Snillen spekulerar

Jag läser med stort intresse Kens blogg. Igår skrev han att han skulle göra en spelning i Stockholm, men att han inte kunde avslöja var. Jag är ju mer eller mindre galen, och kan därför inte heller finna någon som helst ro innan jag klurat ut en svår gåta. Som var Ken skulle spela. Jag dammsög nätet på information, om än lite väl lojt eftersom jag inte hade någon tanke på att gå på spelning, om det nu skulle vara så att jag lyckades ta reda på var den ägde rum. Men eftersom jag var trött och inte mitt vanligt fullkomligt besatta jag, så orkade jag inte ens tänka tanken att vad Ken i själva verket skulle göra, snarare än att ha en spelning helt och hållet på egen hand, typ gästa en klubb av något slag, istället gästa någon annan artist som hade spelning. Därför gick jag till sängs utan några som helst svar på denna gåta. Detta renderade i sin tur i att jag drömde att Ken spelade på, och jag skämtar inte nu, Peter Benton ( den där arroganta kirurgen i Cityakuten som fick en son som var döv)s sons begravning. Så det så. Hade det inte varit för att jag nu vet att Ken faktist gästade Mange Schmidt hade jag lika gärna kunnat förvandla detta fragment av min fantasi till sanning och alltså på allvar gått omkring och trott det. Folk som knarkar har ingen fantasi. Jag har så livlig fantasi att jag inte ens behöver knarka. I shit u not.

Glättigt Gossip Girl

Asså jag förstår inte what the fuzz is about. Gossip Girl har ju visat sig vara en exakt kopia av The OC, vilket verkligen förvånar mig då det bygger på en litterär förlaga.

Jag fattar inte hur folk orkar kolla på en serie som fortfarande efter fyra avsnitt bara följer samma dramturgi som i de tre första. Då alla problem och hinder som gör det omöjligt för Serena och Dan att någonsin ha ett fungerande förhållande. Gång på gång på gång så dyker av någon fullkomligt outgrundlig anledning upp något som gör det fullkomligt omöjligt för dem att bygga vidare på deras i stort sett obefintliga relation. En relation som i stort bygger på att dom ständigt lovar varandra att ta sig tid att ta reda på om dom kan ha en relation överhuvudtaget. Det är ju så sjukt tröttsamt, men samtidigt något som alla vi som kollar på serien helt uppenbart uppmuntrar till, eftersom vi inte har vett nog att stänga av våra tv-apparater i ett ståndaktigt försök att säga ifrån. Vi har redan sett det här en gång, och den gången slutade det med att tjejen dog när hon ramlade ner från en klippa. Den här gången är det tjejens lillebror som är verkligt suicidial, om än på bättringsvägen, men hennes morsa är så gott som lika labil. Jag vägrar låta mig förföras av att serien är så jävla snygg. Det är i själva verket ännu en anledning att inte kolla på den. När kan det någonsin få vara lite skitigt? SATC har ju lyckats få NY att verka glamoröst men ändå visat upp stadens smutsigare sidor. I Gossip Girl är allt blankt och glänsande glamoröst på ett sätt som får mig att vilja se The corner bara för att få någon slags motvikt till det hela. The Corner som för dom som inte vet är en tragisk oddyssé över förfallet i förorterna, där så väl föräldrar som barn inte gör annat än knarkar och är kriminella.

The cars that go boom

Varje gång jag hör den här låten frågar jag mig hur modern och fräsch den egentligen kändes när den första gången kom,i början av 90-talet. Jag kanske är helt ute och cyklar men jag tycker den låter så 2000-tal, och har allt som hör våra dagars estetik till, vilket för mig gör det så svårt att ta in att den är över femton år gammal.

Anus ANTM

Jag vill inte låta mig provoceras av Tyra Banks men det är ju fullständigt ofrånkomligt. I synnerhet eftersom hon beter sig som ett pucko. Seriöst. Jag tyckte det var jobbigt redan i förra avsnittet hur man gjorde en så ofantligt stor grej av Heathers Aspberger, men hoppades att det kanske skulle minska lite med tiden. Igår kändes det dock om som om det bara blev ännu värre. Inte nog med att dom andra tjejerna i första avsnittet pratade om henne som om hon inte hade någon som helst uppfattningsförmåga, programmet var till råga på allt klippt så sjukt att vad man som åskådare fick se var hur tjejerna pratade skit, varpå Heather någonstans i bakgrunden gick omkring som en typisk socialt störd individ med tvångsmässigt beteende som ständigt måste putsa saker.Speglar, bänkar, handfat, come what may. Och direkt efter att någon av de andra tjejerna sagt någon liten elakhet så fick man genast se ett klipp där Heather plötsligt stannade upp i sitt fejande, tittade under lugg och lyssnade koncenterat. Att det är klippt lite väl generöst är nog ingen som helst underdrift.

Igår kom så baksmällan.Som genom ett mirkael verkar tjejerna å ena sidan ha fattat Heather inte är fullt så korkad som dom från första början trodde, bara lite speciell. Men istället för att behandla henne som den hon är, fortsätter dom att förutsätta att hon inget förstår och tilltalar henne som om hon vore ett barn.

Jag kan inte låta bli och tro att Tyra är hög på sig själv och sin förmåga att producera positiva förebilder. Detta är en övertro som utvecklats stegvis med varje säsong men som nu har fått direkt orimlga propotioner. Är det inte en nästan blind brud, så är det en brud med Lupus. För att inte tala om alla crackbarn som är mer än lovlig överrepresenterade bland programmets deltagare. Och någonstans har deltagarna köpt det. För i diskussion efter diskussion så används just potentialen som framtida förebild som ett slagträ. " Du är ju strippa, du är ingen värdig förebild", "Jag är snäll och jordnära, jag kommer bli en perfekt förebild" Ja, men du är också fullkomligt dum i huvet, kan du inte bara nöja dig med att bli bra på bild istället för att ljuga för dig själv och hela din omgivning?

Tyra har tappert försökt dementera alla rykten om att hon skulle göra några som helst anspråk på att låta etnicitet avgöra vem som vinner.Men det är klart som korvspad att det kommer förekomma sådana diskussioner, i synnerhet då det i de flestas ögon är så uppenbart att vad hon försöker hitta värdiga förebilder. Genom att å ena sidan leta förebilder och låta väldigt atypiska modeller vinna, men å andra sidan hävda att så inte alls är fallet. Hur motbevisar man något sådant?

Det är väldigt lätt att se igenom denna image när man väl börjat. Jag undrar hur Tyra tänker komma undan de faktum att tjejerna ju snart ska utomlands och prova lyckan på, och då måste flyga? Ska hon tvinga dem att köpa utsläppsrätter också? Den som lever får se.

Två gånger H

I mina ögon består svensk hiphop av två ytterligheter. Å ena sidan en väldigt kommersiell precis på gränsen till poppig hiphop ( hippop?), så till den milda grad kommersiell att vissa puritaner vägrar ta den i sin mun, eller för den delen kalla den hiphop (ja, jag är en av dom puritanerna, och ja, Snook tillhör väl en av de jag älskar att hata allra mest), och å andra sidan en hiphop som tycks ha fastnat fullkomligt i 90-talet, utan varken lust eller minsta tillstymmelse att vilja ta sig därifrån. Så väl texter som produktion osar 90-tal på ett sätt som får mig att tänka tillbaka till gymnasietiden då varje söndag var helgad åt P 3 Hiphop, då jag mer eller mindre spelade sönder Ten Brink( som så klart ingen hört röken av sedan dess) och dessutom spelade in hela programmet på kasettband, I kid you not. Såna låtar dyker alltså fortfarande upp tio år senare, men röner långt ifrån samma framgånger som de skulle ha gjort hade de bara pressats några år tidigare. Istället lever de i en tynande tillvaro på nätet där de på sin höjd uppmärksammas lite grann på något community, där några stackare tappert försöker övertala hela resten av omvärlden om dess storhet. I värsta fall är låten bra nog i original, och så kommer någon skitnödig a&r på att om man byter ut refrängens vokalist så kanske kanske det kan bli en hit. Som med Houman Sebghatis Undra om. Jag älskar den gnälliga kärringen i originalet men med Laila Adeles försök till jazz är all svärta borta.Då är det helt plötsligt finlir med skolad röst och wailwailwail. Jag vet inte vad jag ska trösta mig med.Inte fan blir det bättre att Houman tycks ha glömt bort oss finnar i den bästa textraden också. Stycket där han så listigt staplar alla immigranter med vad dom säkert saknar. Som om inte vi saknar något också. Som om kontrasten mellan skog och stad inte vore stor nog för att förvirra även oss.

Jag knegar offrar mitt blod mina tårar mitt svett för vad, för å bli fucked
Prövar mitt mod mot dom fega dag för dag men får aldrig något tack
Som sagt vet jag vad jag är kapabel till medveten om kapaciteten
Men varje gång jag tar till gatan blir jag nertittad av majoriteten
Det handlar om blattarnar utanförskap i arbetarklassen
Det handlar om bilden som alltid målas upp i aftonbladet och expressen

Man skulle kunna tycka att den sorts agiterande socialrealism som Houman Sebghati i denna låt ger uttryck för är banal. Men samtidigt är det just passionen som gör låten så mycket bättre än något som Snook lyckats kläcka ur sig de senaste åren. För där Snook har tycks ha något som av någon outrgundlig anledning försätter folk i trans, har Houman och några med honom den där så svårtåtkomliga känslan av äkthet, den där känslan som man som frälst har så svårt för att förstå att alla andra inte lyckas höra,eller som alla andra tycks undgå. Där finns ett driv och en passion som lyckas jaga alla trista tankar om nödrim, banalitet och högstadiepoesi på flykt och som istället tycker sig se att Hamish i direkt nedstående led för Gustaf Frödings arv vidare. Neda är allt det där dåliga som en låt kan vara men lika mycket allt det bra, och det så till den milda grad att jag inte kan värja mig för den.

Är det slump, otur eller ett försök att härma ett redan väl beprövat grepp som gjort att affischen till Himlens utkant är så förvillande lik den till Ogifta par? Ännu roligare, eller kanske snarare dråpligare, blir det när man inser att Lena Endre är med i bägge filmerna. Men också lite tragikomiskt eftersom filmerna är så fundamentalt olika.

Bättre med Boiling Points

När det är som allra värst för mig, när jag lyckas stötat på måndagsexemplar på måndagsexemplar av allehanda servicesslavar, alltså människor som förutom att vara så väl korkade som lata helt saknar social förmåga att dölja dessa två karaktärsbrister så försöker jag intala mig själv att om jag nu skulle låta subban, ragatan, surfittan i mig vakna så kan det hela i själva verket handla om en simpel jävla blåsning. Med det i åtanke blir det så mycket enklare att handskas med folk som inte lyssnar på vad man säger, lyssnar men ändå inte fattar vad man menar, eller som låtsas fatta och sedan hittar sin egen lilla lösning på ens önskemål. Mtv´s Boiling Points är vad som har gjort detta möjligt. Jag ser på det med jämna mellanrum för att påminna mig själv om vem jag är, hur jag beter mig och hur ogärna jag skulle vilja vara den som blir utsatt för åtlöjet att ha blivit så där katastrofalt grundlurad. Och blir lika imponerad av dem som tycks vara så fullkomligt likgiltiga, som står ut med dessa ofattbart idiotiska stolpskott. Dessa människor är mina förebilder, de är de som jag ser upp till mer än lovligt mycket, de är dom som borde hålla kurser i konsten att hantera sin ilska. Men det gör dom väl redan på sätt och vis. Med rätt goda resultat.

Jag firar att Lilla al Fadji dyker upp på Kanal 5 om några veckor med att posta den i särklass roligaste sketchen som visats i svensk tv på vääääldigt väldigt länge. I löv them funny guys.