Make it work

Jag har fyllt den enorma luckan fotbollsem lämnade efter sig med att titta på säsong fyra av Project Runway.Det är underbart, tills det nu slog mig att ju även detta har ett slut.

Hursom.Den här säsongen är verkligen bättre än någon av de tidigare.Utmaningarna är bättre utformade, borta är de många lagtävlingarna, som jag tidigare har upplevt som djupt orättvisa, och istället har man format tävlingen på ett sätt, som faktiskt gör att man som tittare faktiskt har mer att hämta än tidigare. Istället för att så gott som alltid hålla sig till de modeller som kommer med kitet om man säger så, har man hittat modeller av andra former, som uppdraget där formgivarna får göra kläder av bantares föredetta favoritoutfits, eller göra balklänningar till ett gäng sjuttonåringar.I löv it.Jag har så klart mina favoriter, och har, hör och häpna, inte tagit reda på vem som vinner, trots att det kliar som fasen i fingrara av iver att göra så.So far har jag gillat nästintill allt Rami och Christian gjort, och den sistnämnde älskar jag bara för att han är så absurd hela han.Ni som envisas med att se serien på trean har kort sagt mycket trevligt att se fram emot. Själv är jag upp över öronen förälskad i Tim Gunn, jag vill också ha en catch frase eller två att haspla ur mig, men ingen kan leva upp till hans make it work, och såattee....är inte en catch frase.

Project Runway Tv 3 kl 22.00

1990nånting

När jag gick i högstadiet var det koolaste man kunde ha en Rocco Barocco väska.Jag vet inte hur, men på något sätt lyckades denna trend sakta, mycket mycket sakta, leta sig upp till norraste norrland, alldeles lagom till hösten 1994, om jag inte minns fel. Då kom flertalet tjejer i skolan tillbaka från sommarlovet med dessa väskor, som väl egentligen, eller de facto, inte alls var mycket för världen, men som ändå lyckades göra hela omgivningen fullkomligt mållös.Jag hade själv en i svart, den levde ett kort men mycket intensivt liv, och finns nu någonstans i pappas förråd där den lever en mycket tynande tillvaro och med glädje ser tillbaka på alla dom där högstadiediscona den fick gå på i mitten av 90-talet.

Sommarprataren - Peter Wallenberg

Peter Wallenberg kan nog bli precis så tråkig som man föreställer sig. Men just av den anledningen kan han lika gärna överraska positivt, just för att vad han än gör, utöver det som förväntas av honom, skulle vara att överraska positivt. Inte minst i valet av musik så räcker det med att han med lite ironi spelar Staten och kapitalet, för att folk ska jubla över hans självdistans.

Dagens Youtubeklipp - Jah Cure ft Fantan Mojah Dem no build great man

if the shoe fits

Han jag glömt namnet på ringde ytterst pliktskyldigt upp mig i söndags för att låta meddela att han eventuellt skulle jobba över, och frågade sedan om jag hatade honom.Varför skulle jag göra det? Förakt är så väldigt mycket vettigare, han är inte ens värd att hata. Saken är den att det blir så fruktansvärt uppenbart att han bara gör det här för att han gillar uppmärksamheten när han frågar en sån sak.Och att han vill att det ska vara som han föreställer det sig, när jag inte var ute efter något annat än lite sällskap.Det var han som föreslog att vi skulle ses, sen "glömde" bort det,sen övertalade mig att jag skulle bjuda på middag, och sen bestämde sig för att jobba över istället, inte jag.För mig hade det här kunnat stanna vid halv tre i onsdagsnatt när han bad om mitt nummer, då hade jag kunnat sagt nej, och bara gått därifrån.Istället har jag i sedvanlig ordning blivit ett hopplöst offer för omständigheterna, vilket gör mig lika frustrerad och ledsen som alltid annars. Jag hatar maktlösheten sådant här föder.Jag kommer inte ihåg vad han heter, hans nummer finns inte på eniro, och jag känner ingen han känner så att försöka facebooka honom är fullkomligt uteslutet.Skulle jag kunna göra det skulle jag planera en gruvlig, mycket gruvlig hämnd av klassiskt snitt som inkluderar att jag lämnar ut hans nummer till ett gäng björnar i jakt på sällskap.Passar det inte så.

Men mest av allt hatar jag att jag så gärna vill ha hämnd.Jag trodde jag vuxit ifrån det här, men det kommer jag nog aldrig göra.För jag vet inte hur.

Sommarprataren - Amelia Adamo

På midsommar läste jag Aftonbladets Söndagsbilaga, en bilaga som Adamo var med om att lansera, och kunde där läsa en intervju med just Adamo och hon pratade om vilket hårt och jobbigt liv hon haft, men också väldigt händelserikt.Det är anledning nog att lyssna på hennes sommarprat.I alla fall enligt mig.

Time travels, timetravel

Buhu.Alla bra serier läggs ner.Nej, jag menar alla bra serier som handlar om tidsresor läggs ner.Först New Amsterdam, som väl egentligen inte handlar om tidsresor egentligen, utan bara skildrar livet för en odödlig,Day Break som ju bara går ut på att Taye Diggs hamnat i Twilight Zone och tvingas återuppleva samma dag, och nu även Journeyman. Den senare är en remake av en serie från jag vet inte när, det får ni tamefan ta och googla själva, jag ska väl inte behöva göra allt heller.

Den handlar hursomhelst om stackars Vorenus( åh vad han är het, rödhårig och het är han) som nu bor med sin fru i San Fransisco och åker fram och tillbaka i tiden, upplever typ samma dag men olika år. Blotta tanken på att Vorenus är reporter gör mig helt galen.Begeistrad skulle man kunna säga. Men varför är det bara killar som får snurra runt i tiden och uppleva en massa koola grejer? När kommer vi någonsin få se en kvinna i huvudrollen i en tidsresenärsskildring? Förmodligen först när jag sätter mig ner och skriver ett superbra manus för en sådan.

Dagens Youtubeklipp - Jah Cure Longing for