.....

I fredags när jag var ute frågade en gammal flamma var jag hade min man. Jag borde ha svarat "Jag har så många, jag vet inte vem du menar" men sa att han inte hade med det att göra.

Visst, det kanske är smidigt att gå rakt på sak och fråga var mannen är istället för att fråga om man har någon för tillfället, men vad har det för betydelse egentligen? Jag säger kör på istället, tuta och kör, vill jag inte så vill jag inte och då kommer du märka det tids nog ändå, och om jag ändå tutar och kör fast det kanske finns någon, spelar inte heller någon roll. Det är mitt problem om ens någons.

Men sen har vi dem som kommer fram efter att man stått och pratat med säg en kompis och frågar ÄR DET DÄR DIN KILLE! Det är som att mellan raderna säga "Jag vill veta så jag inte riskerar bli nedslagen för han såg stor och stark ut med sina 180 cm, 100 kg muskler" och det tycker jag är rent ut sagt patetiskt. Jag vet, det är bara min tolkning av situationen men just denna ängslan, detta behov av att göra klart för sig vem som är vad till vem, det kan jag inte just tolka som något annat än just osäkerhet.

Vi kan väl vara kompisar

Nej det kan vi inte. Inte utan att jag kommer fortsätta hoppas på en andra chans. Inte utan att jag med jämna mellanrum kommer tvingas kämpa med gråten i halsen för att inte spilla ytterligare några tårar av besvikelse. Inte utan att det kommer vara direkt plågsamt att ständigt bli påmind om vad jag gick miste om.

Du är den där jag aldrig kommer komma över. Tårarna spillda över dig sinar aldrig, de bär för mycket sorg, saknad och frustration för att någonsin ta slut även om jag nu bestämt jag är skyldig mig själv att våga hoppas på något annat.

Jag skulle kunna göra det till ett test, till en prövning, till en känslomässig utmaning. För att se hur länge, hur bra, hur övertygande jag skulle kunna hålla masken. Fortfarande vara älskvärd, utan att vara flörtig. Men det vore ett brott mot min självrespekt, min självbevarelsedrift. Jag säger nej det kan vi inte, jag väljer mig själv istället.

.....

Med tanke på det enorma intresset för min person känner jag mig nödgad att posta ett kort inlägg. Det är både spännande och oroväckande att se hur många som inte har något bättre för sig att googla mig. Nu gör jag ju förvisso samma sak själv men just för att jag vet att sånt går att spåra så följer jag aldrig länkar jag får upp på google som går till privata bloggar utan kopierar adressen för att få det att se ut som om jag besöker bloggen som precis vem som helst. Så lägg det på minnet så behöver inte jag sitta här och nojja så mycket!

Jag har några saker på agendan jag känner att jag vill ta upp.

Till att börja med gör det mig ledsen att se hur många tjejer tycks hata sig själva, eller lägger energi på att kokettera med att de borde göra det. Ni vet att ni spottar Universum i ansiktet va? Det är så obeskrivligt respektlöst! Visst, jag är inte perfekt, men jag finns, jag är. Varje lem är en välsignelse, ett mirakel, och jag tänker inte skymfa min skapare genom att hata mig själv. Aldrig någonsin!

Och så detta hat riktat mot alla andra! Lägg ner avundsjukan, bitterheten, missunnsamheten och ta itu med din egen känsla av otillräcklighet. Projicera inte dina egna rädslor på din omgivning, förstår du hur patetiskt det är och vilken svag individ du är? Vad vet du om vilka umbäranden jag går igenom, vad som fört mig dit jag är idag? Om du visste, varför skulle då vilja göra det ännu värre? Add to the burden? Jag försöker förstå men det är så svårt.

Apropå ingenting alls

En helt sann historia

Nynnar med i Man down medan jag står och skalar morötter till leda när en jobbarkompis frågar vad låten handlar om. Själv hör han bara rampapapamrampaparampapa. Jag berättar och han undrar om det bygger på en verklig händelse. Jag påpekar att kvinnor blir våldtagna mest hela tiden över hela världen men att få av dem skjuter sina förövare på öppen gata.

...

Det här är som balsam för mitt kantstötta hjärta.