Crazy orimliga perfektionist, bli väck!

Så. Imorgon kommer Reanno Gordon hit. Mannen som fick mig att hosta upp femtio spänn för ett unlimitedkonto och som sedan i måndags morse gått på repeat.

Mitt största bekymmer är vad jag ska ha på mig. Kjolen jag allra helst vill ha hade jag på Tarrus och jag klarar inte av tanken att någon noterar min bristande fantasi. Jag vet hur fullkomligt absurt, och obeskrivligt självupptaget detta är, men det hindrar mig inte från att tänka tanken. Kjolen är mörder, men tänk om någon tror att det är för att jag inga andra kläder har som jag valt att ha den? Ve och fasa! Andravalet hade jag i lördags när jag träffade Modellen och tänk om han är där och noterar det? Nu var han ganska alkoholpåverkad så att han skulle göra det har jag svårt att tro men för en nojjare som mig är allt möjligt.

Till saken hör att det här är sånt jag vill att killen jag ska träffa ska lägga märke till, det är därför jag föregår honom. Okej, kanske inte se ner på mig för att jag har samma kjol på två konserter i rad, men likväl vara så besatt av mig att han känner igen mina kläder från en gång till en annan.

Jag tror verkligen att jorden kretsar kring mig, och jag inser hur sorgligt det är. Samtidigt. Man känner andra som man känner sig själv och jag har sjuk iakttagelseförmåga och inget liv och lägger på minnet om andra kommer i samma utstyrsel gång efter annan. Det är väl just det, att jag inte kan släppa tanken på att folk tänker precis som jag. Mänskligt men förlamande.

Var ute igår. Det är intressant när man träffar som hör till det förflutna. Där det kunde bli något eller det som kunde blivit något aldrig kom att bli. Finns ju alltid anledningar till att det blir som det blir men jag kan ibland tänka tänk om. Såg en annan mycket vacker man men han har gått vilse i sig själv och det är sorgligt att se. Ni vet när rastlösheten gör att människor inte klarar av att stå på ett och samma ställe mer än på sin höjd någon sekund och sen väljer att rusa in i vad som helst. Så.

.....

Och nu när jag skrivit tre inlägg om vikten att vara älskvärd,varm och harmonisk tänkte jag ta och gnälla lite på SL.

Blå linjen är avstängd mellan Kungsträdgården och Rådhuset. SL har löst detta med en buss mellan Kungsan och Rådhuset. Hur många tror ni vill åka buss mellan maj och augusti när bussen mest är en rullande bastu? Det här betyder att ALLA istället åker gröna linjen norrut mellan centralen och fridhemsplan. Med alla menar jag ALLA. Tågen är tamefan packade jämt. Sätt in fler tåg istället för en bastu som ingen vill åka i ändå.

Och igår var det Sonipshere på Globen. När jag klev på tåget i Skanstull gick det fortfarande att stå men när jag sen skulle kliva av i Gamla stan fick jag gå in i min sedvanliga rusningstrafiksmode som är en blandning mellan en brunstig gorilla och en upploppssugen elefant för människorna vägrade flytta på sig. Jag kanske bara är 1,63 cm över havet, men jag kan vara nog så våldsam bara jag vill.

.....

Om ni undrar vad som föranledde mitt förra inlägg så träffade jag, och pratade igår med en av de absolut vackraste män jag någonsin varit i närheten av, utan överdrift. Jag har sett honom ett par gånger tidigare. Efter första gången vi sågs snokade jag reda på vad han hette, kollade givetvis hans FB och hela den helt vanliga rutinen vi människor som lider av tvångsmässig nyfikenhet gör men som de som drabbas av den mest uppfattar som obehaglig och med tiden i sin tur gör dem till tvångsmässigt paranoida, så till den milda grad att de tvingas söka hjälp på öppenvården.

Av det jag hittade drog jag slutsatsen att han är väldigt ytlig, omogen, har taskigt självförtroende men samtidigt lider av en grandios självbild. Det här gör honom inte desto mindre attraktiv. När vi igår bytte några ord gav han ett ledig intryck, men just för att jag tycker han är så attraktiv hade jag målat upp en ouppnåelig bild av en kille som var tio cm längre, hade behagligare röst och dessutom doftade så gott att jag kommit av en lätt sniffning.

Hans krassa personlighet gör honom inte mindre snygg, för så snygg som han är tror jag det är ganska svårt, men om han istället i de offentliga kanaler jag haft att tillgå och som hjälpt mig skapa min bild av honom, gett ett mer ödmjukt och älskvärt intryck, då hade han förmodligen blivit och uppfattats som ännu vackrare, och det är den insikten som gör mig så beklämd.

......

I och med att jag själv snokar som en besatt, och kanske låter vad jag lyckas snoka reda på i lite för stor utsträckning påverka min bild av människor jag egentligen inte känner, har jag kommit till insikt om att människor endera inte fattar hur lätt det är att snoka reda på det ena eller det andra, eller att det finns en herrans massa människor där ute som helt enkelt inte bryr sig om vad omgivningen tycker om dem.

Men jag kan känna så här. Självklart bryr jag mig om vad folk tycker, och olika mycket beroende på olika människor. Men det betyder inte att jag känner att jag måste rättfärdiga alla mina handlingar, i synnerhet inte för människor jag inte känner eller ens vet vem det är. Det finns säkert en del människor som sett mig ute på diverse konserter och klubbar och utifrån det skapat en uppfattning om vem de tror att jag är, jag gör själv likadant, och att göra det är väldigt mänskligt. Men precis som jag skrev i det förra inlägget handlar det om deras tolkningar av vad dom ser, och är så långt ifrån sanningen som det går att möjligt komma.

För mig handlar det inte så mycket som om vad folk tycker om mig, som vad jag med min person lyckas förmedla om vem jag är. Jag vill framstå som en utåtriktad, smart, rolig och varm människa. Därför har jag slutat uttrycka mig föraktfullt om människor och deras vikt, klädsel, hur de dansar, går eller skrattar för det är inte vem jag är. Att jag gör det skvallrar om att jag inte är i harmoni med mig själv, och det är också slutsatsen jag drar när en vuxen man ger uttryck för ett kvinnoförakt i paritet med Jack the Ripper, där kvinnor inte är annat än guldgrävande horor.

Kanske är dessa människor medvetna om att detta gör att de framstår som äckliga människor, eller så har de lyckas sälja in andra delar av sin underbara personlighet till de delar av umgängeskretsen de bryr sig om och inbillar sig att de visst är underbara människor trots att de hatar feta/fattiga/fula människor, eller så leker de bara med olika uttryckssätt, vad vet jag.

....

Jag genomlever en konflikt. Det handlar om konflikten mellan att våga vara sig själv fullt ut, och stå för det utan att trassla in sig i andra människors förväntningar och besvikelse. Givetvis kan de förväntningar man tror att andra har vara lika inbillade som verkliga och den verkliga konflikten ligger i insikten om att valet står mellan att vara sann mot sig själv och må bra över det, och finna modet och styrkan att hantera omgivningens blandade reaktioner på ens person, eller utplåna sig själv för att tillfredställa alla utom sig själv, och kanske göra omgivningen lycklig men sig själv fullkomligt deprimerad. Kan det ens kallas lycka eller är det bara en livslögn, en fasad, en illusion? Går det att hitta en balansgång? Det är det jag funderar på.

Hur hittar jag balansen mellan att vara jag utan att framstå som en arrogant och självupptagen människa som är van att ständigt få sin vilja igenom och alltid måste berätta precis vad hon tycker, tänker, vill och kan? Går det att vara en stark, varm, älskvärd och ödmjuk människa med stark personlig integritet?

Jag säger inte rakt av att det inte går eller att det skulle vara fullkomligt omöjligt men för mig personligen med min personliga bakgrund kommer det bli en väldigt stor utmaning, och det handlar lika mycket om just denna omgivning som mina egna förutfattade meningar om deras toleransnivå för mina personlighetsförändringar, som om det faktum att jag försökt förut men inte lyckats just för att jag inte pallat trycket för deras vilja och planer för mig.

En annan insikt jag drabbats av, eller fått mig till skänks, är detta att det inte handlar om att det är på ett eller annat vis, allt är tolkningar, allt handlar om hur jag väljer att uppleva en situation. Och det färgas av mina tidigare erfarenheter, när jag snarare borde låta mig influeras av nuet och göra klart för eller försöka få insikt i var motsatt part kommer ifrån och vilket perspektiv han eller hon handlar i och utifrån det dra mina slutsatser.

Tarrus Riley - Göta källare 7/7 -11

Hur mycket kan hinna hända på ett år? Tja, en av reggaevärldens just nu starkast lysande stjärnor untnyttjat de månader som gått sedan han sist besökte Sverige, och Stockholm, till att med hits som Wildfire, Never leave I, Soul grabber och Chaka zulu pickney, ytterligare befästa sin roll som en av den samtida reggaens viktigaste röster.

Tarrus Riley är stadig, och kan kanske just därför av somliga uppfattas som lite tillknäppt och tråkig. Hans självsäkerhet som artist är imponerande. Där hans kvinnliga motsvarigheter som Etana och Queen Ifrica lätt uppfattas som arroganta och predikande, finns det en ödmjukhet i Tarrus auktoritet som gör att man inte i samma grad provoceras av hans emellanåt snusförnuftiga fördömanden.

Han är långt ifrån förutsägbar, men har som artist ett brett register av känslor, och förmedlar dem alla mycket övertygande och med stor trovärdighet. Just i val av låtar och rytmer visar han prov på en närmast oöverträffad fingertoppskänsla. Hans talang hjälper givetvis till på traven, och förvandlar, som i fallet med exempelvis Island vibes rytmen, varje stycke musik han kommer över till audiellt guld.

Konserten blir snabbt en kavalkad av hits där publiken inte tvekar på att följa Riley och kapellmästaren Dean Frasers emellanåt snara tempoväxlingar. I upplägget av låtval är konserten närmast exemplarisk även om frånvaron av Get power from pain och Love created I förvånar en smula. Att publiken däremot tänder till som mest under just Never leave I och påföljande Wildfire överraskar däremot inte. Fram till den punkten tycks konserten inte varit annat än en förbluffande uppvisning i artisteri och scennärvaro.

Låtar i urval: Never leave I, Wildfire, Herbs promotion, Lion paw, Superman, She´s royal, Good girl gone bad, System set.

...

Bästa av allt är att dom är mina!