När jag var liten åt jag tioöringar och tändstickstoppar. Pappa har sagt att jag är för glupsk för mitt eget bästa, och jag skulle förmodligen äta kattmat om jag inte visste vad det var. Men att äta hår? Där går gränsen!

Och vad har hänt här?

Efter Majjas födelsedagsfest för en månad sedan vaknade jag med en lätt hjärnskakning, detta efter att jag lyckats banka huvudet i väggen på Rinkebys tunnelbaneperrong. Dagen efter kvällen före var jag alltså inte bara nästintill ofattbart bakis, efter alldeles för mycket champagne och öl, utan hade också en bula av en stor tillplattad vindruvas storlek i bakhuvet som ömmade något så jävulskt! Av festen minns jag, som i ett enda mycket förvirrat gytter av alkholpåverkad dimma, att jag skön Singstar, Divinyls onanilåt, föll ihop när jag missade soffan, blev matad med vatten av Cassie och Cissi som tyckte jag var för mycket fullare än dem och som fick tråkigt av att titta på hur kul jag hade, spådde en tjej, ringde mamma för att kolla vad par i åttor betyder när man spår, slog ett pokerproffs i poker, talade vitt och brett om att tjocka tjejer ska undvika att ha långt hår för att det får dem att se ännu tjockare ut, när någon pratade om att jag borde spara ut, detta samtidigt som festens tjockaste brud, som till råga på allt hade långt hår, satt intill. Vidare har jag i desperation över att ett av mina span inte ville svara på mina sms gått från att kalla honom gullunge till att kalla honom knullunge. Något han senare påpekade var fullkomligt oförlåtligt. Jag hade också sönder ett ölglas på fashionabla haket Metropol i Sundbyberg, hånglade med en kompis bara för att bevisa för någon kille att jag visst är bra på att kyssas, samt spydde tre gånger utanför McDonalds på Fridhemsplan. Visst att jag hade kul, men ett par öl mindre, och jag hade hade haft lika roligt, och jag hade förmodligen inte gjort mig själv illa, och inte heller sårat någon annan. Så därför mer eller mindre lovade jag mig själv att det här inte skulle återupprepa sig. Att jag fan är 26 år gammal och måste sluta spåra. Att jag visst är finne men borde ha vett att välja bort finnefyllorna, då ju mina manliga släktingar verkar bära den fanan tillräckligt högt genom att som sist däcka med överkroppen över farstukvisten, och underkroppen ute på bron.

Nu lyckades jag hålla mitt löfte i en månad kanske. Då bjöd en jobbarkompis på fest, och på festen fanns en massa sprit, bra musik och goa glada människor. Men precis som för en månad sen gick jag från noll till hundra. Från lagom salongsberusad till så tankad att jag knappt kunde stå upp. Från att fnissa lite försynt till att återigen förolämpa människor, denna gång för att dom hade den i mitt tycke dåliga smaken att vilja dansa till Janet Jackson då det enda jag ville höra var The Tings Tings. Från att veta att det finns sociala spärrar, till att skita fullkomligt i dessa i ett försök att pröva mina skills som samtalsterapeut på ett par som inte tycktes veta om dom var ihop eller inte, och som hade mage att avböja erbjudandet att vara mina försökskaniner. Där någonstans kommer jag bara ihåg yttersta svaga fragment av hur kvällen slutade. Jag gick på donken med en tillfällig bekant, men innan dess stannade vi till utanför Trinity där jag misstog en kille jag inte känner, men som känner någon jag känner, som pojkvän till en tjej vars blogg jag läser, men som alltså inte var honom, utan som bara stod och skrattade åt hur full jag var. Jag minns väl på ett ungefär vad jag sa, men inte i vilken ordning, fullt medveten om hur jävla packad jag måste ha uppfattats, där jag står och svamlar obegriplig goja med någon jag inte känner klockan två en fredagnatt. Men det är inte det jag kommer ihåg som är det värsta, utan det man inte vet om man kommer ihåg rätt. Vänner som berättar att man ställt sig och putat med rumpan med en trasa i handen i ett försök att städa sensuellt. När man vaknar med ett blåmärke stort som en handflata på låret utan någon som helst aning om hur det hamnat där, och då börjar använda sin fantasi för att komma fram till hur det gått till, bara för att i sin hjärna måla upp ett mardrömsscenario som går ut på att man stått på Timmermansgataan, halkat och sedan kravlat runt i smogsnö i vad som kan ha varit en evighet, detta till omgivningens förbryllning. Jag vet alltså inte hur jag åsamkat mig själv den stora blånad som pryde mitt vänstra lår, och frågan är väl om jag verkligen vill veta. Men om att inte veta innebär att jag skapar en förklaring så trovärdig att jag tar den för sann, som att jag skulle ha simmat mig igenom snön på Södermalm, så kanske sanningen är att föredra.

Helt Kokkos julkalender: Lucka 1 Triad Tänd ett ljus

Jag är så sjukt kluven till julen. Å ena sidan är det skitmysigt, man har tid att umgås med familjen, äta gott och pyssla sig genom vad som känns som den kallaste månaden på året. Och kanske är det för att det är så kallt som vi tar oss tid att pyssla mer, som för att jaga bort kylan.

Men å andra sidan hatar jag hetsen som kommer med julen. Hetsen kring vad man ska köpa till vem, vad man ska önska sig av vem, vem man ska fira hos, hur man ska fira och vad man ska äta. Den får mig att vilja avskaffa julen, oavsett hur jävla gott det är med pepparkaksdeg och knäcksmet. I synnerhet i år.

För jag har ingen som helst aning om var jag vill vara, om jag överhuvudtaget vill fira, om jag kommer bry mig om att köpa klappar, eller bara ge folk sånt jag själv gjort, eller skänka bort träd i Tanzania. Det ger mig sådan ofattbar ångest. Det känns som om det vilar en hel massa förväntningar på julen, förväntningar som inte kan infrias, vilket bara kommer leda till att ingen är nöjd, utan alla bara blir besvikna.

Jag är dock ingen hårdnackad julmotståndare, jag kan helt enkelt inte låta bli att låta mig svepas med av den julkänsla som tycks dra över landet. Så därför tänkte jag ha en alldeles egen julkalender, eller kanske snarare en bearbetad version av Dagens Youtubeklipp, där jag ger er mina julfavoriter.

Taxiskola

Vill du ha en taxibil i Stockholm är det bästa du kan göra att försöka vinka in en från gatan. Om du är i ett tätbebyggt område där det kör omkring mycket taxibilar vill säga. Men allt som oftast befinner du dig, om du nu skulle få för dig att åka taxi i Stockholm, i innerstan och där finns det nästan lika många taxibilar som det finns råttor. Det borde alltså inte vara så jävla svårt att hitta en bil. Du kan titta en gång åt höger, en gång åt vänster. Om det kommer en bil, som du tror är en taxi, och som därför har en lykta på taket är det alltid ett säkert tips att se om lyktan lyser. Det betyder nämligen att bilen är ledig, och det enda som hindrar dig från att bli taxiförarens nästa kund är huruvida du orkar lyfta handen och göra en viftande rörelse med handen. Om det inte finns några bilar på gatan du står på, och det inte tycks dyka upp några så är det ju alltid ett bra tips att leta sig ut på närmaste kraftigt trafikerade gata. Alltså inte stå kvar där i hopp om det kanske dyker upp någon, för det kommer det förmodligen inte göra. Om du inte orkar masa dig den där korta sträckan från tvärgatan du står på till Hornsgatan, Sveavägen, Vasagatan, Kungsgatan, Folkungagatan eller Ringvägen, för att du har klackskor, mycket att bära, är för full för ditt eget bästa, eller av någon annan anledning blivit lat, kan du ju alltid ringa och beställa en taxi. Då är det bra om du vet vad gatan du står på heter, vilket nummer du står på, vilket område du är i, och vilken kommun det ligger i. Utan denna information kan det bli rätt svårt att skicka en taxibil till dig. Om du går in i en affär och vill köpa en tröja men inte vet vilken färg, storlek eller modell kommer du gå tomhänt därifrån. Det här handlar inte om att jag, eller någon av mina kollegor försöker vara en pain in the ass. Vi vill bara försäkra oss om att du kommer få den produkt du vill ha, det vill säga att bilen kommer till rätt adress. Och hur jävligt det än må låta, så kräver det ett visst samarbete, då vi ju omöjligt kan läsa dina tankar, eller för den delen se var du befinner dig. Ibland kan det dock vara så att vi inte kan skicka någon bil. Precis som att mjölken på ditt närlivs kan ta slut och du då tvingas köpa den på Pressbyrån, på samma sätt kan det vara så att det inte finns någon bil att skicka. Om mjölken är slut i ditt närlivs, vad gör du då? Kassörskan säger att det kommer komma ny mjölk när som helst, det går dock inte att säga precis när, så du kan välja att komma tillbaka om några minuter, välja mjölk av ett annat märke, eller gå till Pressbyrån. Okej att den andra mjölken är dyrare, men du får i alla fall mjölk. På samma sätt funkar det om du beställer en storbil. Kan du inte få en sådan kanske du får nöja dig med två bilar. Okej att det blir dyrare, men du får i alla fall en taxi. När mjölken du vill ha är slut, inte börjar du då skrika åt kassörskan? Gasta om att du minsann är stamkund och förväntar dig att få den mjölk du efterfrågar bara för att du köper mjölk för flera tusen kronor varje vecka? Du förväntar dig väl ändå inte att hon ska trolla fram en liter affären lagt undan bara för dig? Eller? Det är också bra om man som kund då inte pratar onödigt snabbt eller otydligt. Gör det det ena eller det andra hjälper det inte hur högt du än skriker, personen i andra änden kommer ändå inte förstå ett ord av vad du säger eftersom du inte tycks kunna tala ur skägget.
Okej. Så du har beställt en taxi. Du visste adressen, stadsdelen, kommunen och lyckdes till och med klämma ur dig ditt eget telefonnummer. Så du står där och väntar på din bil. Du väntar en, två kanske fem minuter och börja undra var den tagit vägen. I synnerhet eftersom det kör förbi en massa taxibilar med lampan på som ingen av dem verkar vara till dig. Jag repeterar. Om lyktan lyser är bilen ledig. Alltså kan de bilar, som kör förbi, vars lykta lyser ju omöjligen vara till dig. Din bil är ju beställd till dig och alltså upptagen. Då är lyktan släckt. Men du är ju nu så frustrerad av att ingen av vad det tycks vara hundratals bilarna som kör förbi är till dig att du nu ringer tillbaka och frågar dig hur detta är möjligt, och var din bil, som du beställde för minst tio minuter sen är. Då ju den vänliga växeloperatören faktiskt sa att den skulle komma så snart som möjligt. Ja. Så snart som möjligt är ju ett minst sagt luddigt begrepp. Även i den bästa av världar, där beställningen går ut och en bil omedelbart tackar ja, kan det ta tio minuter, då den måste ta hänsyn till trafiken, och kanske har en bit att färdas. Att ta en av dom bilarna som kör eller körde förbi kommer alltid gå snabbare. Och det finns inget som hindrar kunden från att göra precis det. Varför står folk och väntar på en beställd taxi som dröjer, när det kör förbi lediga ? Ni kommer inte bli ärkebuserade eller betalningsskyldiga för den där bilen ni lämnade i sticket för att den tog sådan tid på sig. Lycka till !

Dagens Youtubeklipp - This perfect day Fishtank

Men om du vill knulla småbrudar så får du väl tamefan skylla dig själv ifall någon utöver utpressning på dig? Är ligor som utpressar gubbslem det nya medborgargardet? I dessa tider då folk tycker att man ska hänga ut dömda återfallsförbrytare, men staten inget gör åt saken, och inte ens tvångsvårdar dem? Jag kan inte låta bli att tycka att det är rätt åt dom här jävlarna som råkat i händera på sexitjej_22. Men jag blir fruktansvärt förbannad över att vi inte tycks ha några medel för att sätta åt dem som jag i det här fallet tycker faktiskt är skyldiga. Istället är det dem vi vill skydda. Nej ni får inte köpa sex av en fjortis, men om ni blir utpressade av dem som utgav sig för att vara den där kåta fjortisen ni hoppats på att få sätta på, så hjälper vi gärna er att sätta åt dem, för så får man ju, hur vidrigt det än må vara att ni vill knulla småtjejer, faktiskt inte göra. Vaddå dubbelmoral? Det är ungefär som den där killen som Flashback hängde ut som de facto var dömd pedofil, men som han ändå lyckades sätta dit för förtal. Hur är det möjligt?

Give or take

Idag gick jag med i gruppen "Ska vi bilda en skitstor grupp på Facebook och skänka 5 kronor var till Stadsmissionen". Och noterade samtidigt att en tjej startat en säkert välmenade grupp med namnet "Vi som skänkt minst 50 kronor till välgörenhet inför julen 2008!". Något som lämnat mig med något av ett huvudbry. Den gruppen illustrerar väldigt väl min uppfattning om att de flesta bara tycks skänka pengar till välgörenhet för att kunna skryta om det inför andra. Det finns också en Rockystripp som illustrerar just detta väldigt väl. ( Det finns nog en Rockystripp för varje tillfälle eller sinnesstämning!) Men jag förstår verkligen inte detta? Vad har det för någon som helst betydelse att någon vet om att du skänker pengar till välgörenhet eller inte? Det är ungefär som att försöka skrubba folk i ansiktet med ens kontoutdrag. " Jag har så mycket pengar att jag kan skänka pengar till välgörenhet!" Det är ju minst sagt motbjudande, att vara solidarisk med andra människor är för mig en självklarhet och inte något som borde komma med löften om att man får andra människors beundran och respekt på köpet. Värst är ändå dem, och jag vet att jag är väl fördomsfull som tycker så här, som förväntar sig tacksamhet från dem de skänker pengar till. Herregud? Tror du det är en jävla walk in the park att tigga? Tror du verkligen inte människor skulle välja oberoende före att vara i knäna på dig?

Själv önskar jag att jag kunde skänka mer pengar än vad jag kan, för som läget är nu har jag inte råd. Visserligen har man alltid råd. Har jag råd att lägga pengar på senaste numret av Pause, Fokus och en tialott, nog fan har jag råd att köpa senaste numret av Situation Stockholm. Samtidigt tycker jag det är fel att skänka pengar till välgörenhet. I den bästa av världar skulle välgörenhet överhuvudtaget inte behöva existera, vi skulle alla leva i en fin och rättvis värld där ingen far illa. I takt med att vi ger allt mer till välgörenhet, kan politikerna strunta i att satsa pengar där dom behövs som mest. Det finns tusentals hemlösa i Sverige, ett land som ska föreställa ett av världens mest välutvecklade. Hur är det möjligt med dom skatter vi har? Vi har ett social skyddsnät, men det tycks inte fungera. Det finns cyniker som säger att ingen i Sverige behöver gå hungrig eller hemlös, och att dom som gör det inte vill bli hjälpta. Men jag tror helt enkelt att vi inte hjälper dem tillräckligt. Och jag vet att vi kan om vi vill. Men det borde inte vara vår uppgift som välgörare, utan statens!

Dagens Youtubeklipp - Lykke Li I´m good, I´m gone