I ett parallellt universum.

Trailern för Djävulen bär Prada lovar gott för biohösten. Bara det lilla jag sett var lagom underhållande och skrattretande. Filmen skulle inte kunna göras om man inte drev allt till sin spets och således är filmen en drift med såväl de onda som de goda i den.

Men det får mig att undra om tidningsvärlden någonsin skulle kunna gå att skildra på ett sätt som inte känns överdrivet. Det är tacksamt att driva med branschen just för att den är så unison i vilka figurerna den hyser. Barska redaktörer, neurotiska mellanchefer, nervösa assistenter och bortkommna praktikanter. Dessutom så måste man alltid försöka gå en omväg runt det faktum att inte peka ut verkliga personer och hittar på fiktiva namn som ändå gör det lät för alla att räkna ut vem man syftar på.

Trailern ser du här.

Well well. Nu börjar The Boondocks. Ciao!

Guess whos back?

Serien jag missade i våras då den krockade med Cityakuten och Kobra går nu i repris på Tv 6, lördagar klockan 19.00. En fasligt mycket bättre sändningstid än tidigare. Men nu krockar den istället med Flipper. Men eftersom Shimas röst bara är uthärdlig i lagom doser så offrar jag Flipper för mina favoritcyniker Riley och Huey. Och för er som saknar Tv 6,lär känna grabbarna lite bättre på GoComics.

Om skönhet.

DN Insidans nya serie om skönhet är precis vad jag gått och väntat på. Insidan är nog en av de bästa, för att inte säga den bästa, avdelningarna i hela DN. Och att dom skriver om skönhet som jag väldigt mycket går och grubblar på känns så träffande.

I första delen som publicerades idag intervjuas Florina Weisz som var med i vårens säsong av TopModel och min favorit av alla deltagande. Hon svarar kanske som man hade kunnat förvänta sig men sätter ändå fingret på så mycket av vad skönhet handlar om. Jag väntar med spänning på fortsättningen. Framförallt hoppas jag att serien tar upp exakt hur subjektiv skönheten är och att den, hur gärna vi än skulle vilja, inte går att ta sönder i mindre delar och analysera.

Själv är jag ganska nöjd med min utseende, ibland mer än nöjd, kanske någon gång då och då missnöjd. Emellanåt får jag höra att jag är vacker, underskön, poesi. (Ja, det är sant, en känd icke namngiven artist har sagt att mitt ansikte utstrålar ren poesi). Och det är ju så klart jättekul, även om jag skulle önska att det faktiskt inte spelade någon roll hur jag såg ut. Men vad jag undrar när jag hör det och när jag själv sitter som klistrad med ett vackert fotografi på någon av de människor jag finner fasligt tilldragande är vad i mitt och andras utseende som är just så tilldragande. Och det är just det som inte går att analysera. Det går inte att förstå. Det är helheten. Någon kanske inte är vacker men har vackra ögon eller fin näsa eller vackra läppar. Någon kan ha allt det där men ändå se helt alldaglig ut. Eller ha några av dem och bli något av det vackraste som man någonsin skådat. Själv tycker jag att vad som är än viktigare än det rent fysiska är vilken närvaro, utstrålning och karisma personen ifråga skickar till resten av sin omgivning. Det är vad som får mig att falla och få mig att fånigt stirra ut den 60 år gamla kvinnan på tunnelbanan. Men det är en hårfin skillnad om att vara närvarande och bli för självmedveten. Är man för självmedveten kan bli konstlad på ett sätt som så lätt genomskådas och då spelar det mindre roll hur vacker man än är.

Jakten på Mr Right

Fredagar på femman kanske inte laddar för de bästa förusättningar en serie skulle kunna få. Och det är verkligen synd. För precis lagom innan middagsstöket börjar visar femman nu dokumentärserien Jakten på Mr right. Den skildrar elva kvinnor bosatta i New York där de försöker överleva i storstadens dejtningdjungel. Serien är, om man så vill, en mer realistisk variant av SATC. Visst dom är lyckade, snygga och helt fantastiska. Men få av dem klär sig lika bra som Carrie.

Jag råkade bara av en händelse hamna framför förra veckans avsnitt och såg även det som gick senast och som den sucker jag är för dokumentärserier så älskar jag så klart även denna. Självklart blir det pinsamt, självutlämnande och brutalt. Men det är precis vad som gör serien så bra. Även om en del scener känns krystade så är det samtidigt tidvis för äkta för att kunna vara påhittat. Dom vågar visa sig precis så sårbara och utsatta som dom faktiskt är och det krävs en del mod. Om det inte är så att dom kväver killarna dom dejtar så är det dom som känner sig kvävda. Och man vill så klart se dem alla lyckliga, men inte till vilket pris som helst.

Jakten på Mr Right visas på Kanal 5 fredagar 17.30

En stad av människor

Jag är kär. I Människornas Stad. Människornas Stad är Svt:s sommargåva till oss skattebetalare som inte finner nöje i varken Allsång på Skansen eller Morden i Midsomer. Människornas Stad är Guds Stad men lite bättre för man har en dejt med Acerola och Laranjinha trettio minuter en gång i veckan.

Självklart visar serien, precis som filmen, upp Rios vackra såväl som mindre vackra sidor. Det senaste avsnittet var dock som en enda lång reklamfilm för Rios långsträckta stränder fyllda till bredden av soldyrkande brunbrända ynglingar som inget annat gör än flörtar, surfar och spelar fotboll. Eller som Acerola och laranjinha prata om hur man flörtar, surfar, spelar fotboll eller bara hustlar sig fram från en dag till en annan då skottlossning och droghandel är en del av ens vardag. Men dom är när det kommer till kritan fattigdomen till trots oftast lyckliga och framförallt sorglösa, på ett sätt man önskar kunde smitta av sig.

Acerola är söt och inte längre bara en kåt fjortonåring som med döden som ursäkt försöker övertala sin flickvän att ha sex. Han är kär också. På något annat sätt kan han inte förklara det för sin vän att han lyckats hålla sig till henne i över fyrtio dagar. Laranjinha bekymmrar sig, som så många andra i hans ålder, om han någonsin kommer bli kvitt oskulden. Tanken på att han skulle vara den enda i favelan som har den kvar skrämmer honom, men han vägrar ändå vara en trofé för någon rik citybrud att ta hem och visa upp. Han ar jantelag i sig för var han än vänder sig sätter han upp osynliga stängsel för vad han tror att en kille med hans bakgrund får göra, eller kan göra, när det i själva verket inte finns någon hejd på möjligheter för någon så företagsam som han. Hur man väljer att skildra vänskapen mellan dessa två pojkar är oöverträffat sedan jag som liten såg Micke och Molle på video.

På stranden blandas ungdomar av olika etnicitet och klass men de delar samhället de lever i, om än på olika villkor. Ändå lyckas de ta sig in på varandras planhalvor. Som när Laranjinha blir uppraggad av dottern till en antropolog som vill åka hem och hångla upp honom illa kvickt. Eller tjejerna som frågar varandra till råds om vem killarna är då de inte hör till deras egna.

Ungdomarna i Människornas Stad är streetwise på ett sätt som via övergår dem tjattrande tjejerna i Ricki Lake Show. Dialogen är rapp och säkert improviserad och om inte det så hämtad från ungdomarnas egna erfarenheter. Det är flörtigt så det förslår. Skådespelet är så äkta att man kommer på sig själv med att undra om dom kanske inte spelar sig själva ändå.

Människornas Stad visas på Svt onsdagar 22.30

Dokusåpor skadar ditt äktenskap allvarligt pt 2!

Jag trodde det skulle funka mellan Travis Barker och hans tuttlisa Shanna Moakler men där hade jag fel. Det här bevisar ju bara,som jag redan tidigare konstaterat, att MTV inte är nyttigt för parförhållandet, om man nu inte vill skiljas vill säga.

L mot L

Svenska (herr)fotbollslandslaget har nu utsett Fredrik Ljungberg till ny lagkapten. Det glädjer mig. Alternativet var Tobias Linderoth som i mitt tycke är en alldeles för undanskymd spelare. Visserligen en slitvarg, ingen tvekan om den saken, men inte heller den som jag vill se leda laget. Kanske om några år, men defintivt inte nu. Då är Ljungberg ett så mycket bättre val av flera olika anledningar. Han har vanan från de högre ligorna och cupspelen och vann vid den press som spel där innebär. På gott och ont har han visat sig vara en spelare som har svårt att helt utan att blinka sälla sig till ett kollektiv. Men det visar också på att han har bestämda åsikter och det anser jag vara värdefullt för någon som ska leda andra. Men framförallt var han den spelare som under det förgående mästerskapet visade mest kämpaglöd av alla, precis som en lagkapten ska. Mot honom talar så klart att han under den senaste upptakten inte var med, men att därför förutsätta att han kommer agera likadant är att gå händelserna i förväg.

Akuten man själv vill bli omhändertagen på

Jag har följt Cityakuten sedan mer än tio år tillbaka och har de senaste månaderna blivit lite lätt nostalgisk då Tv 3 visat repriser av tidigare säsonger. Så här långt har man nu kommit till den tredje säsongen men än har jag inte börjat skönja de stora förändringar som så skiljer det ER vi kan se idag från det ER som inledde seriens födelse.

För skillnaderna är stora och omöjliga att bortse från. Då, även under tredje säsongen, så gick serien, till skillnad från idag, i ett aning apelsingult ljus och den blå färgen från läkarnas scrubs skrek verkligen. Idag är ljuset dovare och färgerna har förbytts till att vara mer mångfacetterade. Då började varje avsnitt med några sekunders kontemplation, en förutsägbar ansats, lugnet före stormen om man så vill, för att sedan kasta in tittaren i handligen då det inte sällan handlade om bilolyckor, gängkrig, osv. Idag präglas serien desto mer av det stora galleri av karaktärer man lyckats samla på sig, och ett försök att kunna förvalta alla dessa karaktärer och deras inbördes relationer, mer än vad som faktiskt händer på sjukhuset. Både på gott och ont.

Redan innan jag sett så gamla avsnitt som de som nu visas hade börjat sakna de basketmatcher som under lugna pass kunde utspela sig mellan DR Ross och DR Green. Eftersom män inte kan prata känslor så hade de tu under dessa basketmatcher chans att göra just det under förevänding att det inte var känslor de i första hand pratade om, utan basket dom spelade.Basketmatcherna är ett minne blott då ju DR Green dött i cancer och DR Ross flyttat till Seattle. Inte längre frodas den typen av vänskap som man tidigare kunnat se. För den mellan Ross och Greene var speciell, precis som den mellan Greene och Lewis.

Sköterskorna, som hamnat helt i skuggan av läkarna, är de enda som också varit med från seriens början. Och just att de har en sådan undanskymd roll gör också att de lätt glömms bort. Chuny verkar för övrigt vara seriens så gott som enda latinoalibi. Så fort det kommer in en skrikande latinounge (som gott som alltid blivit skjuten i ett gängkrig där våldet bara går ner i åldrarna) så ropar så väl Kovac som Carter på Chuny. Just hur rikare porträtt av sköterskorna är mer än plågsamt frånvarande säger mer om manusförfattarna är egentligen någoningt annat. Bortser man från dem har endast karaktären Susan Lewis, som varit frånvarande några säsonger, och John Carter, även han borta ett tag, hängt med från starten. Med sådant bortfall av karaktärer är det ofrånkomligt att som tittare leta efter andra återkommande drag, eller hur som helst hitta dem. För hittar dem gör man. Serien har många manusförfattare och det märks när man börjar analysera handlingen och karaktärerna närmare.
-Serien måste alltid ha en sur kille. Det började med Peter Benton men nu är det lika mellan Victor Clemente och George Pratt.
-Översköterskan ska ha en lite större roll än de andra sköterskorna men inte en lika stor roll som läkarna. Det började med Carol Hataway, fortsatte med Abigail Lockhart för att nu vara Samantha Taggert.
-Samma översköterska ska ha det lite struligt med familj/pojkvän eller kombination av bägge. Hataway försökte begå självmord,blev lämnad vid altaret,köpte ett fallfärdigt hus, hade en pojkvän med posttraumatisk stress och hade ett onoffförhållande med DR Ross i typ tre säsonger innan hon födde hans tvillingar. Lockhart var lagomalkis och hade en mamma som var manodepressiv och en lillebror som var lite mer manodepressiv, hade först ett förhållande med DR Kovac, sen ett med Carter för att bli dumpad utan att veta om det, sen bli ihop med Kovac igen och nu vänta hans barn. Samantha har ett ex som sitter inne och innan han gjorde det dök upp och skulle försöka ställa allt till rätta samt en son som har diabetes och skolkar hela tiden. Och även hon har varit ihop med Kovac.
-Kandidaterna kommer och går. Och kommer tillbaka för att bli atläkare och specialister. Ett återkommande inslag som blir intressant när man ser hur Carter genom åren förändras från hoppfull idealist till en idelisk realist som aldrig kommer sluta hoppas.Om serien håller på lika länge till kommer Carter snart bossa över hela sjukhuset. Om han nu kan slita sig från att rädda resten av världen vill säga.

Procentuellt är det intressant i vilken grad karaktärerna på just den här akutavdelningen faktiskt blir kära i varandra. Oftare i varandra än i folk utanför sjukhuset faktiskt. Green blev ihop med Corday som dejtade Peter som var ihop med barnläkaren som faktiskt gifte sig med en polis utanför och adopterade en aidssjuk pojke. Kovac har varit ihop med så väl Abby, Chuny och Sam. Abby har varit ihop med Carter. Dr Pratt har varit med Chen, Neela har varit med Gallant.

När jag och bekant över MSN resonerade kring vilka serier som borde lagts ner för länge sen, vilka som las ner i precis rätt tid och vilka som varit för korta så sa hon bara i förbifarten att E.R kanske skulle må bra av att börja sjunga på sista versen. Själv är jag alldeles för nostalgisk för att våga ens tänka tanken på hur jag skulle klara mig utan E.R. Jag vet att den börjar bli tjatig och mer såpa än dramaserie men jag känner så mycket för karaktärerna och vet ingen nu serie som skulle kunna fylla det tomrum som skulle uppstå. Och om dom lägger ner E.R, vem ska då ta hand om mig när jag måste åka in på akuten?