aptit överhuvudtaget, och har ytterst motvilligt tvingat i mig de 1200 kcal per dag som är mitt absoluta minimum. Istället har jag druckit kopiösa mängder te, säkert en sex liter om dagen. Allt medan jag läst min bibel "Att leva i ljuset", och legat och tyckt förskräckligt synd om mig själv som inte fått träna.
Iaf. Den här ickedieten av te, gröt och potatissoppa som jag levt på har börjat ge resultat. Kanske lite väl snabba och tydliga resultat. För när jag såg mig själv i spegeln i fredags kände jag inte riktigt igen mig själv. Det var som om stora klumpar av min hals hux flux försvunnit. Borta! Jaha tänkte jag. Och sen när jag var där igen en stund senare såg jag det igen och igen och igen. Och började sakta undra om jag verkligen såg ut så där. Här någonstans började jag bli lite rädd. Okej att jag vill gå ner i vikt men det skulle ju inte skada om det gick i en takt som inte chockskadar mig.
För det är när det går så här fort som mitt psyke blir helt förtvivlat. Skriker rakt ut i förfäran och börja hetsäta bara för att. Jag har nu redan lovat mig själv att inte låta det hända den här gången, men ibland låter jag den här virrpannan få the best of mig. Vi talar alltså om den delen av mig som trivs som fasen med att vara go och glad. Hon är just nu helt livrädd för vad en viktminskning kan komma att innebära. Det känns så nytt och främmande, och just därför också så skrämmande. Så hon börjar smida lite planer. Får för sig att klyftpotatis är det bästa som finns och att vi (mina jag och mig själv då alltså) nog borde leva på det en vecka eller två. Men sen när inte det funkar blir hon helt besatt av att påpeka att jag nog kommer få massa hänghud when allt this is over. Jepp. Hon ser redan en liten rynka en bit nedanför naveln, är det inte redan på väg att hända? (Nej det är bara ett avtryck från byxskärpet din förbannade jäkla idiot). Då kan det väl ändå inte vara någon vits? Varför lägga ner tid och ork på att bli smalare då enda tacken man får är en massa hud man inte vet vad man ska göra av?
Hon har vunnit alldeles för många gånger för att jag vid det här laget inte ska ha lärt mig att faktiskt ta henne på allvar. Så nu gör jag vad jag kan för att mota henne i dörren. Jag är beredd att lyssna på henne, bara för att inte låta mig luras att göra något jag verkligen inte vill. Jag är beredd att ta mig tid med henne, bara för att sedan inte ta någon som helst hänsyn till vad hon tycker och tänker. Jag gör det bara för att sätta mig in i hur hon tänker, så hon blir lite lättare att göra sig av med.
Iaf. Den här ickedieten av te, gröt och potatissoppa som jag levt på har börjat ge resultat. Kanske lite väl snabba och tydliga resultat. För när jag såg mig själv i spegeln i fredags kände jag inte riktigt igen mig själv. Det var som om stora klumpar av min hals hux flux försvunnit. Borta! Jaha tänkte jag. Och sen när jag var där igen en stund senare såg jag det igen och igen och igen. Och började sakta undra om jag verkligen såg ut så där. Här någonstans började jag bli lite rädd. Okej att jag vill gå ner i vikt men det skulle ju inte skada om det gick i en takt som inte chockskadar mig.
För det är när det går så här fort som mitt psyke blir helt förtvivlat. Skriker rakt ut i förfäran och börja hetsäta bara för att. Jag har nu redan lovat mig själv att inte låta det hända den här gången, men ibland låter jag den här virrpannan få the best of mig. Vi talar alltså om den delen av mig som trivs som fasen med att vara go och glad. Hon är just nu helt livrädd för vad en viktminskning kan komma att innebära. Det känns så nytt och främmande, och just därför också så skrämmande. Så hon börjar smida lite planer. Får för sig att klyftpotatis är det bästa som finns och att vi (mina jag och mig själv då alltså) nog borde leva på det en vecka eller två. Men sen när inte det funkar blir hon helt besatt av att påpeka att jag nog kommer få massa hänghud when allt this is over. Jepp. Hon ser redan en liten rynka en bit nedanför naveln, är det inte redan på väg att hända? (Nej det är bara ett avtryck från byxskärpet din förbannade jäkla idiot). Då kan det väl ändå inte vara någon vits? Varför lägga ner tid och ork på att bli smalare då enda tacken man får är en massa hud man inte vet vad man ska göra av?
Hon har vunnit alldeles för många gånger för att jag vid det här laget inte ska ha lärt mig att faktiskt ta henne på allvar. Så nu gör jag vad jag kan för att mota henne i dörren. Jag är beredd att lyssna på henne, bara för att inte låta mig luras att göra något jag verkligen inte vill. Jag är beredd att ta mig tid med henne, bara för att sedan inte ta någon som helst hänsyn till vad hon tycker och tänker. Jag gör det bara för att sätta mig in i hur hon tänker, så hon blir lite lättare att göra sig av med.
Beautiful liar
En lördagnatt klockan två har jag inget bättre för mig än att sitta och bläddra bland mina daily matches på zoosk. Detta för att jag jobbar, och för att det inte ringer lite, bara inte ringer tillräckligt mycket för att alla vi miljoner människor som sitter i växeln ska ha något att göra. Och vad ser jag? Är det inte Mytomanen som nu letat sig ut på Fejan i jakt på brudar att berätta all sköns historier för. Jojjemen. Själv vill jag inget hellre än lägga ut en allmän varning, och anmäla hans profil som olämplig eftersom hans bild är så frånstötande. Seriöst! Om det inte vore för att jag redan fått min hämnd, den då jag i somras under en utekväll var helt stunning och han nästan tappade hakan därför skulle jag på allra största allvar gjort det. Men jag nöjer mig med att avreagera mig på min enda tillflytksort här i livet, min blogg.
Så vad har han gjort som är så hemskt den här mannen? Förutom att klä sig illa och ha dåligt omdöme? Ja, han har uppgett två olika namn, två olika födelseår, uppgett två olika bostadsadresser, uppgett att han är från tre, eventuellt fyra, förmodligen fem olika hemländer i olika delar av världen, och sedan när jag och andra synat honom kommit med den ena dåliga ursäkten efter den andra.
Men jag är ändå tacksam. För vad detta illustrerar bättre än något annat, är hur viktigt det är med någorlunda bra minne om man ska ljuga. Till att börja med ljuga tillräckligt övertygande, sedan komma ihåg exakt vad man sagt och till vem, och hoppas att de man sagt olika saker till inte känner varandra, eller pratar med varandra. Kort sagt, att man inte ska ljuga, och har man väl börjat är det aldrig för sent att sluta!
Så vad har han gjort som är så hemskt den här mannen? Förutom att klä sig illa och ha dåligt omdöme? Ja, han har uppgett två olika namn, två olika födelseår, uppgett två olika bostadsadresser, uppgett att han är från tre, eventuellt fyra, förmodligen fem olika hemländer i olika delar av världen, och sedan när jag och andra synat honom kommit med den ena dåliga ursäkten efter den andra.
Men jag är ändå tacksam. För vad detta illustrerar bättre än något annat, är hur viktigt det är med någorlunda bra minne om man ska ljuga. Till att börja med ljuga tillräckligt övertygande, sedan komma ihåg exakt vad man sagt och till vem, och hoppas att de man sagt olika saker till inte känner varandra, eller pratar med varandra. Kort sagt, att man inte ska ljuga, och har man väl börjat är det aldrig för sent att sluta!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
