En annan sak som retar mig så sjukt mycket är folk som säger Rolandsvägen, eller ännu värre Rolandshovsparken, när dom menar Rålambsvägen, eller Rålambshovsparken. Okej om man gör en kul grej av det, men frågan är väl hur många som fattar att man gör en kul grej av det, och som inte bara tycker att man fullkomligt jävla dum i huvudet. För det är man tamefan om man säger Roland! Åh, alla dessa korkade jävla människor.

Den som inget frågar får ingenting veta

Av någon outgrundlig jävla anledning tycks alla i min omgivning komma till mig när dom undrar något. Vet du var hon sitter? Vet du vad han heter? Vet du var det ligger? Jag håller tamefan på att bli tokig. Vem har dött och utsett mig till det allvetande oraklet? Vem har som i ett trollslag gjort alla andra människor runt omkring mig till lata och oförmögna jävlar som inte vågar gå till källan, eller inte känner till det däringa google. Okej att jag är nyfiken, men jag är fan inte din personliga uppslagsbok. Har aldrig varit, kommer aldrig bli! Kom över din blyghet, det är ingen som kommer döda dig för att du frågar dem som vet. Och om det råkar vara det, så är det bara lite kosmisk payback för alla gånger du plågat mig med dina dumma jävla frågor.

Det är i synnerhet en sugga i min närhet som plågar mig med sitt ständiga frågande. Och jag är den sista som vet svaret på hennes idiotiska jävla frågor. Hon går i min dansgrupp och på mina danslektioner har jag fullt jävla sjå med att hålla reda på mig själv, mina armar,ben och trumsignaler, för att orka bry mig om huruvida vi börjar med höger eller vänster arm under koko, eller vänster ben i koko sans. Jag vet så klart svaret, men jag gör det utan att tänka på vilken arm eller vilket ben jag använder och att försöka komma fram till vilket bara för att hon vill, det ställer jag tamefan inte upp på. Fråga den som vet, den som gjort dansen, han som dansat dansen hela sitt jävla liv. Inte jag. Jag är bara en simpel jävla amatör. Visserligen en av dom bättre i klassen, men likväl bara en simpel amatör. Hon frågade inte bara tusen frågor om koreografin, som jag omöjligen kunde svara på. Hon undrade också om jag visste ifall vi som ska uppträda på julavslutningen var tvungna att betala inträde. Now, hur i hela jävla världen ska jag veta det? Asså jag får lust att slå henne i huvudet. Eller i alla fall ge henne en rejäl jävla utskällning och kalla henne dum och feg, eftersom det är precis vad hon är. Eller snarare en uppläxning av slaget du får väl fråga den som vet, inte mig. Men tyvärr är jag så jävla rädd för att uppfattas som mer än en bitch än vad jag redan är och försöker vara så snäll och trevlig som bara möjligt, även om mitt tålamod håller på att rinna all världens jävla väg med henne och hennes gelikar. Fast egentligen är jag nog mest förbannad för att hon är smart nog att fråga mig, då hon vet att jag inte kommer våga säga ifrån, utan snällt svara på hennes frågor så gott jag kan.

Helt Kokkos julkalender: Lucka 3 Chris Rea Driving home for Christmas

Att köpa julklappar till sig själv

Första gången jag ens kom i kontakt med fenomenet att köpa julklappar till sig själv, var när jag för några år sedan läste att Ebba von Sydow skulle unna sig själv SATCshoeboxen för tio lax, så där bara för att. Jag reagerade oerhört reaktionärt och tyckte det var aslöjligt. Vad då köpa julklappar till sig själv? Hur jävla fånig får man bli? Det representerade en slags egocentrism som då provocerade mig något så oerhört. Då jag vanligtvis är en early adapter, eller i alla fall intalar mig själv att jag är det, är det lite förvånande att jag inte hakade på denna grej, men jag kan uppleva att man ju faktiskt köper julklappar åt sig själv mest hela tiden, året om, oavsett högtid. Varför bara göra det kring jul? Eller varför göra en grej av det runt jul, när man för jämnan lägger pengar på en själv? Jag har dock insett att hela grejen med julklappar egentligen mister sin poäng om folk börjar köpa det dom helst vill ha åt sig själva, istället för att låta någon annan ge dem vad de vill ha. Om man nu kan köpa det man vill ha själv, varför då låta någon annan ge? Är det tillfredställelsen att någon annan ger i sig vi är ute efter, väl medvetna om att vi själva kunnat köpa det vi ville ha, och då fått precis den stavmixer vi ville ha, istället för att få första bästa som moster hittade på Clas Ohlsson? Och är det för att det skänker större tillfredställelse att inse sitt eget oberoende, när man handlar åt sig själv, som vi handlar julklappar åt oss själva?

Jag känner att jag nog borde ha börjat anamma det här med att köpa mina egna julklappar för länge sedan, för det finns ingen som är mer petig med sina julklappar än jag. Jag kan ge min mamma väldigt utförliga instruktioner, och hon kan ändå misslyckas med att skaffa mig det jag vill ha, vilket gör att jag så gott som alltid blir besviken, hon blir ledsen för att jag är så otacksam och allt är helt misslyckat. Men tyvärr har jag saknat dom ekonomiska tillgångar det krävs för att kunna ge mig det jag vill ha, och då har jag fått nöja mig med det mamma, pappa och brorsan kunnat erbjuda. I år är det dock annorlunda. Det finns inget jag vill ha som jag inte kan skaffa själv, och det mer framgångsrikt än dem som vill köpa klappar till mig. Så därför avstår jag julklappar i år med just den motiveringen. Jag tänker inte köpa några julklappar heller, mer än några träd i Tanzania, och sedan ge bort sådant jag gjort ( läs julgodis) så då kan jag väl rimligtvis inte kräva något i gengäld?

Till mig själv tänker jag därför köpa: Kläder, digitalvåg, hushållsvåg, potatisskalare, stavmixer, parfym, tofflor böcker och en prenumeration på Hjälp!.

Helt Kokkos julkalender: Lucka 2 Anders F Rönnblom Det är inte snön som faller

Jag håller på att få fnatt. Jag vet att det fanns dildos i det svenska bondesamhället, vanliga i lesbiska relationer, och det var olagligt att använda dessa, då penetrerande samlag mellan två parter som inte var gifta inte var tillåtet. Men jag kan för mitt liv inte komma på vad dom heter. Kom igen people hjälp mig!

Om en hund

Min farfar hade under min uppväxt både en och annan hund. Ibland hade han flera samtidigt, det gick liksom inte att vara utan tycktes det. Min favorit under ett par hette Pörri, en sorgfri finsk spets. Honom drog vi med oss hem till Sverige där han plågade mamma genom att kissa på hallmattan, och tvinga ut henne på sjukt tidiga promenader. Tyvärr var det här med bilar och trafik inte Pörris starka sida. Han blev, enligt vad jag har fått höra, påkörd av en långtradare. Dock är han inte den enda av farfars hundar som enligt envisa källor blivit påkörda av just långtradare så det finns ju anledning att vara lite skeptisk. Iaf. Pörri blev påkörd. Och eftersom det här var på åttiotalet, och det på den finska landsbygden, långt innan man börjat kremera hundar och skicka hem kvarlevorna i paket, så kastade farfar helt sonika ut kadavret i skogen intill våran stuga. Där mindre nogräknade djur sedan kunde kalasa på resterna av vad som varit min favoritjycke. Vi åkte förbi platsen där farfar dumpat Pörri med skoter, jag och alla mina kusiner. Alla mina kusiner vågade sig fram för att kolla på vad jag förmodar var Pörris skelett, medan jag helt sonika vägrade, och satt kvar i skotersläden helt gråtfärdig.

En annan av farfars hundar hette Antto och var en karelsk björnhund. Honom gillade jag också. Sommaren 1992 var jag och min familj på Mallorca på semester, medan Antto hemma i Finland blev påkörd. Exakt när vet inte jag eftersom jag fick veta detta först efter att vi kommit hem och var på väg till Finland. Pappa hade fattat ett beslut att inte berätta av hänsyn till vår semester, av rädsla för att det skulle förstöra hela min upplevelse av vår solsemester. Att jag skulle falla ner i en depression och inte kunna njuta. Hemma fick jag alltså veta att Antto blivit påkörd, men inte hur. Men så här i efterhand har jag förstått att det var farfar själv som var den skyldige. Precis som så många andra gånger hade han knytt fast Antto i dragkroken. Och vad som sedan hände vet jag inte heller. Kanske tröttnade farfar på Antto och tyckte att byrackans dagar borde vara räknade, och bestämde sig för att köra ihjäl honom, genom att backa på honom. Eller så var han helt enkelt full, bara gammal, eller en olycklig kombination av bägge två, och satte sig i bilen utan en tanke på att hunden fortfarande var fäst i dragkroken.

För ett tag sedan började jag och mina kompisar att prata om hur konstigt det kan vara och sitta och skratta för sig själv. Hur det är omöjligt att veta om man tycker det man skrattar åt verkligen är roligt, eller om man i själva verket bara dras med för att alla andra skrattar. Och hur det just av den anledningen är så befriande att skratta för sig själv för att det där är helt och hållet en själv som bestämmer hur jäkla kul det man skrattar åt är. Det kommer inte komma in någon och säga " Så jävla roligt var det väl ändå inte" för det är ju precis så roligt som man låter det vara. Man har alltså ett helt annat utrymme att skratta ihjäl sig åt saker andra kanske skulle finna stötande och roliga på ett minst sagt icke politiskt korrekt sätt.

Men det är ju inte på långt när socialt accepterat att skratta själv när man befinner sig en klunga av människor ute i det offentliga. Alla gånger jag börjat skratta åt något jag läst i en tidning eller bok på tunnelbanan, har jag alltid möts av blickar som mest tycks vara eniga om att jag borde spärras in snarast jävla möjligt. Och det är ju nästintill ofattbart tragiskt. Borde man inte istället glädjas åt dessa människor, och över hur roligt dom tycks ha, utan att ens reflektera över vad dom har så roligt åt?

Nu tycker i alla fall jag att duvan som hittar ett löv, och ser en cykel, är sjukt rolig. Och det skrattar jag väldigt högt åt i min ensamhet.