Är man det minsta bevandrad inom psykopater och psykologi så vet man att de flesta galningar börjar sin bana som djurplågare. Dahmer plågade traktens katter, fiskar och hundar till döds utan att så mycket som blinka. Detta bådar inte gott för framtiden då de stackars skogssniglar som på morgonkvisten letar sig ut på cykelochgångbanan till tunnelbanan här i Västra skogen. Vi talar inte om mördarsniglar här utan små försynta skogssniglar med helt underbart vackra skal, och det i alla möjliga storlekar. Att försöka rädda dem från en säker död gör att promenaden till tunnelbanan blir minst minuten längre. Jag fattar inte vad det är med försvarslösa insekter som lockar fram det värsta i barn men de få gånger då jag inte funnits där för att rädda de små slemmiga stackarna så ser gångvägen ut som ett inferno av mosade sniglar som blivit ihjältrampade, påkörda och plågade till döds. Vad ska jag ta mig till? Vad är det med sniglar som så verkar provocera folk att ta till detta övervåld, kommer jag nog aldrig förstå.

Ebba & Didrik

Att se Ebba & Didrik väcker verkligen ljuva barndomsminnen till liv. Sedan jag såg den för första gången i sjuårsåldern har serien varit en ständig källa till nostalgi och den serie som tillsammans med Dönickar& Dårfinkar bäst lyckats fånga essensen av 80-talet.

När jag som barn bråkade med min pappa och gjorde mitt yttersta för att ignorerar hans utskällningar genom att nynna på min favoritlt så blev han alltid lika provocerad. Och drog då til med samma salva om hur jag minsann inte skulle gå på myten om den lyckliga familjen som aldrig bråkade, familjen på tv som alltid höll sams och så gott älskade varandra. Han tog inte upp det här exemplet inte bara när vi bråkade utan också varje gång vi tillsammans satt oss ner framför tv:n och det av en händelse råkade vara någon amerikansk familjekomedi som visades. Han försatte aldrig ett tillfälle att påpeka det fullkomligt oeralistiska i att tv-familjerna var så omtänksamma som älskvärda, aldrig slog i dörrar eller tog sig friheten att förolämpa varandra.

Just därför njuter jag så av Ebba & Didrik. Även om pappan i familjen är mer än lovligt neurotisk är det väldigt underhållande att se prov på just dessa sprickor, se hur en famiilj förmodligen har det.Just för att situationerna påminner mig så om den vardag jag själv levde i som nioårin så skrattar jag hejdlöst åt Ebbas lillvuxna kommentarer och faderns tappra försök till att schemalägga morgontoaletten. Precis som min far försökte ransonera mitt tv-tittande en gång i tiden, och det utan någon som helst framgång.

Jag njuter av varje sekund och försöker övertala mig själv att serien faktiskt är så bra som jag inbillar mig men vet också att dagens sjuåringar säkert inte alls kan identifiera sig med Ebba på samma sätt då dåtidens samtidsmarkörer för dem känns så passé. Eller så kanske de ser förbi kläderna, musiken, frisyernar och också övar på Y i skolboken med att om och om igen skriva Yrla.

Och jo, som grädde på moset så fick jag precis reda på att Bone thugs and Harmonys konset på lördag har blivit inställd. Och jag har ingen aning om jag kommer se susen av dom där 350 kronorna jag pröjsat för biljetten igen. Jo men så att...

Igår var en riktig skitdag. Inte nog med att jag blev tvungen att gå med en veckas sopor, eftersom ju mina grannar som ni ju redan vet är helt oförmögna till sophanterning. Alla dessa soppåsar gjorde att jag i villervallan glömde paraplyet och inte orkade gå upp och hämta det, utan istället vandrade i ihållande regn till Solna Centrum, som ligger tio minuters promenad hemifrån. Jag trodde att läget skulle bli lite bättre efter att jag fått i mig en kaffe på mitt stammisfik och fått chans att torka, och jo, kaffe piggade väl upp mig. Men när jag sen begav mig ut på jakt bland innerstans alla H&M butiker i jakt på en klänning så dalade snart humöret igen.

Regn och rea garanterar kaos, vredesutbrott och vanlig simpel galenskap från de mest sunda indivder som jag själv. Jag kan bli lite besviken på att gratistidningarna, som i övrigt verkar intressera sig mer än lovligt för mode, inte har vett att informera folk hur de gör de bästa klippen på rean. Istället får man stå ut med människor som beter sig som ordentliga jäkla mähän. Till att börja med alla dessa pojkvänner, flickvänner, barn, medsystrar, morföräldrar och annat som följt med som smakråd men som, för oss övriga shoppingalna bara är i vägen, och det på de mest olämpliga platser. Som framför rulltrappan, framför entrén, framför kassan och framför provrummen. Snälla sök er annorstädes. Tänk själva, se er omkring, ser ni en irriterad galen folkhop som blänger surmulet på er så kanske det är på grund av er.

Vad jag framförallt saknat i tidnignarna är en guide till vilken slags avvägningar man som konsument faktiskt måste göra när det kommer till att handla kläder till nedsatt pris. Som det ursprungliga priset. Skulle du kunna tänka dig att ha betalt fullt pris för tröjan, kjolen eller klänningen, så ja då är det bara att slå till. Tycker du att plagget fortfarande är för dyrt? Ja men så låt det hänga kvar på reastället. Men viktigast av allt, med hur mycket är priset nedsatt? Jag såg en tröja som var nedsatt med 50 kronor, som till en början kostat 198. En sänkning med 25 procent. Det finns andra exempel, där varor endast nedsatts med 10 procent och i min värld är inte det en rea, i alla fall inte den typ av rea jag tycker att man går ut med i kommunikéer.

Sen blev jag påkörd av en elefant till mammaledig som med sin pansarvagn till babyrullator väl försökte eliminera alla som kunde tänkas sno hyfsade reaplagg från henne. Som ursäkt fick bara ett, från henne vad det verkade som gulligt leende ihop med ett ursäkta. Men för fan kvinna. Du har kört på mig med din barnvagn och åsamkat mig smärta, jag vill inte ha ett leende. Jag vill ha ett oj förlåt hur gick, mår du bra. Hoppas du inte blir av med det där babyhullet än på ett år i alla fall, för jag har fortfarande ont i foten.

Tom Alandh, Det svåra och det nya livet

Tom Alandh är lätt en av Sveriges, för att inte slå till med världens, bästa dokumentärfilmare. En gång i tiden drömde jag om att bli det men gav upp den drömmen mest för att jag är mer intresserad av berättelsen i sig och inte anser att den nödvändigtvis måste berättas med ljud och bild.

Tom Alandhs hantverksskicklighet är avundsvärd och han är i mina göon en minst lika god journalist som filmare. Även om dokumentären Svt visade förra veckan, Det svåra livet, inte hör till mina favoriter visar den ändå prov på vad som gör Alandh oöverträffad. jag ser den framförallt just för att jag vet hur bra Alandh är, annars skulle jag lätt skygga för en dokumentär om en kvinnlig hemlös narkoman.Ämnet är deppigt så det förslår. Såväl Pia, filmens huvudkaraktär, som publiken pendlar mellan hopp och förtvivlan. Ja, men så kan hon då inte en gång för alla se till att fixa sitt liv, tänker man i ena stunden. För att i nästa, när hon sitter i möte med en minst sagt cynisk socialarbetare inse att med det stödet så krävs det en järnvilja för att klara av någonting överhuvudtaget.

Ikväll visas den andra dokumentären om Pia, Det nya livet, som är filmad några år senare för att följa upp hur det gick för henne. Missade ni den första så går den att se på Svt Play, och där läggs även Det nya livet senare i veckan.

Och korridorköket sen. Det har under den senaste veckan varit rena rama glädjeyran för alla blomflugar inom hundratals meters radie. Tills jag igår såg det som min självpåtagna uppgift att rensa undan. Så all disk hamnade hamnade på ett och samma ställe, snarare än utspritt över hela diskbänken. Bytte soppåsar också, vilket mina korridorgrannar verkar vara fullkomligt okapabla att göra. Total förnekelse, bara lassa på ännu lite mer kycklingskrov, potatisskal, ris, plastburkar och grejer. För det finns väl ett hål på botten som autmatiskt gör att soporna förs direkt ner i soprummet utan att du som fyller påsen behöver ta någon som helst del i det hela. Jag säger nej, det finns inte ett hål. Vad som finns är en fast botten som är fylld med brunt soprens av sopor som legat och mognat i två veckor på grund av din jävla lathet, ett underbart brunt soprens som lockar till sig alla blomflugor, spyflugor och allehanda andra småkryp som gillar avfall. Lathet och dumhet måste vara den sämsta jävla kombinationen av egenskaper, och jag dömer inte dem som är det om det vore så att det inte drabbade någon annan än dem själva men nu är det så att de elva idioter som jag delar kök med inte verkar förstå att det finns andra människor de måste ta hänsyn till och då har jag all rätt att ta ut mina aggressioner på en blogg på nätet eftersom alla de hundratals lappar, samtal och diskussioner jag haft med dem inte verkar ha haft någon som helst verkan. Jag överreagerar inte. Att sen någon snodde ett ägg av mig natten mellan fredag och lördag, det är en helt annat historia.

Okej. Bara för att ni ska få någon slags uppfattning om hur nördig jag är när det kommer till mat vill jag ta tillfället i akt och göra er uppmärksamma på hur underbara rivjärnen som de deltagande i Top chef använder är. Jag ser rivjärnet och tänker att om jag hade ett sådant där rivjärn så skulle det verkligen bli riva av. Och så kommer jag på mig själv och inser vilken ultranördig tanke det överhuvudtaget är för att rivjärnet egentligen inte är så mycket för världen, mer än att rivdelen går hela vägen upp på handtaget, alltså inte ett sånt där vanligt svennerivjärn som alla har, utan ett kanske lite speciellt rivjärn. Jag såg häromdagen Rachel Ray använda ett platt rivjärn för att riva ost och då insåg jag hur mycket jag önskar att jag hade ett vettigt kök, inte en allmän hälsofara som jag måste dela med elva matmarodörer.

Inte nog med att Kanal 5 direktöversatt Jamie´s chef till Jamie´s kock, vilket så klart får min fantasi att vandra iväg. Puben som en av Jamies adepter får äran att ta över för att driva efter eget huvud heter just The cock. Men det är bara infantilister som jag som tycker sådant är så där lagom skrattretande.