Jag skrev för ett tag sedan om nakenbilderna i Filmtidningen och hur lama Expressen var i censuren av en viss fransos intimare delar. Tydligen var det precis vad SF klarade av i nakenhet för det senaste numret av tidningen har nämligen blivit indraget. Jag kan förstå att en tidning som är gratis, som delas ut på många av landets biografer, som till största del besöks av barnfamiljer, blir indragen om man finner att materialet inte är lämpligt. Men vad jag tycker är desto mer sorgligt är hur SF inte verkar ha satt upp tydliga riktlinjer för hur samarbetet mellan Expressen och Sf ska se ut. Det är då man inte gör upp avtal om vilken produkt man väntar sig som sådant här händer och det gynnar inte besökarna för fem öre. Och det tycker jag är upprörande.

Min plånbok, som jag köpte så sent som bara några månader sedan, har redan gått sönder. Jag har för vana att verkligen syna just väskor och plånböcker extra noga i sömmarna för att detta inte ska hända och jag köper ny plånbok en gång om året, det är ungefär efter ett år som dom brukar bli fula och missfärgade. Den här, som är skitsnygg, har alltså redan gått sönder, och det i myntfacket. Jag har ont att få pengarna att räcka till redan som det är, och eftersom jag är en vidskeplig jävel så tror jag att just det här att plånboken är trasig är någon slags symbolik för just detta. Pengarna försvinner i ett svart hål, dvs in i fodret, det är så jag tolkar det här. Eller så är det bara lagen om allts jävlighet som trätt laga kraft eftersom jag mot min eget bättre vetande köpte plånkan på Wedins fast det var en röst i mig som sa att jag borde gå och kolla Åhléns utbud först. För på Åhléns fanns det, uptäckte jag en vecka efter att jag köpt plånkan på Wedins, en plånka som var mer classy, bättre kvalité och någon hundralapp dyrare.

Men tänker du nu, eftersom plånkan så lämpligt gått sönder så är det väl bara att jag köper den där snyggare sexigare saken på Åhléns. Men nej. Bara för att min farmor upplevde depressionen under vinterkriget så kan jag inte göra det. Min släkt är plågad av en hemsk åkomma som förhindrar alla som helst försök till att leva i överflöd. Det ska sparas,sparas och sparas. Allt ska användas tills det ramlar ihop och det lappats och lagats hundratals gånger innan det. Så nu kan jag inte, så här 60 år efter att andra världskriget tog slut, med gott samvete gå och köpa en ny plånbok bara för att sömmen gått upp på min nuvarande. I synnerhet inte då jag ju bara använt den två månader. Farmor som, hör och häpna, tvättar ur matkassar, fruktpåsar, smörpaket, mjölkpaket, syltbyrkar, saftflaskor och min farfar som sparat allt som äntrat hemmet sedan den första dagen han satte sin fot där skulle skämmas om jag gjorde det.

Och när jag finner det för väl att med gott samvete kunna köpa en ny plånbok så kommer samma nedärvda sparmani göra att jag inte kan slänga den gamla. Följaktligen kommer den finna ett nytt hem i min byrålåda där man finner alla mina tidigare plånböcker från de senaste fyra åren, ett par trasiga solglasögon, knappar som lossnat, tre avmagnetiserade bankomatkort och lite annat smått och gott. Ja, kort sagt sånt där som vi i vår familj sparar med mottot att det ju kan komma till nytta någon dag.

Häromdagen fick jag ett utbrott av sällan skådat slag. Jag var i mitt snabbköp för att handla mjölk. Eftersom butiksbiträdet installerat ett nytt system måste han dubbelkolla allt han scannar in, han vill väl inte gå miste om en enda krona. Bara för att han gör det så blir kön supermegalång jättefort och när det här utspelade sig så var klockan typ fem och det hade precis gått förbi en tunnelbana så kön slingrade sig sakta genom hela butiken. Medan jag står och väntar på att någon gång det här århundradet få betala mina varor så noterar jag hur en kille som står framför mig, med en kund emellan, springer iväg och hämtar något han glömt. Jag blir redan nu lite irriterad men orkar inget göra. När jag sen närmar mig kassan ännu ett snäpp och det snart är nämnda killes tur så springer han iväg igen och hämtar Bregott. När han kommer tillbaka utspelar sig följande samtal

(Jag) - Nu är det andra gången du går och hämtar något, du kan väl gå och ställa dig sist.
(Han) - Näe, det tänker jag inte göra.
(Jag) - Förstår du hur respektlöst det är att göra som du just gjorde, gå och ställ dig sist.
(Han) - Jag tror nog att världen klarar sig.
(Jag) - Skulle du acceptera att någon gjorde likadant mot dig?Det tror jag inte.
(Han) - Ja, det skulle jag faktiskt.
(Jag)- Ja, men det visar ju bara på vilken typ av människa du är.

Vid det här laget håller killen på och betalar. Kunden framför mig hade en vara och jämna pengar och ilar ut ur affären snabbt som attan. Själv står jag där och ska betala mina varor och gör så under djup tystnad. Bredvid mig står alltså muppen och vågar nu inte säga någonting eftersom ju jag redan omyndigförklarat honom. Han ser minst sagt generad ut. Själv tar jag min matkasse och går hem.

I efterhand har jag gått omkring med dåligt samvete och varit minst sagt skuldtyngd. Varför då? Jag vet innerst inne att jag gjorde rätt. Inte bara var det sjukt respektlöst, han ökade ju väntetiden för oss andra med några millisekunder genom att hämta ytterligare varor. Så varför har jag då så dåligt samvete?

Rocky

Eftersom jag genom att ha läst Martin Kellermans myspaceblogg redan visste att nya numret av tidningen skulle innehålla gamla strippar, samt vara felmonterad så var besvikelsen inte så där hiskeligt stor. Jag skulle vilja påstå att jag tog det med osedvanligt lugn. Där ser man vad lite förutseende kan göra. Jag syftar då på att Kellerman varnat för det hela, samt att han uttryckt sin uppriktiga besvikelse över det inträffade. Känns som om många har att se och lära.

Men till tidningen då. Den är nästintill obegriplig, om man i första hand ska se till Rockystripparna. Och det ska man väl då de ju trots allt är huvudinnehållet i tidningen. Det börjar bra och som det vanligtvis brukar men sen kommer stripparna huller om buller, utan någon som helst ordning. Det blandas mellan strippar som redan förekommit i tidningens tidigare nummer eller som fanns på tidigare sidor i samma tidning. För någon som inte känner till vad som hänt måste det kännas helt bisarrt att bläddra i blaskan. Därför är det ännu besynnerligare att Egmont Kärnan beslutat att låta tidningen gå ut i butik. Hur fan tänkte man då? Jag kan förstå att den går ut till prenumeranter. Men att försöka sälja på kunder en tidning som är felmonterad? Respektlöst som bara den, och dumsnålt också. Som läsare skulle jag känna mig grundlurad. Fast egentligen är det väl inte så konstigt. Hade man inte ork nog att rätta till tidningen trots att någon, efter Kellermans blogg att döma, såg att den var helknasig, så ska det väl till att skicka ut den till några aningslösa kunder också. Kombinationen av dumhet och lathet upphör aldrig att förvåna.

På smällen

Eftersom På smällen är regisserad av samma man som gett oss den grabbiga komedin 40 year old virgin vet jag inte riktigt vad jag ska förvänta mig då jag slår mig ner i biosalongen för att se förhandsvisningen av filmen. Och inledningsvis får jag en känsla av att filmen kanske inte direkt kommer hamna på min topplista, då de första scenerna skildrar hur slackern Ben på ett effektivt sätt får tiden att gå genom att hitta på allehanda knassporter, varvat med lustiga experiment och vadslagningar. Så den här filmen är tänkt att vara satt ur hans perspektiv, hinner jag tänka innan scenerna från slackernästet förbyts i att man får se Katherine Heigls morgonbestyr i ett poolhus. Ja men kunde man inte ha växlat dessa scener lite bättre, lite snabbare, för att ytterligare förstärka känslan av filmen har två huvudkaraktärer. Jag blir förvirrad och förvirringen fortsätter. För jag gillar när det är förutsägbart och underförstått vem regissören vill att man ska känna med, vems sida man ska stå på. Här väljer Judd Apatow inte sida, istället blir det så tydligt att filmen ska vara en smidig skildring av vad dessa bägge karaktärer upplever, känner och tänker kring vad de utsätts för.

Därmed inte sagt att filmen inte är rolig. För det är den. Efter att inledningens sakta mak lagt sig och man som åskådare kastats in i den verklighet som är karaktärernas så går det emellanåt rasande fort, bara för att filmen sedan de sista 30 minuterna verkligen segnar ihop och nästan får en att somna. Jag ogillar starkt hur filmen så tydligt byter karaktär i slutet. Fram till dess har skratten kommit med jämna mellanrum av ett par minuter men plötsligt förbyts skrattet mot en allvarlighet som jag känner inte alls hör hemma i den här filmen. Men i det stora hela är filmen helt klart sevärd och är ett säkert kort för den som vill bjuda sin partner på en rolig stund i biomörkret.

Veckans video

Vet inte vilken ände jag ska börja när det kommer till den här artikeln. För det första tycker jag det är jobbigt att överhuvudtaget behöva länka för nu kommer jag bli länkad för att jag länkar och det ger mig ångest.

Hursom. Det jag reagerar på i artikeln är den här jeppen Martin Rosborgs arrogans. Killen är VD för Stockholm Visitors Board, han sitter mest hela dagarna och funderar på vad som kan göras för att Stockholm ska lyckas bli Nordens främsta turistmål. Och någon gång i våras kom han och hans kollegor på att turistinformationen på centralstationen skullle väck. Turistinformationen skulle ersättas med datorrer men dessa installerades först för några veckor sedan. De stackars turister som anlänt till Stockholm har fått fråga sig till råds bland personalen på bland annat Coffe cup, som utrustats med kartor. Personal som nu lessnat på att vägleda turister. Och jag klandrar dem inte, det är ju inte deras jobb att. Men på klagomålen från dessa individer bekommer inte Rosborg, han håller fast vid att det var ett bra beslut att stänga informationen och försvarar sig med att han ser framåt och inte kan ta till sig av ett fåtal individers klagomål. Men alla arma turister då, som det första dom måste göra när de anländer stan måste kånka sina tunga väskor till Kungsan. Du tror inte att dom kanske också är lite missnöjda Rosborg?

I senaste numret av Filmguiden, som är en bearbetad version av Expressen Fredag och som finns på alla SF:s biografer uppmärksammar jag hur Expressens censurregler i praktiken fungerar. Som alltid innehåller tidningen mängder av paparazzifotografier där kändisar petar näsan, rastar hunden och what not. På ett uppslag görs en ordentlig genomgång av de gånger då kändisar ertappats med byxorna ner, eller någon annan intim kroppsdel skådat kamerablixternas ljus. Vad som är intressant är hur tidningen utan tillstymmelse till den misnta tvekan visar kvinnors behag, vårtor och allt men döljer Lohans och Spears springor med en svart tass. Något som blir fullkomligt obegripligt då samma uppslag har en stor bild på Gerard Depardieu som tydligt illustrerar exakt hur Gud skapade denna fransos. Muttor är inte okej, i alla fall inte om de tillhör kända tjejer runt 25. Men man gör inget för att bespara oss läsare från en fetlagd blek fransos snopp med tillhörande pung. Jag undrar givetvis varför och på vilka grunder man gjort denna avvägning. Är det en fråga om att måna tjejernas integritet? Och varför då inte Gerards också när man ändå håller på? Då kanske man inte borde publicera bilderna överhuvudtaget. Eller tänker redaktionen att man vi läsare har tillräckligt mycket fantasi för att kunna föreställa oss vad som döljer sig bakom den där braskande tassen, men att det vore att lämna för mycket till fantasin att sätta en likadan tass på Gerards pillesnopp?