Långsinthet

Jag är ganska långsint av mig. Inte så att jag inte ger människor andra chanser, men det är att jag gjort det och folk kastat bort dem som gjort att jag kanske är ännu hårdare mot folk jag borde ge någon typ av dispens. Som den här killen. Jag har helt glömt bort vad det är vi är osams om, och varför det är så viktigt för mig. Faktum är att vi pratat som hastigast ett par gånger men varje gång har jag tagit upp hur obehagligt det är att han ens söker kontat med mig med tanke på hur illa han behandlat mig. Så igår när jag såg honom gjorde jag det som kändes mest rätt, det vill säga ignorerade honom fullständigt.

Det skulle inte vara så svårt om det inte vore för att en av mina bästa kompisar är en av hans bäst kompisar. Det skulle väl vara anledning nog att för mig också be the bigger person och bara lägga ner hela grejen men det har blivit en principfråga.

Min kompis berättade hursomhelst att denna man blivit helt personlighetsförändrad och har stora minnesluckor. Eller ja han är väl personlighetsförändrad för att han har minnesluckor, om man säger så. Och  där och då när min kompis berättade detta kände jag att det borde finnas gränser även för mig. Hur hård jag är mot människor, hur länge jag ska gå omkring och ens tänka på detta, i den mån jag nu gör det. I synnerhet eftersom han förmodligen inte kommer ihåg ett jota.

Men så frågade jag min kompis om en annan gemensam bekant och huruvida de har någon kontakt. Själv har jag brutit kontakten med denna människa för att hen alltid bangar i sista sekund och sen inte går att få tag på. Sånt är jobbigt när man ägnat två timmar åt att göra sig i ordning i tron att man ska göra en helkväll på stan. Men min kompis är om möjligt ännu värre än jag är. För han går omkring och är uppriktigt sur över något som hände för fem år sen. FEM ÅR SEN! Nog för att jag är långsint men inte så långsint.