Omarion Icebox

Jag tycker den här låten är minst lika genial som My love men det verkar ingen annan tycka. Och sättet som jag plågat mina arbetskamrater med att gå och nynna på min egenhändigt översatta version av låten har inte väckt någon beundran. Men den är ju verkligen så jäkla bra. Sorglig och fin på samma gång. Och videon sen. CSIgenomskärning på Omarions kropp och ett genomfruset hjärta. Hur han mot slutet helt obegripligt blir upplockad av Timbaland i en vit limousine. Jag förstår ingenting. Och sen att han försöker vara någon lagom blanding av en misslyckad mimartist och Michael Jackson i danspartierna är ju ännu mer intressant. Men varför måste dom dansa street, fram för mer modern dans inom dagens rnb. Det är ju när vålnaderna dyker upp i skogen som det börjar bli lite spännande.

Zinat Pirzadeh är den första på väldigt länge som lyckas ge Dödskalle och Mästerligt svar på tal och gör det på ett sätt som för henne att framstå som kvick, självsäker och lagom kaxig. I tidigare intervjuer har alltid en viss känsla av förnärmelse vilat över allt. Då i synnerhet intervjun med Shan Atci där han framstod som arg, upprörd och aggressiv, inte alls beredd på att folk kanske finner hans humor både urkass och motbjudande. Jag vet att det självklart är upp till artikelförfattaren att avgöra hur personen i slutändan kan komma att uppfattas men att man ändå mellan raderna vågat erkänna att man inte kunde komma åt Pirzadeh visar också på en viss självdistans.

Tyvärr finns inte intervjun på internet så den som vill läsa den får väl söka upp tidningen där den finns att finna.

Leende guldbruna ögon

Det är bra att det med jämna mellanrum kommer tv-serier som Leende guldbruna ögon för det ger alla invandrarskådisar möjlighet till jobb. För bara några avsnitt får de faktiskt spela en roll som har repliker och spela annat än statister som städare, hustrumisshandlare och missbrukare. Det kan väl ändå inte vara en slump att serier som Det nya landet, Hammarkullen, Den första zigenaren i rymden och nu Leende guldbruna ögon kommer med intervaller om tre år?

Förhandssnacket om Leende guldbruna ögon har varit väldigt omfattande. Först när serien började spelas in, sedan har rapporter kommit allteftersom inspelningarna fortlöpt och nu när man kan se det färdiga resultatet så går det att läsa intervjuer med huvudrollsinnehavarna i stort sett varenda tidning. Med den här överexponeringen är risken att folk hinner tröttna innan dom fått chansen att se serien överhängande. Hajpen blir för stor. Nu är ju serien bra och kanske hade den fallit bort i glömska om det inte varit för just nämnda överexponering. Men finns det någon annan serie som blivit mer uppmärksammad i media de senaste åren? Jag missade helt God morgon alla barn just för att jag inte fick tillräckligt med information. Och det ska ha varit något av det bästa som visats på senare år. Andra serier behöver inte alls den här uppmärksamheten, bara handlingen är lockande nog. Lasermannen är kanske det tydligaste exemplet. Sen finns det serier som är inte så bra men som ändå pryder löpsedel efter löpsedel. Som Saltön.

Leende guldbruna ögon är bra och det mest tack vare Lennart. Fares Fares rollfigur Roshan känns överdriven och som en tragisk karikatyr, vilket väl måhända är meningen men det drar ändå ner helhetsitrycket. Inte heller basisten Sammi har man som tittar fått en klar bild av. Yankho Kamwendos sätt att porträttera Lennar på är imponerande, framförallt känner jag att kroppsspråket är minst sagt fulländat. Risken att en roll som Lennart skulle bli illa behandlad hamnade den i orätta händer är överhängande. Här har rollbesättaren verkligen träffat mitt i prick.

Sista chansen

Idag avgörs vilka som kniper de två sista platserna i melodifestivalfinalen och jag kommer göra allt min ekonomi tillåter för att Sonja Aldén ska gå vidare. Om hon sen vinner helafaderittan så är jag mer än toknöjd. Och kom inte och påstå att folk kommer somna framför tv:n om vi skickar henne till Helsingfors, tjejen har sån utstrålning att jag blir nästintill gråtfärdig.

En annan sak som gör mig minst lika gråtfärdig är Melodifestivalens hemsida. Det är skamligt att något av det största som händer i svensk tv inte har en bättre hemsida. Svårt skulle det inte vara. Jag vet vilka som möter varandra i Andra chansen men inte gör hemsidan det särskilt mycket enklare att begripa hur avanceringen fram till finalen kommer se ut. På hemsidan är det så gott som omöjligt att få en vettig överblick, jag får tacka Citys nöjesbilaga för att ändå vet vad jag vet.