Vissa vänner försöker jag krampaktigt hålla kontakt med bara för att jag inte orkar med ovissheten. Ovissheten att inte veta var jag exakt jag har den andra människan. Det slutar med att jag ytterst pliktskyldigt alltid hör av mig lite då och då.

Sen finns de de som jag tror jag är så bra vän, som jag varit vän med så väldigt väldigt länge att det inte finns någon anledning till att behöva hålla på så. Jag tror och vill att det ska vara så att dessa vänner är såna jag bara kan ta upp tråden med och allt ska vara precis som vanligt. Men så är det inte. Jag har sakta men säkert insett att jag och en vän sedan väldigt lång tid tillbaka glidit ifrån varandra fullkomligt. Jag inser så här i efterhand att alla krampaktiga försök att hålla mig uppdaterad om hennes liv varit till ingen som helst nytta för jag har egentligen inte varit intresserad, egentligen inte brytt mig det minsta. Jag har minst sagt pliktskyldigt hört av mig för att göra upp om att träffas de få gånger vi råkat ha möjlighet att göra så bara för att mötas av ännu ett bakslag, ännu ett förhinder. Och det har uppenbarligen inte funnits tillräckligt mycket vilja hos någon av oss att överkomma dessa hinder, hitta tillbaka till varandra, för att komma underfund med varför vi var kompisar från första början. Och nu börjar jag tycka att det är lite för sent. Jag tror inte vi kommer hitta tillbaka till varandra, inte nu i alla fall. Kanske om fem år, eller tio. Men inte ikväll, imorgon eller nästa vecka. Den sträckan vi måste tillryggalägga för att komma ikapp har blivit alldeles för stor, och vi har bägge varit alldeles för lata. Inte ansträngt oss tillräckligt. Att inbilla sig att vi nu har något vi kan bygga vidare på är att ljuga för sig själv och det hatar jag att göra. Det gör självklart skitont att inse att jag mist någon som brukade vara en väldigt god vän, men frågan är väl om jag inte gjorde det redan för väldigt länge sen?

Dagens Youtubeklipp - Sam Brown Stop

Ännu en av pappas favoriter. Jag kan lika gärna ge bort det här inslaget av bloggen till honom.

Att tjejer inte får ta för sig sexuellt är sedan länge väl känt. Det tycks som om det i dagens samhälle finns få saker som provocerar så mycket som en tjej som har sex inte för att hon vill bilda kärnfamilj med killen i fråga, utan för att hon gillar att ha sex. Vilket, om man vänder på steken inte alls är särskilt konstigt. Män som ligger runt som om det inte fanns någon morgondag får inte höra att dom är slampiga och blir inte anklagade för att söka bekräftelse. Dessa killar sår ju bara vildhavren precis som det är tänkt. Det är naturligt. Det är biologi. Det är gener. Fucking jävla bullshit är vad det är. Fuck! Jag blir så jävla less. Killar kan väl i precis samma utsträckning som tjejer söka efter bekräftelse på en massa olika mer eller mindre destruktiva sätt. Att dom lever i skydd av att deras runtknullande skulle vara naturligt är ju minst lika sjukt som att tjejer som gillar sex och njuter av det måste stå ut med att få höra att dom är billiga.

Jag vägrar tro att vuxna människor med någorlunda vett bakom pannbenet skulle sakna förmåga att reflektera över sitt eget agerande. Är dom självdestruktiva så vet dom om det. Att då höra omgivningen påpeka det för dem, som om det för dem själva skulle komma som en total överraskning är ju bara pinsamt. Det är så jävla lätt att försöka hitta den enklaste lösningen och det tycks i det här fallet vara att döma dem som destruktiva i jakt på bekräftelse. De tjejer som ligger mindre, mer eller lika mycket som vilken kille som helst har nog reflekterat över sitt beteende både en och två gånger just för att samhällets dom är så hård. De gånger de ångrar sig är det inte för att de kände sig billiga, slampiga eller lätta, då detta är samhället som med sina normer och värderingar dömer dem. De njuter tillräckligt av sexet för att kunna trycka undan alla sådan tankegångar. Att sexet sen ibland är mindre bra, det är en helt annan aspekt av det hela, som väl kan vara det som gör att man ångrar sig, men det har enligt mig väldigt lite med något annat att göra.

Gårdagens SATC

Jag har insett att jag skulle kunna ägna resten av mitt liv åt att diskutera SATC. Jag har sett nästan alla avsnitt både en och två gånger, ändå kommer jag att tänka på något nytt och intressant varje gång. Hur fan är det möjligt? Så bra väl serien ändå inte?

Nu senast upprörs jag för vad som känns som femhundrade elfte gången av Carries naivism rörande Parisflytten och den där charmiga skitstöveln Aleksander Petrovsky. Seriöst. Till att börja med är han ju ett svin, och bara charmig på ett sätt som Carrie tycks förstå, för alla andra är han bara ett gubbslem. Hur kan serieskaparna på allvar försöka inbilla oss tittare att någon som Carrie någonsin skulle falla för någon som Petrovsky? Och då har vi ändå sett hur han är så väl mot hennes vänner, som när de är på tu man hand. Det är noll och ingen skillnad, ändå är Carrie helt jävla swept away.Fy fan vad jag hatar honom. Verkligen verkligen hatar honom. Han är så genomusel och så ofattbart läskig in i varje liten detalj att jag helst av allt önskar att jag aldrig lärt känna honom. Skolboksexempel på relationssociopat skulle jag vilja kalla honom. Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att manusförfattarna misslyckats totalt, eller är iaf lite trovärdiga då dom får det att verka som att Carrie går från en ytterlighet till en annan. Det var smart att låta henne iaf en gång tidigare våga säga ifrån till den här idioten, men personligen ser jag det som att han gav upp den striden bara för att vinna hennes förtroende igen så han kunde få en ny chans att krossa henne. Och så jobbar ju sociopater på sätt och vis. Men i en destruktiv relation, oavsett om den så innehåller våld eller psykologiska trakasserier, så börjar det alltid stegvis. Till att börja med är man ofta självdestruktiv innan man går in i relationen, vilket Carrie väl ändå inte var? Och för det andra sker nedbrytningen gradvis. Den här jeppen smyger sig liksom på vilket väl i själva verket gör honom till en closetcaserelationssociopat av något slag. Det är nu djupt kvinnoföraktande människor ska säga att Carrie lockade fram dessa drag hos honom just för att hon var så självdestruktiv men ni som säger det är ju helt jävla loco, och har därmed förlorat rätten att uttala er.

Så. Det var allt jag hade att säga om gårdagens avsnitt.

Dagens Youtubeklipp- Frankie goes to Hollywood The power of love

Att se första avsnittet av Ensam mamma söker var verkligen outhärdligt. Men eftersom jag vet att detta drama kommer dominera kvällspressen under de närmaste månaderna har jag kapitulerat fullkomligt inför tanken att kunna ignorera det totalt. Därför anser jag det bättre att se på helveteskapet och i alla fall bilda mig en egen uppfattning om vad det är som är grejen. Inte för att jag förstår vad som verkligen är grejen. Är det att hela serien är så ofattbart pinsam ? Att man skäms å alla deltagandes vägnar? Att serien så väl illustrerar tvåsamhetens tvång? Den skamlösa överexponeringen av svensk mysmusik? (EN SVENSk ÖVERSÄTTNING AV IT MUST HAVE BEEN LOVE!) Vad är grejen?

Det är verkligen pinsamt. Det gäller verkligen att ha skämskudden inom räckhåll, då ju männen häver ur sig klyscha på klyscha, och i sitt handlande tycks bli alltmer desperata. Även om dom å ena sidan tycks väldigt älskvärda, och emellanåt också charmiga, förstår jag inte hur någon kan sakna självdistans så till den milda grad som dessa män tycks göra, även om även det är befriande i sig.

Själv vet jag inte hur jag skulle reagera om jag blev uppvaktad på det där sättet. Förmodligen med ironi,sarkasm och cynism aldrig tidigare skådat, eller dokumenterat. Hur kan man ta dessa män på allvar? Jag tycker att deras uppvaktning är precis så som jag tror att dom föreställer sig att vi kvinnor vill bli uppvaktade. Och på så sätt visar serien brutalt öppet hur cementerade könsrollerna är. Skönt då att hårfrisörskan, som jag först trodde jag skulle reta mig allra mest på då hon har alla wtattribut i världen ( frisör OCH barn döpta efter skådisar/kändisar) syna samens present i sömmarna och konstatera att han köpt den på macken tio minuter innan. De andra var desto mesigare och sa inte ifrån de minsta, och verkade falla som furor för alla blommor dom fick.

Jag förstår inte varför inte folk bara hoppar av tvåsamhetshetsen? Är det verkligen höjden av självförverkligande att leva i ett förhållande? Är det verkligen det enda sanna värdet att sträva efter? Det enda sättet att må bra och leva länge på? Att ha någon att dela allt med i all evighet? Och det till vilket pris som helst? På bekostnad av sina barn? Sin familj? Jag tycker det är så sorgligt. Och det säger jag inte för att jag är en bitterfitta (vilket jag iofs sig är). Jag vägrar lägga min lycka i händerna på någon annan. Dyker det upp en rolig,charmig man med skägg så är han mer än välkommen att försöka sig på att leva ihop med mig, men då jag har väldigt höga krav så har någon sådan varit väldigt svår att hitta. Att då höra detta ständiga tjat om att " det finns någon där ute", vilket flera av deltagarna i programmet dessutom upprepade både en och två gånger, det tröstar inte. Det får mig istället att undra vad fan det är för fel på mig, om inte jag duger, men också om jag inte kan hitta någon som duger åt mig.

Dagens Youtubeklipp - Mase Welcome Back

Han spelar en lite lagom småläskig pastor( sig själv!) i All of us också. Men jag är ju den enda som tittar på det, så varför bry sig?

Mamma brukar prata om att hon inte kan andas nere på Blå Linjen. Den ligger för långt ner för att hon ska känna att hon har kontakt med jorden. Hon tror hon kommer kvävas. Det känns onaturligt att liksom låta sig slukas av underjorden på det sättet. Min motsvarighet till Blå Linjen, som jag inte har några som helst problem med utom när höga fjortonåringar misshandlar folk oprovocerat, är ledmotivet till Prison Break. Det var ledmotivet som till slut blev så påfrestande att jag var tvungen att sluta kolla. Kollar jag börjar mitt hjärta gå i hundraåttio, tills jag blir fullkomligt övertygad om att det om jag inte slutar titta eller stänger av ljudet kommer sprängas.

Serien är helt enkelt för spännande för mitt välbefinnande. Vilket är så lustigt eftersom man ju vid det här laget vet att Scofield, och alla andra i serien för den delen, alltid tycks klara sig. Så vad är grejen? Jag har ju sett honom klara sig ur knipa efter knipa och ändå håller jag på att gå åt fullständigt av spänningen.

Nu har jag iaf börjat kolla på Prison Break igen, eftersom sexan repriserar senaste säsongen precis när jag kommer hem från jobbet. Och då jag verkligen vill veta hur det kommer gå så stänger jag av ljudet när det blir som allra mest outhärdligt. Så här var jag även tvungen att göra när jag kollade på Challenge of the Gladiators som nioåring och det var sista hinderbanan. Jag ville kolla men kunde inte hantera spänningen, så jag fann en lysande kompromiss.

Men Prison Break är verkligen en saga. Det saknar fullkomligt trovärdighet och jag antar att det är just för att det är så totalt osannolikt som det ändå vinner en viss måtta av förtroende, eftersom man är så väl medveten om just detta. Det tycks som om en serie inte kan vara precis på gränsen mellan osannolik och trovärdig, och här har vi en som är så osannolik att man inte gör annat än köper det.

Jag undrar bara vem som vid sina sinnens fulla bruk vid en pitch skulle köpa en serie som handlar om hur ett gäng planerar att rymma, rymmer,sen jagas, hamnar i finkan igen och sen börjar planera en ny rymmning. Går man in i detalj så låter Prison Break lika mycket som en såpa som en actionserie. Jomen han har grävt ner ett offer i trädgården, han ska hem till sin tjej som nästan gifte sig med någon annan, jomen han är vakt och nu vill han ha pengarna som dom fått tag på så han förföljer en av rymlingarna men sen råkar han hamna i samma fängelse som dom och då måste dom genast samarbeta? Och så går serien från att i ena stunden vara hård action till att i nästa handla om hur Sucre försöker övertala Scofield att lämna honom med benet inklämt under en stock mitt i en flod? Och precis just då börjar den där smattrande musiken fylla rummet, varpå jag stänger av ljudet.