 |
| Bild från Svt. |
torsdag, augusti 23, 2012
Dagens tavla
tisdag, augusti 21, 2012
Dagens tips
Missa inte K Special om performancekonstnären Marina Abrahamovíc. Ligger på Svt Play i ytterligare 23 dagar.
söndag, augusti 19, 2012
Gräsligt Gallery Girls
I ett försök att rida på vågen av HBO-succén Girls kommer nu Bravo med den nya realityn "Gallery Girls". Men den som hade hoppats på att även här stöta på Marnie och hennes smått knepiga vänkrets hoppas fullkomligt förgäves.
Här finns inget av den uppriktighet, värme eller humor som gjorde Girls så speciellt, istället känns karaktärerna bitvis lite väl ansträngda i sina försök att ge intryck av att vara speciella. Vi har modellen som självklart näckar i första avsnittet, klär sig helt outrageous, och mest fiskar efter att hitta de replikar som kommer lyfta på flest ögonbryn, landsortstjejerna som armbågat sig fram i storstadsdjungeln sedan sena tonåren och redan vid 25 blivit fullfjädrade isdrottningar helt oförmögna att ta in hur nära vänner står inför en total psykos, och de rika bortskämda tjejerna som inget annat kan och vill än provocera alla i sin omgivning med hur de lever på pappas pengar.
Resultatet blir en osäker och velig blandning av MTV:s jätteframgång The City, den mindre lyckade Kell on earth, som följde pr-kvinnan Kelly Cutrone, och den numera nedlagda How to make it in America. Samtidigt som man saknar glamouren från The City är det till viss mån upplagt för lika mycket intriger och drama när tjejerna måste samsas om utrymmet i New Yorks gallerier.
Just castingen är seriens största problem. Samtidigt som det inte är svårt att hata överklasstjejen Liz Marguiles, lider serien av att inte ha en självklart sympatisk figur, den saknar i det avseendet värmen Whitney Port i viss mån bidrog med i The City, och det främst för att uppkomlingen Kerri Lisa inte har ens hälften av Whitneys utstrålning. Kerri är lik Port även i andra avseenden, som smått vilsen och uppenbart präglad av vissa mindrevärdeskomplex, men tycks å andra sidan vara full av ambitioner och övertygelse om att hon ska lyckas, och att se hur hon lyckas kanske i sig kan vara anledning nog att fortsätta titta för somliga.
Serien lär allteftersom säsongen fortskrider bjuda på konflikter och intriger, men knappast med samma underhållningsvärde som dem i Real housewives of New York eller Jerseylicious. Kombinationen av en illa castad, och där till krystad och ansträngd handling med framtvingade konflikter är långt ifrån fängslande.
Se: Om du desperat saknar The City.
Se istället: Real housewives of New York, Kell on Earth, eller varför inte damma av Power girls?
Läs också: http://www.newyorker.com/online/blogs/culture/2012/08/bravo-gallery-girls.html
Här finns inget av den uppriktighet, värme eller humor som gjorde Girls så speciellt, istället känns karaktärerna bitvis lite väl ansträngda i sina försök att ge intryck av att vara speciella. Vi har modellen som självklart näckar i första avsnittet, klär sig helt outrageous, och mest fiskar efter att hitta de replikar som kommer lyfta på flest ögonbryn, landsortstjejerna som armbågat sig fram i storstadsdjungeln sedan sena tonåren och redan vid 25 blivit fullfjädrade isdrottningar helt oförmögna att ta in hur nära vänner står inför en total psykos, och de rika bortskämda tjejerna som inget annat kan och vill än provocera alla i sin omgivning med hur de lever på pappas pengar.
Resultatet blir en osäker och velig blandning av MTV:s jätteframgång The City, den mindre lyckade Kell on earth, som följde pr-kvinnan Kelly Cutrone, och den numera nedlagda How to make it in America. Samtidigt som man saknar glamouren från The City är det till viss mån upplagt för lika mycket intriger och drama när tjejerna måste samsas om utrymmet i New Yorks gallerier.
Just castingen är seriens största problem. Samtidigt som det inte är svårt att hata överklasstjejen Liz Marguiles, lider serien av att inte ha en självklart sympatisk figur, den saknar i det avseendet värmen Whitney Port i viss mån bidrog med i The City, och det främst för att uppkomlingen Kerri Lisa inte har ens hälften av Whitneys utstrålning. Kerri är lik Port även i andra avseenden, som smått vilsen och uppenbart präglad av vissa mindrevärdeskomplex, men tycks å andra sidan vara full av ambitioner och övertygelse om att hon ska lyckas, och att se hur hon lyckas kanske i sig kan vara anledning nog att fortsätta titta för somliga.
Serien lär allteftersom säsongen fortskrider bjuda på konflikter och intriger, men knappast med samma underhållningsvärde som dem i Real housewives of New York eller Jerseylicious. Kombinationen av en illa castad, och där till krystad och ansträngd handling med framtvingade konflikter är långt ifrån fängslande.
Se: Om du desperat saknar The City.
Se istället: Real housewives of New York, Kell on Earth, eller varför inte damma av Power girls?
Läs också: http://www.newyorker.com/online/blogs/culture/2012/08/bravo-gallery-girls.html
lördag, augusti 18, 2012
Under mi sensi
Varje dag vaknar jag med förhoppning om att detta ska bli dagen då världen, männen, sakernas tillstånd, inte ska göra mig fullt så besviken. Denna vecka har inte varit någon höjdare i det avseendet. Bedrövelse har lagts till bedrövelse. Polisen i Sydafrika öppnade tidigare i veckan bland annat eld mot strejkande gruvarbetare och 18 människor uppgetts ha blivit dödade, bara för att nämna något.
Och i Sverige forstätter polisen lägga tid, energi och pengar på att fullkomligt godtyckligt utan egentlig saklig grund förfölja människor som lyssnar på en viss musikgenre, och till följd av detta besöker en festival.
Det känns tråkigt att jag ska behöva inleda den här texten med att understryka att jag själv aldrig har och förmodligen aldrig kommer nyttja några andra droger än alkohol och receptbelagd medicin. Men i och med att Rolf Sundqvist i artikeln jag länkar till själv säger att vi som lyssnar på reggae och dancehall har en "ganska liberal syn på droganvändning" så är det kanske på sin plats.
Och till viss mån har han rätt. Den svenska polisens inställning till droger är uråldrig och bygger på i vissa fall både gammal och felaktigt forskning. Fixeringen kring statistik och vad som är lagligt och inte är total. Man tycks oförmögen att kompromissa och visar inga som helst prov på flexibilitet.
Polisens arbete bygger på mängder med fördomar och förutfattade meningar om både reggaemusiken i sig själv, men också om dem som lyssnar på den och från polisens sida tycks man oförmögen att se hur detta påverkar gemene mans inställning till dem.
Uttalandet om att just reggaefans skulle ha "en ganska liberal syn på droganvändning" vittnar om att man från polisens sida inte tycks ha någon som helst verklighetsförankring. Det är inte bara reggaefans som har en ganska liberal syn på droganvändning år 2012, jag skulle säga att det gäller både unga och gamla som lyssnar på en salig blandning av musik. Faktum är att just kopplingen mellan synen på droganvändning och musikgenren är rätt vag, det handlar snarare mer om politisk och ideologisk övertygelse än något annat.
I takt med att informationen om droger, och deras såväl negativa som positiva effekter blivit lättare att få tag på, har också gemene mans inställning till droger förändrats, men detta tycks ha gått just Uppsala och Gävleborgs-polisen förbi fullkomligt. Istället klamrar man sig desperat fast vid en föreställning som bygger på fördomar och förutfattade meningar. Sett ur det perspektivet är det enligt mig inte särskilt förvånande att förtroendet för polisen i just dessa frågor är så låg men också möts med en viss misstänksamhet.
Lika mycket som just drogliberalismen som präglar viss reggae är ett uttryck för en politisk övertygelse, lika mycket är polisens arbete ett uttryck för en mångårig statlig propagandaapparat som måste få ifrågasättas, men just denna aspekt glöms ofta bort, och istället utnyttjas media som en megafon som springer polisväsendets ärenden för att vinna allmänhetens opinion. Det vore önskvärt om man från polisens sida i samma höga utsträckning ifrågasatte det faktum att alkohol är tillåtet, och inte undvek frågan bara för att alkoholen så länge varit både socialt och kulturellt accepterad.
Fixeringen kring innehav och bruk, och stämplandet av droganvändare som brottslingar och inte missbrukare är långt ifrån fruktsam. Med en närmast religiös övertygelse tycks det uttryckliga målet vara att gripa så många som möjligt, utan att i processen ta hänsyn till alla oskyldigt anklagade och misstänkliggjorda som inte bara får se sin integritet kränkt, utan också ger uttryck för en känsla av att vara övervakade och bevakade.
Festivalen i Furuviks uppskattas av parkens egen ledning besökas av 4000 besökare per dag, långt färre än exempelvis Peace & Love eller Summerburst. I det perspektivet blir den stora polisnärvaron en smula skrattretande och för tankarna till ett regelrätt övervakningssamhälle, inte till ett samhälle där polisen värnar om att vi människor ska känna oss trygga.
Sundqvist ger i artikeln en bild av att det är lätt att känna igen en narkotikapåverkad individ och i artikeln från Arbetarbladet nämner han att Uppsalapolisens arbetsmetoder och erfarenheter fått agera ledstjärna. Detta framstår som fullkomligt absurt då det finns flertalet vittnesmål om polisens godtycklighet i arbetet att försöka identifiera skyldiga. Människor som betalat flera hundratals kronor för att besöka en festival, och som sedan på grund av polisens okunskap och illa utförda arbete istället får sitta bort konserttid i en provisorisk förhörslokal.
Min kritik vänder sig dock inte bara emot polisen utan också emot media. Medias rapportering präglas i alldeles för hög utsträckning av förenkling och effektsökeri. Att som Arbetarbladet när festivalen nu äger rum skriva artikel efter artikel om just narkotika och polisens arbete, men inte ens i en mening röra vid musiken är inget annat än ett tragiskt misslyckande. Inte heller upplever jag att UNT följt upp de fall av misstänka brott som enligt polisens egen utsago ska ha ägt rum under tidigare festivaler med en utförlig rapport om fällande domar, vilket lätt kan göra att polisens uppgifter om antalet misstänkta och gripna tas för sanning trots att verkligheten kanske är en helt annan.
Och i Sverige forstätter polisen lägga tid, energi och pengar på att fullkomligt godtyckligt utan egentlig saklig grund förfölja människor som lyssnar på en viss musikgenre, och till följd av detta besöker en festival.
Det känns tråkigt att jag ska behöva inleda den här texten med att understryka att jag själv aldrig har och förmodligen aldrig kommer nyttja några andra droger än alkohol och receptbelagd medicin. Men i och med att Rolf Sundqvist i artikeln jag länkar till själv säger att vi som lyssnar på reggae och dancehall har en "ganska liberal syn på droganvändning" så är det kanske på sin plats.
Och till viss mån har han rätt. Den svenska polisens inställning till droger är uråldrig och bygger på i vissa fall både gammal och felaktigt forskning. Fixeringen kring statistik och vad som är lagligt och inte är total. Man tycks oförmögen att kompromissa och visar inga som helst prov på flexibilitet.
Polisens arbete bygger på mängder med fördomar och förutfattade meningar om både reggaemusiken i sig själv, men också om dem som lyssnar på den och från polisens sida tycks man oförmögen att se hur detta påverkar gemene mans inställning till dem.
Uttalandet om att just reggaefans skulle ha "en ganska liberal syn på droganvändning" vittnar om att man från polisens sida inte tycks ha någon som helst verklighetsförankring. Det är inte bara reggaefans som har en ganska liberal syn på droganvändning år 2012, jag skulle säga att det gäller både unga och gamla som lyssnar på en salig blandning av musik. Faktum är att just kopplingen mellan synen på droganvändning och musikgenren är rätt vag, det handlar snarare mer om politisk och ideologisk övertygelse än något annat.
I takt med att informationen om droger, och deras såväl negativa som positiva effekter blivit lättare att få tag på, har också gemene mans inställning till droger förändrats, men detta tycks ha gått just Uppsala och Gävleborgs-polisen förbi fullkomligt. Istället klamrar man sig desperat fast vid en föreställning som bygger på fördomar och förutfattade meningar. Sett ur det perspektivet är det enligt mig inte särskilt förvånande att förtroendet för polisen i just dessa frågor är så låg men också möts med en viss misstänksamhet.
Lika mycket som just drogliberalismen som präglar viss reggae är ett uttryck för en politisk övertygelse, lika mycket är polisens arbete ett uttryck för en mångårig statlig propagandaapparat som måste få ifrågasättas, men just denna aspekt glöms ofta bort, och istället utnyttjas media som en megafon som springer polisväsendets ärenden för att vinna allmänhetens opinion. Det vore önskvärt om man från polisens sida i samma höga utsträckning ifrågasatte det faktum att alkohol är tillåtet, och inte undvek frågan bara för att alkoholen så länge varit både socialt och kulturellt accepterad.
Fixeringen kring innehav och bruk, och stämplandet av droganvändare som brottslingar och inte missbrukare är långt ifrån fruktsam. Med en närmast religiös övertygelse tycks det uttryckliga målet vara att gripa så många som möjligt, utan att i processen ta hänsyn till alla oskyldigt anklagade och misstänkliggjorda som inte bara får se sin integritet kränkt, utan också ger uttryck för en känsla av att vara övervakade och bevakade.
Festivalen i Furuviks uppskattas av parkens egen ledning besökas av 4000 besökare per dag, långt färre än exempelvis Peace & Love eller Summerburst. I det perspektivet blir den stora polisnärvaron en smula skrattretande och för tankarna till ett regelrätt övervakningssamhälle, inte till ett samhälle där polisen värnar om att vi människor ska känna oss trygga.
Sundqvist ger i artikeln en bild av att det är lätt att känna igen en narkotikapåverkad individ och i artikeln från Arbetarbladet nämner han att Uppsalapolisens arbetsmetoder och erfarenheter fått agera ledstjärna. Detta framstår som fullkomligt absurt då det finns flertalet vittnesmål om polisens godtycklighet i arbetet att försöka identifiera skyldiga. Människor som betalat flera hundratals kronor för att besöka en festival, och som sedan på grund av polisens okunskap och illa utförda arbete istället får sitta bort konserttid i en provisorisk förhörslokal.
Min kritik vänder sig dock inte bara emot polisen utan också emot media. Medias rapportering präglas i alldeles för hög utsträckning av förenkling och effektsökeri. Att som Arbetarbladet när festivalen nu äger rum skriva artikel efter artikel om just narkotika och polisens arbete, men inte ens i en mening röra vid musiken är inget annat än ett tragiskt misslyckande. Inte heller upplever jag att UNT följt upp de fall av misstänka brott som enligt polisens egen utsago ska ha ägt rum under tidigare festivaler med en utförlig rapport om fällande domar, vilket lätt kan göra att polisens uppgifter om antalet misstänkta och gripna tas för sanning trots att verkligheten kanske är en helt annan.
fredag, augusti 17, 2012
Lite tips!
Gud vet varför ni besöker den här bloggen när jag uppdaterar så in i Norden sporadiskt men så lojala som ni är tänkte jag att jag väl ändå får bjuda till lite, även om jag känner på mig att ni är ute efter mer juicy stuff än vad jag nu kommer komma med.
Hursomhaver. Here goes.
Läs
http://www.feministisktperspektiv.se/2012/08/15/allt-som-raknas-prestationen/
Lyssna på
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=5148324
Kan rekomendera Ison, Klara Zimmergren, Rakel Chukri, Lotta Lundgren, John Guidetti, Ulf Ellervik, Jan Scherman och Marika Carlson. Har ni bara tid att lyssna på ett, lyssna på Isons, det är väl värt det. Bölade som ett litet barn.
Annars då? Well mest går jag och funderar på kvinnokampen. Om att våga bryta mönstret med utseendebekräftelse ( förmodligen inte ett riktigt ord), om bra och dåliga feminister, om vem som bestämmer vem som är en bra eller dålig feminst och på vilka grunder, och försöker formulera tankar kring detta. När jag är färdig, vilket en filosof som jag förhoppningsvis aldrig kommer bli, lär det väl landa här. Guuuuud vad tråkig jag är, well ja när man väl skaffat sig i en analys är den svår att göra sig av med. Allt är politik, ju förr man inser det, desto bättre.
Hursomhaver. Here goes.
Läs
http://www.feministisktperspektiv.se/2012/08/15/allt-som-raknas-prestationen/
Lyssna på
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=5148324
Kan rekomendera Ison, Klara Zimmergren, Rakel Chukri, Lotta Lundgren, John Guidetti, Ulf Ellervik, Jan Scherman och Marika Carlson. Har ni bara tid att lyssna på ett, lyssna på Isons, det är väl värt det. Bölade som ett litet barn.
Annars då? Well mest går jag och funderar på kvinnokampen. Om att våga bryta mönstret med utseendebekräftelse ( förmodligen inte ett riktigt ord), om bra och dåliga feminister, om vem som bestämmer vem som är en bra eller dålig feminst och på vilka grunder, och försöker formulera tankar kring detta. När jag är färdig, vilket en filosof som jag förhoppningsvis aldrig kommer bli, lär det väl landa här. Guuuuud vad tråkig jag är, well ja när man väl skaffat sig i en analys är den svår att göra sig av med. Allt är politik, ju förr man inser det, desto bättre.
onsdag, augusti 08, 2012
100 000 kronor, i mynt
Tydligen blev en bank i Töcksfors häromdagen rånad på 100 000 kronor, I MYNT! Detta kan vara veckans höjdpunt sett ur ett strikt humoristiskt perspektiv. Kommer ligga vaken och fnittra över detta hela resten av veckan. Resten av min vakna tid ämnar jag ägna åt efterforskningar kring vilka dessa ljushuvuden är som nu sitter och funtar på hur dom bäst ska tvätta 100 000 kronor. I mynt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)