Dagens Youtubeklipp - Dj Embee ft José Gonzalez Time to send someone away

Dagens Youtubeklipp - Kleerup ft Titiyo Longing for lullabies

Jag hoppar på hajpen.För det är ju så underbart bra.Fulländat i produktion,sång, text och musik.Och så videon.Här snackar vi om att videon lyckas förstärka budskapet i låten.Sen att den verkar utspela sig på ett mentalsjukhus, som dock är mycket fräschare än hemmet min morbror sitter på, det hör väl inte hit?

Gårdagens The Wire

Första avsnittet av The Wire var precis allt jag hade kunnat önska mig och så mycket mer därtill. Hela avsnittet igenom sitter jag och försöker förstå hur en serie med sådan lätthet kan förena ett bra manus med god regi och gedigna skådespelarinsatser. Visst att det blev teatralt i början, och att scenen där kopiatorn fick tjänstgöra som lögndetektor kändes lite väl ploj, men ändå känns serie så trovärdig, och hur den lyckas göra det, trots att det finns så många aspekter av den som skulle kunna stjälpa den, är vad som förundrar mig.

Jag älskar att det är medierna som står i fokus, och jag kan verkligen få en kick av känslan av att medierna lyckas dra politikerna i smutsen, och det av lika delar skadeglädje som respekt för vad medierna är och ska vara, vad som är varje god journalists uppgift.

Vad ska man då säga om Dominic West, mer än att ha verkligen är en karaktärskådespelare ut i fingerspetsen. Hur man nästan kan skönja hur hans ögon börjar tåra sig mot slutet när han inser hur han ljuger så väl för sig själv som för sin omgivning. Jag är helt mållös.

Dagens Youtubeklipp - Kate Nash Foundations

Ikväll spelar Kate Nash på Debaser.Jag jobbar 21-05, och skulle ändå inte haft råd att gå eftersom jag är så icke förutseende att jag om jag varit ledig ändå inte hade varit klok nog och lagt undan pengar till vad som förmodligen kommer bli vårens konsertupplevelse. Men vi som inte kan gå kan ju slå på denna låt på väldigt hög volym och låtsas att Kate Nash gör ett one in a lifetime performance hemma hos.

Jag knarkade Kate i julas. Skivan accompanjerade mig i allt julbakande som jag sysselsatte mig i ett hus utan dator, internet och kabeltv. Det blev mycket kakor och väldigt mycket Kate.

Nanushka Yeaman skrev för övrigt, med anledning av just konserten, i På Stan en utmärkt artikel om Kate, som vädligt träffande beskriver just vad jag älskar med henne. Texterna är bitska, men utan att vara för bittra, och framförda med en vän pondus.Sen att det blivit ett hiskeligt tjat om att hon, tillsammans med Duffy, Lily Allen, Amy Winehouse och Adele, skulle utgöra någon slags tjejbritboom, det är jag ganska trött på att höra. I synnerhet eftersom de alla gör så väldigt olika musik. Att klumpa ihop dem visar ju på en ganska snäv föreställning om vad den "kvinnliga erfarenheten" är. Typ att så fort en tjej skriver om hur jobbigt det är med killarna, och så gör någon annan det, utan att analysera på vilket sätt de bägge väljer att göra det, så ger bägge automatiskt röst åt samma sak. I helvete heller.

På skivan älskar jag förutom Foundations också Birds. Den är helt bedårande och så absurd men ändå helt genial just därför att det galna är obeskrivligt och på samma sätt något man så väl känner igen sig i. Tyvärr finns det ännu ingen video till denna låt och därför får ni hålla till godo med ett hobbyverk, denna lilla undergroundrörelse som "vi tror vi kan göra ngt fint med våra bara händer" är.

Sista cityakuten

Nästa säsong av Cityakuten blir den sista, vilket somliga hävdar inte är en dag försent. Själv tycker jag gott den kunde rulla på kanske två, tre säsonger till, bara för att ge manusförfattarna tid att skriva ett manus bra nog för George Clooney att göra ett sista framträdande till. Av de karaktärer som sedan långt tillbaka lämnat serien är han kanske inte den mest minnesvärda, men med största sannolihet den som flest fans vill se i sista avsnittet. Men med en dramaserie som Cityakuten, som till viss del lever på sin autencitet, får sista säsongen inte bli för snuttig och puttenuttig. Det måste, precis som i Sopranos, och delvis i Six feet under, fortsätta som om inget hänt, för att vagga in tittarna om att man egentligen inte går miste om någonting, även fast man vet att man mister något som varit en väldigt väldigt kärt. Själv har jag, vilket väl inte kan ha undgått någon, följt Cityakuten sedan starten, och kommer därför sakna den enormt mycket. Men jag kan hålla med om att den har fallerat, och blivit mer drama och mindre action. Samtidigt finns det vissa grundvärden som bestått, och det är just att det aldrig blivit för mycket freaky, som är fallet med Greys Anatomy där det enda som i stunden saknas är att det vandrar in en utomjording som ska låta sig opereras, eller blir för sentimentalt eller navelskådande, som med House.

Through the wire

Ikväll börjar femte säsongen av The Wire sändas på Svt. Jag som inte vågar ladda hem har alltså i största möjliga mån försökt undvika bloggar,sajter och forum där jag ens sett skymten av bokstavskombinationen Wi, vilket varit nog så svårt eftersom hela prettokultursverige beslutat sig för att inte följa mitt exempel utan redan sett skiten och därför vitt och brett analyserat det in minsta lilla detalj. Men ikväll så börjar det alltså och jag är verkligen peppad. Serien är ju helt fulländad och jag tror att det kommer dröja väldigt länge innan det dyker upp en serie som lika träffande kan beskriva verkligheten genom fiktion, precis så komplicerad som den kan vara, i all sin enkelhet.

Är det bara jag som ser likheterna mellan Sissela Benns karaktär Filippa Bark och Björn Gustavsson ungdomsreporter Benjamin, i Morgonsoffan? Lika obskyra,nollställda och socialt inkompetenta.Vem har härmat vem?

Hippop, hiphop eller hipp pop?

Jag vill veta vad jag ska tycka om Lazee, och håller på att gå upp i bitar av att vara så kluven. Å ena sidan tycker jag inte att Rock away är hiphop, utan vad jag från och med nu kommer att benämna som hippop. Den är så tråkig och enformig och äcklig och det enda jag känner att jag vill göra när jag hör den är att bryta ut i monoton dans som i stort sett bara består i att hoppa upp och ner.

Kanske är det mycket videons fel. För precis som med de två låtar jag dömde ut så sent som i början av veckan, så är videon till Rock Away alldeles för spretig. Där står killen och studsar i en limo och fram sväver den grafiska inramningen av Pirates of the Carribean. Jag syftar då på det där taskigt dataanimerade huvudet. Jag antar att det ska kännas futuristiskt( som bara rider på vågen av Lazee är svensk hiphops framtid, allt på grund av att Mats Nileskär sagt det)men allt jag kan tänker är att det är för utstuderat.

Men eftersom låten nu hunnits banka in alla invånare i konungariket Sverige så har så klart bägge mina spinntränare beslutat att låten skulle fungera utmärkt i vårprogrammet. Och således ska jag nu fram till sommaren svettas till den här låten, samtidigt som jag i intervaller står upp och sitter ner på cykeln. Bägge tränarna har alltså valt låten till samma moment, detta för att den är så tydlig i övergången mellan vers och refräng att även den mest tondöva människan som finns kan hänga med.
Just av den här anledningen har jag, helt ofrånkomligt, varit tvungen att ta mig tid att lyssna till texten, vilket med svävande dödskallar och en massa bling och bilar som svävar, tidigare varit fullkomligt omöjligt. Och när det kommer till texten börjar jag förstå var tjusningen, och attraktionskraften, i Lazee till viss del ligger. För han är rolig, kaxig och väldigt träffsäker, och för fram sina texter med en mycket myndigare stämma än vissa andra. Okej att det blir lite väl mycket publikfrieri då han refererar till Paris Hilton och Tommy Lee, och att de flesta som hör låten inte ens reflekterat över det när de hört låten, men det visar ändå på att låten i det avseendet är en ganska klassisk hiphoplåten där det handlar om att befästa tronen, om att ta plats och hävda sitt eget existensberättigande. Det är där jag så sakta börjar kapitulera inför tanken att Lazee är grym, just för att han är fyndig på ett sätt som få andra är, och att just den typen av fyndighet som han ger prov på, har varit vad som verkligen saknats i Sverige. Jag säger inte att den inte funnits, men den har väldigt sällan förts fram på engelska bra, och om så gjorts aldrig mött samma stora skara åhörare.



Och hör man sedan Top Notch, som är precis så som jag föreställer mig underbar hiphop, då går det inte att tjura längre, där befäster Lazee sin tron som a force to be reckond with. Där går det fort, och jag blir närmast lättad av att han där lutar sig tillbaka på en skön kör och en hamrande sampling av stråkar som repeteras i det oändliga,som om man lyssnat det minsta på något där Premier varit inblandad med tiden kommit att älska.