...

Människor underskattar mig gång på gång. Det börjar bli en smula skrattretande faktiskt. Jag är ändå tacksam att jag själv är smart nog att kunna genomskåda dem, men det är inte som om jag alltid kunnat det, faktum är att den livserfarenheten som gjort mig så beräknande gärna är en erfarenhet jag skulle vilja vara utan. Det är trots allt inget annat än en självförsvarsmekanism. I den bästa av världar skulle jag inte behöva vara så här paranoid, jag skulle inte hela tiden tro att människor var ute efter att jävlas med mig, efter att såra mig, skada mig.

Tack och lov överraskar ju folk mig positivt lika ofta om inte oftare men att ständigt bli påmind om världens efterblivenhet, det tar på krafterna.