Självupptagenheten själv

Har ägnat mycket av de senaste dagarna åt att reflektera över det här med självupptagenhet, efter att ha läst porträttet om Dante Kinnunen i senaste numret av Filter. Dante Kinnunens pappa är Toni Holgersson och beskrivs porträttet igenom av både Dante och hans mamma som en extremt självupptagen människa. Vilket missbrukare ofta är. För till viss del hänger det ju ihop och är den andra sidan av myntet dåligt självförtroende. Att ständigt tvivla, ifrågasätta, kritisera sig själv och fråga sig om man verkligen duger slår över så att allt kretsar kring en själv. Linjen mellan att ständigt vara upptagen med sin egen person och ägna sig åt självkritik är svår att urskilja.

Min egen självupptagenhet handlar om att jag tror, på allvar tror att alla bryr sig om mig och vad jag gör hela tiden. Att människor på allvar läser denna blogg, går in på min FB, läser min twitter, ser mig ute och låter alla deras tusentals tankar de tänker dagligen upptas av MIG! Det handlar om både paranoja men också en rädsla för vad folk ska tycka. Att jag inte ens vågar tycka, göra något för att jag redan innan jag hunnit så långt funderar över och tror att detta är något andra kommer sysselsätta sin dyrbara tid med att analysera. Precis så självupptagen är jag!

Så illa däran är jag ju trots allt inte i och med att jag tack och lov också förknippats med självdistans! Illa vore det om jag bara var självupptagen utan minsta tillstymmelse till självironi! Och kanske är jag inte fullt så självupptagen som jag vill inbilla mig, i och med att jag har förmågan att känna igen och identifiera min egen självupptagenhet. Värre är det med andra.

Och det var väl dit jag ville komma. De där arma stackarna som inte är där jag är, som inte förstår hur obetydliga dom verkligen är. Som på allvar tror att exempelvis jag inte har något eget liv utan lever mitt genom deras. Dessa människor kan ju inte vara riktiga i huvudet. Jag föreställer mig att de inte klarar av tanken på sin egen obetydlighet, att den skrämmer dem så till den milda grad att det slår över i en grandios självbild där allt måste handla om dem. Men nej, det gör det faktiskt inte.

.....

Det här smarta kom jag på när jag gick hem från loppisen. Att försöka skuldbelägga någon för något handlar om att man tror att det kommer fungera och man drar slutsatsen att det kommer fungera för att man gjort det förut eller för att man själv blivit utsatt för samma behandling. Det är där problemet egentligen ligger. Att man saknar förmåga att se bortom sina egna erfarenheter, vägrar lära sig av dem, utan istället kanske just därför är beredd att bruka samma våld på någon annan.

Så går en dag från våra liv och kommer aldrig åter

Orka att hon ser helt avslappnad ut, inte svettas och LER, allt på samma gång medan jag när jag gör övningen stönar, håller på att avdunsta, samt vrider rotatorkuffen ur led. Men skam den som ger sig, har gått ner 4 kilo (förhoppningsvis fett) på sju veckor. Lika mycket till och det börjar likna något.

Förutom min dejt med Jillian imorse har jag handlat bacon, hittat en loppis jag ska länsa på billigt porslin, samt försökt reda ut alla turer kring häktandet av Adidjah Palmer. Ja, och sist men inte minst kollat senaste avsnittet av How to make it in America, som för övrigt var helt lysande!

....

Det finns mycket vi kvinnor enligt mig inte borde lägga tid och energi på. Som att spela ut varann. Skuldbelägga och skambelägga varann. När då den äkta frun i första avsnittet av nya serien Pan am tillrättavisar sin makes älskarinna med orden "Nej behåll den! Sätt upp den på ditt kylskåp som en påminnelse om att du inte ska ligga med andras män" när Colette frågar om hon vill ha sonens teckning blir jag väldigt illa berörd.

Nu utspelar sig Pan am på 60-talet så den bedragna äkta makan är väl på sätt och vis ursäktad. Men jag har sett oräkneliga exempel på liknande situationer. Jag har full förståelse för att dessa kvinnor är sårade, kränkta, stötta och svikna. Och kanske tar de ut sin ilska på just den andra kvinnan just på samma idé, föreställning, om systerskap som gör det fullkomligt självklart för mig att man borde låta bli. Men för mig är det inget annat än bristande förmåga till analys, vilket i slutändan leder till att man ändå går i patriarkatets ledband genom att upprätthålla idén om att vi kvinnor ständigt ska tävla och konkurrera om mäns uppvaktning, uppmärksamhet, gunst.

Ni är säkert många som har undrat

och jag kan härmed låta meddela att det verkligen retar mig till tussen när man tar en påse för liten för ändamålet till sophinken. Så att den inte ens går att sno runt utan liksom bara ligger där i botten och tar upp mindre än hälften av korgens hela rymd när det borde vara tvärtom.

...

Lever tydligen inte som jag lär då jag på jobbet igår slås av tanken att jag ska läsa ett spans bästis blogg från början till slut. Hann dock inte så långt innan jag ju kom på att hon kanske sitter och hårdgranskar sin statistik lika länge som jag ( föga troligt) men då var ju skadan redan skedd.

Låt oss ta en närmare titt på mitt kontrollbehov

Jag har ett sk statistikverktyg kopplat till den här bloggen vilket gör det möjligt för mig att se hur människor hittar hit ( googlar på TECKNAD TOASTOL), varifrån ( Mountain View ?), vad de har för dator ( Mac så klart ), samt webbläsare ( vad är det för muppar som fortfarande använder Explorer? Snälla säg att ni är över 45 ? )

Det här är de intressanta grejerna för ip-nummer är långt ifrån satta i sten. Ipnumret kan vara det samma men flytta på sig geografiskt så förutsatt att jag inte i förväg vet vem som har ipnummer 213.67.244.202 finns det väldigt lite jag kan göra för att med säkerhet kunna spåra det till rätt person. Därmed inte sagt att jag ändå inte sitter och försöker lista ut vem det är som besöker min blogg dag som natt trots att jag inte uppdaterat på säg tre veckor och som endera är för lat för att lära sig rss eller bara är allmänt trög i huvudet. Och varje gång jag tror jag kommit på vem det är som lurar bakom ett ipnummer dyker samma nummer på andra sidan stan eller så kommer jag på att jag har fler än en stalker i den förorten.

Hursom. Senaste tillskottet till hjärnspökena är den här Ownitanställda. JAG BLIR GALEN! VEM ÄR DU?

...

Självständiga ( läs överdramatiska omständiga) tjejer (kvinnor) som jag själv har en tendens att intala oss själva att när en kille, i bästa fall man, undlåter att uppvakta oss så är det i nio fall av tio på grund av just den där självständigheten, och att den skrämmer skiten ur dem. Nu vet jag inte om så verkligen är fallet. Problemet är bara att jag varje gång jag blir avvisad undrar vad det är för fel på mig, när jag snarare borde fråga mig vad det är för fel på honom! Jag menar, jag är ju en fantastisk och underbar människa, varför skulle han inte vilja ha mig? Jo, för att han inte tycker att han är värd mig! Jag vet hur självgott det är och låter att jag tänker så här men sen jag började tänka så här har jag mått väldigt mycket bättre. Det är helt enkelt hans mindrevärdeskomplex som gör att han inte ens vågar hälsa på mig när vi ramlar på varann. Det och den ständigt närvarande känslan av att jag, till skillnad från Emma, Sara, Lisa, Isabell, Alexandra och Natalie, så lätt kan genomskåda honom och hans behov av att känna sig sedd bekräftad, uppskattad, behövd. Hur jag kan se att det inte är så mycket just mig, som någon överhuvudtaget, han behöver. Hur jag kan se att hans intresse kommer slockna i samma sekund jag ger efter, och att det är det faktum att jag ignorerar honom fullkomligt som gör att han jagar min uppmärksamhet.

Lika mycket som det handlar om mindrevärdeskomplex handlar det om en känsla av otillräcklighet, och aldrig kunna ge mig nog. Att jag redan ansett honom värdig den tycks aldrig slå honom, och det gör mig väldigt illa berörd.